|
Pälshandelns
betydelse för norra Europa
(Rus
och Norden) under vikingatiden
C-uppsats i
arkeologi
HT 2005
Av: Peter
Schenling
Handledare Ingmar Jansson
Institutionen för arkeologi
och antikens kultur
Stockholms
universitet
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 INTRODUKTION
1.1 Inledning
1.2 Syfte
1.3 Frågeställning
1.4 Material, metod och
avgränsning
2 SKRIFTLIGA KÄLLOR
2.1 Nestorskrönikan
2.2 Arabiska källor
2.3 De administrando imperio
2.4 Västliga källor
3 ARKEOLOGISKA
KÄLLOR
3.1 Lertassar
3.2 Birkas pälshandel och några ord om Sigtuna
3.3 Spår av pälsdjur i gravar
3.4 Samernas pälsjakt och pälsberedning
3.5 Estland, Lettland, Finland
3.6 Staraja Ladoga, Pskov och fornborgen Kamno
3.7 Rjurikovo Gorodišče, Novgorod och Grodno
4 UTVÄRDERING, RESULTAT
OCH DISKUSSION
4.1 Volgabulgarer, vepser, permer, bjarmer, merer
4.2 Pälsar från polartrakterna - en lyxvara
4.3 Skinn som tribut och skattebetalning, gåvor och
betalningsmedel
4.4 Diskussion
5 SAMMANFATTNING
6
REFERENSER
ABSTRACT
This essay
is about the fur trade and its significance for northern Europe (Scandinavia
and Rus) during the Viking age. I will use written sources, The Russian primary
chronicle (the chronicle of Nestor), Arabic sources and western sources. I will
try to answer if it’s possible to find traces of the hunt for fur, the
preparing of fur and the fur trade by archaeology. I will also discuss that
many of the peoples who were involved in the fur trade also took tribute and
taxes in fur of their neighbours and their own people. The great demand for luxury
goods like fur in the Caliphate, Kazaria and Western Europe created a big
market for fur. The fur trade and the taxation in fur were most likely the main
reason for the economic prosperity in the area, for all the involved people,
from the hunters to the traders.
Omslagsbilden från: Vikingen. 1973. E. Cagner.
Illustratör: Å. Gustavsson.
1 Introduktion
1.1 Inledning
859: ”Varjagerna från andra sidan havet tog skatt från
tjuderna och från slaverna, från mererna, från vepserna och från krivitjerna.
Medan kozarerna tog skatt från poljanerna, severerna och vjatitjerna - de tog
ett vitt ekorrskinn per härd”. Dessa rader från Nestorskrönikan gjorde att jag
valde att skriva om pälsverk som handelsvara, tribut, skattebetalningsmedel och
betalningsmedel. Jag kommer också att studera pälshandeln och pälsverk och
andra gåvor som ett sätt att befästa fred med. Jag använder mig av skriftliga
källor som nämner skinn och försöker jämföra dessa med arkeologin i de områden
där man handlade med skinn. Jag letar efter tecken på pälsjakt och
pälsberedning i form av t.ex. klumppilar (kolvar) och ben från pälsbärande
djur. Förekomsten av lertassar kommer jag också att beröra. Under vikingatiden
och medeltiden bestod den interkontinentala handeln mest av handel med lyxvaror.
En av de viktigaste varorna var pälsverk. Överklassen i både Orienten och
Europa skattade pälsverken högt. Den finaste kvaliteten på pälsverk kom under
vikingatiden från polartrakterna i Norden, norra Östeuropa och Sibirien. Det
var där som pälsbärande djur fick den tjockaste, mjukaste och i vissa fall den
ljusaste pälsen i den stränga vinterkylan. I öst var de viktigaste
handelsstäderna för pälshandeln: Bulgar vid Volga, Novgorod och Kiev, senare
även Moskva och Kazan´(Martin 1986: 1f). Staraja Ladoga är den tidigast belagda
pälshandelsplatsen i nordvästra Östeuropa.
1.2 Syfte
Syftet med uppsatsen är att studera och lyfta fram
pälshandelns betydelse för de nordliga länderna under vikingatiden. Pälsverk
var en oerhört eftertraktad lyxvara i Bysans, Orienten och Europa. I utbyte mot
dessa skinn fick nordborna och folken i Östeuropa silver, siden, guld och andra
varor. Jag vill också lyfta fram att man tog tribut och skatt i skinn, kanske
beroende på att de som man krävde på skatt inte kunde betala med silver, men
viktigast var att de nordligaste pälsverken var de mest värdefulla och kunde
säljas med en oerhörd vinst längre söderut. Man befäste även vid vissa
tillfällen fred med bl.a. pälsverk. Syftet är inte att fördjupa mig i
”varjagproblemet” vilket det redan finns hyllmeter skrivet om.
1.3 Frågeställningar
Kan man kan spåra pälsjakt och pälsberedning arkeologiskt?
Kan man överhuvudtaget spåra pälshandel arkeologiskt? Vilka jagade de
pälsbärande djuren? Vilka handlade med skinnen? Var såldes skinnen? Vilka folk
betalade tribut eller skatt i skinn? Vilka folk tog tribut eller skatt i skinn?
Varför betalade man i skinn? Vilka skinn var mest åtråvärda? Vilka pälsbärande
djur återfinns i benmaterialet på boplatser och i gravar? Var handel med pälsverk
och skatter och tributer i pälsverk huvudorsaken till det ekonomiska uppsvinget
i Norden och Östeuropa under yngre järnålder och tidig medeltid?
1.4 Material, metod
och avgränsning
Jag använder mig av skriftliga källor, främst
Nestorskrönikan, arabiska källor och västliga källor som nämner skinnhandel.
Jag använder mig också av arkeologiska källor. Avgränsning geografiskt är
Norden, centrala och norra Östeuropa väster om Uralbergen. Tidsmässigt är
uppsatsen koncentrerad till vikingatid med undantag för några tidigare källor
och några från medeltiden, både när det gäller skriftliga och arkeologiska
källor. Ämnet är avgränsat till att handla om pälshandel, pälsjakt,
pälsberedning, tributer, skatter och gåvor i form av pälsverk. Jag berör också
de folk och platser som sysslade med pälsjakt, pälsberedning och pälshandel.
Viss rysk litteratur har Ingmar Jansson översatt åt mig.
2 Skriftliga källor
2.1 Nestorskrönikan
Nestorskrönikan är skriven i Kiev i början av 1100-talet och
berättar om fornryska rikets äldsta historia. I krönikan nämns skatter och
tributer i pälsverk på många
ställen. Det nämns också att ruserna gav gåvor till kejsaren i Konstantinopel i
form av pälsverk, slavar och vax för att befästa fred med Bysans.
År 859 tog
varjagerna ut skatt från tjuderna, slaverna, mererna, vepserna och krivitjerna.
Samtidigt tog kazarerna skatt från poljanerna, severerna och vjatijerna.
Skatten togs i form av pälsverk
(översättare har tolkat raden olika, enligt muntlig uppgift av Ingmar Jansson;
den svenska översättaren Gabriella Oxenstierna 1998 har tolkat raden ”- de tog
ett vitt ekorrskinn per härd”). År 862 jagades varjagerna bort och skatten
upphörde. Sedan kommer det parti som debatterats mest i krönikan, med inbördes
strider och inkallandet av tre bröder av varjagstammen Rus: Rurik, Sineus och
Truvor. Rurik blev furste och slog sig ned i Novgorod och efter dessa varjager
fick det rusiska landet sitt namn (Nestorskrönikan, under år 859-862). I en
annan upplaga av krönikan, den Hypatiska, står det att Rurik först byggde
staden Ladoga och att han först senare kom till Novgorod (Jansson 1997:10f).
 Efter Ruriks död tog Oleg över furstendömet (Ruriks son Igor var minderårig). 882 intog Oleg, Smolensk, Lubetj och Kiev
där han slog sig ner. Oleg beskattade slaverna, krivitjerna och mererna, och
Novgorod skulle betala skatt till varjag-erna. 883 besegrade Oleg drevljanerna
nordväst om Kiev och tog ett svart mårdskinn per man i skatt. Oleg fick
flera folk att betala skatt till honom istället för kazarerna (se karta; Nestors -krönikan,
under år 862-885). 907 tågade Oleg mot grekerna med varjager och tolv andra
stammar. De belägrade kejsarstaden och tvingade fram en fördelaktig fred.
Grekerna betalade skatt (tribut) till ruserna, och när rusiska köpmän kom till
staden fick de underhåll i ett halvår. De fick också bedriva så mycket handel
de ville utan tull. Ruserna som befäste
freden hade till stor del nordiska
namn t.ex. Karl, Ingeld, Vermud och Frelav (Nestorskrönikan, under år 907-912;
ang. namnen se Larsson 1997:25). Underhållet i ett halvår gjorde att de kunde övervintra i staden.
912 dog Oleg och
Igor blev furste och han beskattade drevljanerna högre än Oleg. 941 gick Igor
mot grekerna men hejdades av ”den grekiska elden” som var något slags eldkastare.
944 lejde Igor petjenegerna och tvingade fram en fred med grekerna, som blev
sämre än Olegs. De fick inte övervintra i staden och inte köpa lika mycket
siden (petjenegerna nämns första gången 915, de hade slagit sig ner vid det
nordvästra hörnet av Svarta havet). Igor befäste freden med att ge kejsaren pälsverk, trälar och vax
(Nestorskrönikan, under år 912-945). Namnen på ruserna som befäste freden är nu
mer slaviska eller slavifierade (ang. namnen se Larsson 1997:34). 945 gick Igor
mot drevljanerna och krävde mer i skatt, men de dödade honom. Olga, Igors
hustru, belägrade drevljanernas stad Iskorosten. De erbjöd henne honung och pälsverk men hon brände staden. Olga
döptes i Konstantinopel och fick många gåvor. Kejsaren ville ha gengåvor, bl.a.
pälsverk. Olga svarade att om han
ville stå och vänta lika länge i Potajna som hon väntat i sundet, då skulle hon
ge kejsaren gåvor (Nestorskrönikan, under år 945-955).
Svjatoslav,
Igors och Olgas son, gick 965 mot kazarerna, jaserna och kasogerna och besegrade
dem. 967 gick han mot bulgarerna vid Donau och slog sig ner i Perejaslavets.
Petjenegerna anföll ruserna och belägrade Kiev. Till slut kom Svjatoslav till
hjälp och fördrev petjenegerna. Svjatoslav sade till Olga att han inte ville
sitta i Kiev. Perejaslavets var centrum i hans land och där samlades allt gods:
från grekerna guld, brokader, viner och frukt; från tjeckerna och ugrerna
silver och hästar och från ruserna pälsverk,
vax, honung och trälar. 972 dödades Svjatoslav av petjenegerna vid Trösklarna
(Dneprforsarna; Nestorskrönikan, under år 965-972).
Jaropolk blev
furste och dödade sin bror Oleg. En tredje bror, Vladimir, som satt i Novgorod
flydde över Östersjön och samlade varjager. Han återvände och samlade slaver,
tjuder och krivitjer. Kiev belägrades och Jaropolk lockades till ett möte och
dödades. Varjagerna ville ha lösen för Kiev. Vladimir sade att han skulle samla
in mårdskinn åt dem. Efter en månad
sade de att han lurat dem och att han skulle visa dem vägen till grekerna. Han
gav städer åt varjager och de övriga begav sig mot Konstantinopel. Vladimir
satte ut avgudar utanför slottsborgen, den främste var Perun (åskguden). Till
honom kom företrädare för islam, judendomen, öst- och västkristendomen.
Sändebud studerade de olika religionerna, och 988 valde han östkristendomen som
rikets religion. Kievborna grät när han störtade Peruns staty i floden. 996
skänkte Vladimir bl.a. mårdskinn
till fattiga och tiggare. 1015 dog Vladimir (Nestorskrönikan, under år
973-1015).
Vladimirs son, Svjatopolk,
satte sig i Kiev. Han dödade bröderna Boris och Gleb. En annan bror, Jaroslav i
Novgorod, samlade varjager och andra krigare och gick mot Svjatopolks ruser och
petjeneger. Svjatopolk flydde till polackerna och med hjälp av dessa slog han
Jaroslav. Jaroslav samlade in skatt: fyra
mårdskinn per man, från de äldsta tio grivnor var och från bojarerna 18
grivnor var. Han betalade varjager och andra krigare och besegrade Svjatopolk
som senare dör. Jaroslav slog sig ned i Kiev (Nestorskrönikan, under år
1015-1020).
1068 vid en
plundring av fursten Izjaslavs gård, stal man guld, silver, mård och ekorrskinn. 1096 berättas om
utbyte med det nordliga jugra-folket. Ruserna bytte till sig pälsverk mot järnredskap (Nestorskrönikan,
under år 1068, 1096).
Legenden om
grundandet av Rus, det fornryska riket, har skapat en livlig debatt kallad
”varjagproblemet”, som började redan på 1700-talet. Nu anser de flesta forskare
att skandinaver, slaver, balter och finnar hade en viktig roll i Rus tidiga
historia men att grundandet av en stat är en komplicerad process och inte
enbart beror på utländska krigare. Varjagernas inflytande minskade mot slutet
av vikingatiden, då inflytandet från Bysans och steppnomader ökade. Vad gjorde
skandinaverna i Rus och vilken roll spelade de i olika delar av samhället? Sovjetiska
och ryska forskare har framhållit varjagerna som hirdmän (krigare) åt furstar
på basis av Nestorskrönikan. Händelserna på 800-talet kan inte anses
tillförlitliga. Men för 900-talet och speciellt 1000-talet finns pålitlig
information. Då var varjagerna hirdmän åt furstar och också själva furstar.
Västliga forskare har använt sig av bysantinska och arabiska källor från
800-talet och 900-talet som bara nämner några få anfall runt Svarta och
Kaspiska haven. Där framhävs rusernas och varjagernas handelsaktiviteter. De är
samtida och är därför mer tillförlitliga än de tidiga delarna av
Nestorskrönikan, men de ger begränsad information om de interna händelserna i
Rus (Jansson 1997:11f).
Även om de
tidigaste uppgifterna i krönikan inte är tillförlitliga så träder ett tydligt
mönster fram. Rusernas furstar samlade in skatter och tributer i pälsverk, dels
kanske eftersom folken man krävde på skatt saknade silver. Men dels och
viktigast var att de pälsverk som kom från de nordliga folken var de allra
dyrbaraste. Dessa skinn kunde sedan säljas till Bysans och Kalifatet direkt,
eller till Bulgar och kazarerna. Vepser och merer var finsk-ugriska stammar i
det nordligaste Rus som jagade och handlade med pälsverk, det var därför
lämpligt att ta skatt i skinn av dessa. Några sådana skattebetalningar finns
bevarade i näverbrev (se kap. 3.1, 3.7, 4.1,).
2.2 Arabiska källor
Ibn Khordabeh är
den första arabiska författaren som nämner ar-Rús (ruserna). Mellan 844 och 848 skrev han ”Boken om färdvägarna och
rikena”. Det är en officiell rutt-bok skriven på uppdrag. Ibn Khordabeh säger
att ”handelsmännen som tillhör ar-Rús, som är en art av as-Saqaliba (slaver),
för med sig skinn av al-hazz (bäver) och
skinn av svarträv och dessutom svärd från de avlägsnaste trakterna av
Saqlaba-landet till Rum-havet (Svarta havet). Där tar fursten av ar-Rum
(Bysans) tionde av dem. Och om de reser på Tana´is, Saqaliba-floden (Don) så
passerar de Hamlig, kazarernas stad där fursten tar tionde av dem. Så far de
till Gurgan-havet (Kaspiska havet) och lägger till var de vill på kusterna av
det. Ofta för de sina handelsvaror från Gurgan på kameler till Bagdad. Där
tjänar as-Saqaliba-slavarna som tolkar åt dem. De ger sig ut för att vara
kristna och betalar gizya” (skatt som
krävdes av icke- muslimer). Han redovisar både ruserna och judarna som
handelsfolk. Han blandar ihop as-Saqaliba och ar-Rús. Någon stat av ar-Rús
talar han inte om, för honom är ar-Rús handelsmän som judarna. Boken är skriven
innan det rusiska riket grundades, enligt Nestorskrönikan år 862. Floden han
kallar slavernas flod kallas senare Rus-floden (Don; Birkeland 1954:10ff; Nestorskrönikan,
under år 862). Översättarna tolkar ordet al-hazz
som bäver. Det betyder egentligen silkigt skinn (se kap. 3.3). Det verkar som
om ruserna under 900-talet hindrades av volgabulgarerna att färdas på Volga
förbi Bulgar. De använde rutten Svarta havet-Don-Volga till kazarernas
huvudstad Itil, där dock kazarerna hindrade dem från att ge sig ut på Kaspiska
havet (Martin 1986:36).
Ibn Fadlan gjorde
på 920-talet en resa till Bulgar, volgabulgarernas stad. Resan var troligen en
kombinerad diplomati- och missionsresa (Wikander 1978:17f). Volgabulgarerna
ville ha hjälp från Bagdad. Man ville bygga en moské och en försvarsanläggning
mot kazarerna. Resan till Bulgar tog ca elva månader och passerade många
”otrogna” turkfolk, bl.a. Ghuzz-turkarna som var nomader och petjenegerna (Ibn
Fadlan, § 1-44). Volgabulgarerna betalade skatt till kazarerna, de betalade ett
sobelskinn per hushåll, som krävdes
in i skatt av folket. Om de vid krig vann byte, fick kungen del av detta. När
ett skepp från kazarerna kom fick kungen tionde av lasten. När det kom ruser
eller andra folk med slavar, så tog kungen tionde av dem. Kungens son var
gisslan hos kazarerna (Ibn Fadlan, § 56, 77, 78). Ibn Fadlan förundrades över
den långa dagen, och kungen berättade att tre månaders resväg bort fanns ett
folk som hette Wîsû, vepserna, där natten blev kortare än en timme (Ibn Fadlan,
§ 50). Volgabulgarernas köpmän reste till vepserna för att köpa sobel och svarträv (Ibn Fadlan, § 69). Ibn Fadlans beskriver ruserna och jag
tar med vissa partier.
”Jag såg rûs,
som hade kommit dit i sina affärer och slagit sig ned vid floden Volga (Atil).
Jag har aldrig sett så fulländade kroppar, de var som palmträd, blonda och
rödlätta. De har varken jackor eller kaftaner, utan mannen bär en dräkt som
täcker ena sidan av kroppen men lämnar en hand fri” (Ibn Fadlan, § 81).
”Alla deras
kvinnor har över bröstet en dosa fastgjord, som är av järn, silver, koppar
eller guld, efter mannens förmögenhet och inkomst. Till varje dosa hör en ring
vid vilken en kniv är fästad, också vid bröstet. Om halsen har de halsband av
guld eller silver. Ty varje man, som äger tio tusen dirhemer, låter göra ett
halsband till sin hustru: har han tjugo tusen, så gör han två, så att varje tio
tusen betyder ett nytt halsband för hustrun: ofta har en kvinna många sådana
halsband” (Ibn Fadlan, § 82).
”När deras skepp
kommer till denna hamn stiger alla ut och har med sig bröd, kött, lök, mjölk
och öl (el. vin)”. De går till en påle med ett människoliknande ansikte,
runtomkring finns det mindre bilder och bakom dessa långa träpålar. De vänder
sig till den största bilden, de ber och säger: ”Herre, jag har kommit från
fjärran land och har fört med mig så och så många slavinnor, så och så många sobelskinn”. Han räknar upp varororna
han fört med sig och säger att han har kommit med gåvor och säger: ”Jag vill
att du skall ge mig en köpman, som har många dinarer och dirhemer och som köper
av mig allt vad jag vill och inte motsätter sig vad jag säger” (Ibn Fadlan, §
85). Ibn Fadlan beskriver en stormannabegravning (båtbegravning). Stormannen
kläddes bl.a. i en mössa av brokad med sobelskinn
(Ibn Fadlan § 89).
Uppgifterna om
tribut i pälsverk och handeln med dessa verkar rimliga. Uppgifterna styrker att
inte bara ruserna tog ut skatt eller tribut i pälsverk utan också
volgabulgarerna, som i sin tur betalade tribut i pälsverk till kazarerna. Både
ruser, kazarer och andra folk kom till Bulgar för att handla och kungen där tog
ut tionde (tull) från dessa köpmän. Avsnittet om rusfolket finns också i en
omkring 1600 i Indien publicerad iransk encyklopedi av Amin Razi. Den skiljer
sig på flera punkter från den andra texten av Ibn Fadlan (Wikander 1978:18f).
§ 4. ”I stället
för guld är sibiriskt gråverk
(ekorrens vinterpäls) i omlopp hos dem som mynt, och därmed handlar de. Vågen
är okänd i dessa trakter, man köper och säljer efter rymdmått”.
§ 9. ”Deras anseddaste män ägnar sig åt garveriyrket och denna smutsiga
sysselsättning finner de inte motbjudande”(Amin Razi, § 1, 2, 4, 9). Uppgiften
att ruserna inte använde våg är troligen en missuppfattning som kanske beror på
att man vid tillfället bytte från vara till vara direkt och därför inte använde
våg. Jag har tagit upp hur man tog skatt och tribut i pälsverk och handlade med
dessa. Ruserna var därför vana vid att handla direkt med skinnen. Uppgiften om
garveriyrket antyder vilken betydelse päls- och skinnberedning hade.
Ibn Rustas verk är troligen författat
efter år 922. Ett avsnitt handlar om ruserna som verkar spegla tillståndet före
Kievriket (882) men efter 862. Ibn Rusta säger att volgabulgarerna bor vid
Volga, mellan kazarerna och slaverna. Kazarerna handlar med dem, och även
ruserna. Alla de folk som håller till vid Volga färdas till volgabulgarerna med
sina varor, som sobel, hermelin, grå
ekorre (gråverk) och annat. Ruserna håller till på en ö eller halvö som
ligger i en insjö. Ön är tre dagsresor i omkrets och täckt av täta skogar. Den
är mycket osund och så sank att marken gungar när man går på den. De har en
furste som kallas Khaqan Rus. De har ingen jordegendom (gårdar), landsbyar
eller åkrar. Deras enda yrke är handeln med sobel, ekorre och andra
skinn, som de säljer till alla som köper av dem. Som betalning tar de
pengar, som de fäster på sina bälten. De har utsökta kläder och männen bär
armband av guld. De behandlar sina slavar väl och klär dem fint för att de
ägnar sig åt handel. Ön eller halvön har ofta tolkats som Holmgård (Novgorod),
men också som den svenska östkusten (Birkeland 1954:14ff)
Den arabiska
geografen Muqaddasi ger på 900-talet
en lista på varor som volgabulgarena försåg Khwarezm med: ”sobel, gråverk och
pälsen av stäppräv, mård, räv, bäver, fläckig hare och get; även vax, pilar,
björknäver, höga pälsmössor, fisklim, fisktänder, castoreum (bävergäll),
bärnsten, beredda hästhudar, honung, hasselnötter, falkar, svärd, rustningar,
khalanj-trä, slaviska slavar, får och kor”. Att pälsverk räknas upp först på
listan antyder att pälsverk var den viktigaste varan på den nord-sydliga
handelsrutten (Howard-Johnston 1998:67f).
Abu Hamid från Granada i det arabiska
Spanien var både köpman och missionär. Han föddes 1080 och dog 1170. Nästan
hela sitt liv var han på resande fot. Han reste bl.a. till Östeuropa och ger en
inblick i handeln och arbetslivet där (Wikander 1978: 22f). Abu Hamid besökte
kazarerna och Bulgar. Norr om volgabulgarerna fanns det många folk som betalade
skatt till kungen. En månads resväg från Bulgar bodde wîsû (vepserna) och ett
folk som hette arw? De betalade skatt till volgabulgarerna. Dessa folk jagade bäver, hermelin och ekorre. Därifrån
kom utmärkta, ypperliga bäverskinn (Abu
Hamid, § 4-12).Abu Hamid berättar
om bävern:
Bävern var ett
märkligt djur som byggde sina bon på land intill floden. För sig själv byggde
bäverherren en högbänk. Till höger fanns en lägre bänk för hans hustru och till
vänster för hans barn. Ännu längre ner fanns plats för hans tjänare. Bävrarna
avundades varandra och tog fångar från varandra. När bävertjänaren tuggade på
träd, nötte trädet på hans sidor och håret föll av. Då sade man: ”detta är en
bävertjänare”. Bäverherren däremot hade inga sådana spår i pälsen (Abu Hamid, §
13).
Bortom vepserna fanns ett folk som hette Jûra
(Jugra-folket). Där gick inte solen ner under 40 dagar på sommaren (ovanför
polcirkeln). Jûra importerade svärd från kalifatet som de hängde upp och slog
på det, så att det hördes ett långt klirrande. Sådana svärd köpte de. De
krigade inte och hade inte hästar eller dragdjur. De hade stora skogar, med
mycket honung. Där fanns mycket sobel och
de åt sobel. Köpmän bytte svärden och ben av kor och får, mot jûras sobelskinn och gjorde stor vinst.
Landet är snötäckt och de åkte skidor. Räven och haren tog sig lätt fram på
snön och hade vit päls. Svärden från kalifatet importerades av volgabulgarerna,
som exporterade dem till vepserna. I utbyte fick man bävrar. Vepserna bytte dem med jura mot sobelskinn och slavar (Abu Hamid, § 12-17). Abu Hamid såg en del
vepser eller arw, de hade blåa ögon och rödlätt hy och håret var linnefärgat,
nästan vitt. I kylan var de klädda i linnetyg. Några hade pälsar av fint bäverskinn. De drack en sur dryck av
korn (mjöd?) passande till deras varma kroppstemperatur, för de åt bäver och
ekorrkött (Abu Hamid, § 19).
Abu Hamid reste
med båt på Sakaliba-floden (Don) och han såg ett djur som liknade en katt med
svart päls. Det kallades ”vattensobel” (utter). Utterns päls såldes bl.a. till Bulgar (Abu Hamid, § 20). Han kom
till Sakaliba (slaverna) och märkte att man handlade med gamla värdelösa ekorrskinn utan hår. Om huvud och
tassar var hela, så gällde 18 sådana skinn för en silverdirham, enligt deras
kurs. De bands ihop till en bunt som kallades djukn. För ett skinn kunde man köpa en limpa
bröd. Och med dessa köpte man vad som helst, t.ex. guld, silver eller bäverskinn. I inget annat land kunde
man köpa den minsta småsak, ens för tusen sådana skinn. Skinnen togs till hantverkare,
de syddes ihop med starka trådar som förseglades med svart bly, där ett sigill
med kungens bild trycktes (se kap.3.7). Ingen fick vägra att ta emot dem.
Runtomkring bodde ett folk i bushen, utmed en stor flod som jagade bäver (Abu Hamid, § 21, 22).
En del av det
Abu Hamid skriver är nonsens eller mytologiskt och läsningen är rolig, som
historien med bävertjänaren. Hamid har mer information om pälshandeln än t.ex.
Ibn Fadlan. Enligt Ibn Fadlan reste volgabulgarernas köpmän till vepserna för att
handla pälsverk. Abu Hamid berättar att vepserna kom till Bulgar och att de
betalade skatt till volgabulgarerna. Enligt Nestorskrönikan betalade vepserna
sedan länge skatt till ruserna, alltså betalade vepserna troligen skatt till
både ruserna och volgabulgarerna. Abu Hamid besökte kazarerna på 1100-talet,
men de besegrades av ruserna på andra halvan av 900-talet och deras rike
invaderades från öster av två turkfolk (se kap. 2.1, 4.1), så något kazariskt
rike var det inte han besökte utan troligen kvarlevande kazarer i område
2.3 De administrando
imperio
Verket skrevs av Bysans kejsare Konstantin VII
Porfyrogennetos mellan 948 och 952 och är en manual i kungastyre tillägnad
kejsarens son. Den syftade till att lära den unge sonen att bli en vis härskare.
Den är indelad i fyra delar: den första är en nyckel till utrikespolitiken. Den
andra är en lektion i diplomati. Den tredje är en historisk och geografisk
genomgång och den fjärde en summering av närliggande intern historia, politik
och organisation (Jenkins 1993:11).
Sex korta
kapitel beskriver hur viktigt det var för Bysans, ruser, turkar och bulgarer
att hålla fred med petjenegerna. Dessa hade slagit sig ned på stäppen norr om
Svarta havet. De var stäppnomader som levde av boskapsskötsel. Konstantin säger
att petjenegerna och ruserna är grannar och att de strider tillsammans, men när
de inte är i fred med varandra görs allvarliga räder mot ruserna. Ruserna köper
kor, hästar och får av petjenegerna. Om ruserna inte är i fred med
petjenegerna, kan de inte föra krig utanför gränserna på annat håll, eftersom
de då riskerar att petjenegerna faller in och skövlar landet. När ruserna
färdas till kejsarstaden, antingen i krig eller i affärer riskerar de anfall
från petjenegerna om de inte är i fred med dessa. Vid Dneprforsarna måste
ruserna bära sina båtar och blir ett lätt byte, eftersom de inte kan göra två
saker samtidigt (Constantine Porphyrogenitus, kap.1-6).
Kapitel 9
beskriver hur ruserna färdas till Konstantinopel: Ruserna från Novgorod, Smolensk,
Teliutza, Černigov och Vyšegrad samlas i Kiev. Deras tributskyldiga i de
slaviska regionerna, bl.a. krivitjerna, hugger under vintern till stockbåtar,
så kallade monoxyla. När dessa
halvfabrikat är färdiga på våren för de båtarna till sjöar som rinner ut i
Dnepr och kommer till Kiev. Där säljer de båtarna till ruserna dvs. bara
bottnarna. Ruserna gör färdigt båtarna med bl.a. åror, årklykor och annat
tackel från deras gamla båtar. I juni färdas de nerför Dnepr till Vitičev, en
stad som betalar tribut till ruserna. Där samlas de under några dagar. De
fortsätter nedför floden och kommer till sju forsar (som benämns med både det
slaviska och det rusiska, nordiska namnet). Vid ”Aeifor” (den alltid
våldsamma), på slaviska ”Neasit” måste man bära och dra båtarna på land och man
måste därför skicka ut vakter mot petjenegerna. Forssträckan är ca 13, 2 km.
Bara Aeifor är så kraftig att de behöver ta upp båtarna på land. Vid de andra
räcker det med att tömma båtarna och dra dessa längs med stranden, ibland med några
män i vattnet el. bara från land. Vid den sista forsen är en smal passage där
petjenegerna kan attackera dem. Sedan kommer de till en ö där de offrar levande
tuppar, pilar eller vad de kan ha, vid en gigantisk ek (Constantine Porpyrogenitus,
kap. 9).
De fortsätter till en ö i Svarta havet,
St. Aitherios, där de vilar och utrustar båtarna med mast, segel och roder. De
fortsätter förbi Dnestr och Aspros och fram till Selinas följer petjenegerna
dem (på land). Om en båt kastas upp på land, går alla iland och gör enad front
mot petjenegerna. Efter Selinas fruktar de ingen. De passerar Donaudeltat och
bulgarernas territorier. När de passerar Ditzina har de kommit till distriktet
Mesembria (i bysantinska riket) och deras mödosamma, farliga färd är slut. På
vintern i början av november, lämnar rusernas hövdingar (furstar) och alla
ruserna samtidigt Kiev. De beger sig ut på ”rundorna” (poljud´e) dvs. till de slaviska regionerna. Dessa regioner betalar
tribut till ruserna. Där får de uppehälle genom vintern. När isen på Dnepr
smälter i april samlas de åter i Kiev (Constantine Porphyrogenitus, kap. 9).
Här framgår
tydligt hur fruktade petjenegerna var av flera folk. Det var svårt för ruserna
att föra krig på annat håll om man inte hade fred med petjenegerna, eftersom
landet då låg öppet för anfall från dessa och det var svårt för ruserna att
passera forsarna om de inte hade fred med dem. Jag antar att det var under
”rundorna” på vintern man samlade in skatt, bl.a. i pälsverk, i de slaviska
områdena. Under sommaren reste man sedan med båtar till bl.a. till Konstantinopel
för att sälja pälsverken.
2.4 Västliga källor
Den gotiska historieskrivaren Jordanes omtalar år 551 olika folk på ön Scandza: ”Andra stammar
där utgöra (Sc)Rerefennae, som ej
söka sitt upphälle av jordens gröda, utan leva av vilda djurs kött och fåglars
ägg…Och en annan stam bor där, Suehans,…som
tack vare sina handelsförbindelser genom oräkneliga andra stammar för Roms
behov exportera skinn med lasurstenens
färg; de äro berömda för skinnens sköna mörka färg: samtidigt som de leva utfattiga,
äro de ytterst förnämt klädda” (Zachrisson 1997:159f). Skinnen han omtalar är
troligen svarträv. Screrefennae är uppenbarligen samernas förfäder.
År 839 kom en
bysantinsk delegation till frankernas kejsare Ludvig den frommes residens i
Ingelheim. De hade med sig gåvor och ett brev från den bysantinska kejsaren
Theophilos. Han ville förnya och bekräfta ett fredsfördrag. Händelserna skrevs
ner i Annales Bertiniani som dokumenterar händelser mellan 830
och 882. Med delegationen följde några män som sade att deras folk kallades Rhos. Theophilos sade att de sänts till
honom av deras kung som hette chaganus för
fredens skull. Theophilos bad i sitt brev kejsaren att han i sin godhet skulle
låta dem säkert passera hans rike och hjälpa dem praktiskt så att de kunde
komma hem. Anledningen var att rutten de tagit till Konstantinopel var kantad
av barbariska stammar som var vilda och farliga, och Theophilos vill inte att
de skulle återvända denna farliga väg. När kejsar Ludvig undersökte saken
närmare upptäckte han att de var svear och misstänkte att de var spioner. De
hölls i förvar tills han fått reda på deras avsikter. Han skrev ett brev till
Theophilos där han sade att om de var ärliga så skulle han hjälpa dem hem, om
inte så skulle han sända dem tillbaka till Theophilos som då kunde göra vad han
ville med dem. Vad som sedan händer med ruserna-svearna nämns inte (Duczko
2004:15ff).
Wladyslaw Duczko
anar storpolitik och tror att händelserna kanske har ett samband med tre
bysantinska sigill som hittats i Hedeby, Ribe och Tissø. Sigillen kommer från
brev utfärdade av Theophilos
ambassadör Theodosios Babutzikos. Duczko tror att ruserna var budbärare från
Theophilos till danskarna och att Bysans ville engagera danska flottstyrkor i
kampen mot Islam i Medelhavet. Förklaringen att ruserna inte kunde återvända
hem på grund av faror skulle i så fall vara en bortförklaring eftersom det inte
gick att avslöja den riktiga anledningen (danska vikingar härjade vid den här
tiden i Frankerriket). De fruktade petjenegerna hade ännu inte slagit sig ned
vid Svarta havet och inte heller magyarerna verkar ha varit ett hot i området
vid tidpunkten. Om ruserna kunde ta sig till Konstantinopel välbehållna, varför
blev det då plötsligt farligt att återvända? Ludvigs förhör av ruserna visar
att han inte litade på förklaringen. Det här är en väldigt förkortad resumé av
resonemanget. Duczko tar också upp namnet på Rhos kung, chaganus och dess koppling till kazarerna (Duczko 2004:14-59).
Källan har inga uppgifter om pälshandeln men den bekräftar att ruserna tidigt
nådde Svarta Havet. Enligt Ibn Khordabeh nådde de både Kaspiska havet och
Bagdad på 800-talet (se kap. 2.2).
Ottar, en nordnorsk hövding gjorde på
slutet av 800-talet en resa till bjarmerna.
Han berättade för Alfred av Wessex om resan, och berättelsen skrevs ner: Ottar
bodde längst åt norr av alla nordmän (Hålogaland). Landet stäckte sig långt mot
norr, men där var ödemark, förutom där det levde samer som jagade och fiskade.
Han ville ta reda på hur långt landet sträckte sig mot norr och om där bodde
någon. Han seglade i tre dagar och fortsatte tills landet böjde av mot öst. Han
seglade österut i fyra dagar. Då böjde landet av mot söder och han seglade i
fem dagar till. Där gick en stor flod in i landet (han hade rundat Nordkap och
Kolahalvön och kommit till Vita havet). De seglade in i floden eftersom de inte
vågade segla förbi den utan ett fredsavtal pga. att hela landet på andra sidan
floden var bebyggt. Det var det första bebodda land han sett sedan resans
början. Tidigare hade han bara sett enstaka samer. Bjarmerna som bodde vid
floden hade bebyggt sitt land väl. Men terfinnarnas
land (på Kolahalvön) var öde överallt förutom enstaka jägare, fiskare eller
fågelfångare. Bjarmerna gav Ottar många upplysningar om landet. En avsikt med
resan förutom att se landet var valrossarna som hade värdefulla tänder och skinnet som var utmärkt till tågvirke.
Ottar var bland de mäktigaste i sitt land. Hans rikedom kom från den skatt som
samerna betalade. Den bestod av djurhudar,
fågelfjädrar, valben och tågvirke av valhud
och sälhud. De betalade i
förhållande till sitt stånd. De högtstående betalade femton mårdskinn, fem renfällar, ett björnskinn eller utterskinn och två tågvirken, ett av sälhud
och ett av valhud. Han beskrev Norge
och hur man seglade från honom till Skiringssal och Hedeby. Han beskrev ett
folk som hette kväner som ibland anföll nordmännen. Även nordmännen anföll
ibland kvänerna (Lund 1983:20ff). Kvänerna (norr om Bottniska viken) utnyttjade
det arktiska området. Dessa finska köpmän kan mycket väl ha jagat själva, men
huvudparten av varorna fick de genom att ta skatt av samerna (Sawyer 1983:55f).
Egil Skallagrimssons saga från tidigt
1200-tal bygger på äldre muntlig tradition och Egils dikter från 900-talet. Där
berättas om hur Egils farbror, Torolv Kväldulvsson, på vintern for från
Hålogaland för att handla med ”finnarna” i fjällen. Han köpte pälsvaror som sedan såldes i England.
Han träffade finnarna, tog skatt av dem och handlade med dem. Vid ett tillfälle
då Torolf färdades längre österut på ”finnmarken”, fick han höra att kylfingar
hade kommit från öster och höll på med handel men även rån och överfall. Han
sökte upp dem och dräpte i ett läger trettio man. ”kylfingar” eller ”kolbjager”
var troligen icke-ryska ”novgoroder” eller folk från Staraja Ladoga (Zachrisson
1997:169f). Även under medeltiden hade Novgorod intressen i bl.a. det samiska
området (se kap. 3.7).
I Olav den heliges saga av Snorre
Sturlason berättas om en Bjarmalandsfärd. Sagan är skriven under1200-talets
första hälft men handlar också om händelser på 1000-talet. Färden gjordes av
Karle den hålögske och färden var planlagd av kungen. De skulle dela vinsten
lika mellan sig. Från Nidaros (Trondheim) fortsatte han tidigt på våren norrut
till Hålogaland. Man fortsatte norrut mot Finnmarken och fick följe av en man
vid namn Tore hund. De skulle dela lika av det som fångades. Tore hade fler män
med sig än avtalat i ett stort skepp. Karles bror Gunnstein var orolig eftersom
han inte litade på Tore, men de beslutade att fortsätta ändå. När de kom till
Bjarmaland styrde de in till en köpstad. Tore fick en mängd gråverk, bäver och sobel. Även Karle
köpte många skinnvaror. När
köpstämman var klar styrde de ner för Vina älv (norra Dvina?). Då var freden
med folket i landet uppsagd och de bestämde sig för att plundra en helgedom
tillägnad guden Jumala. Bjarmerna larmades men de lyckades ändå komma iväg. De
seglade i flera dagar innan de lade till. Det blev bråk om bytet. Vid nästa
stopp bråkade de igen. Tore sade att han ville tala ensam med Karle, men Tore
rände ett spjut genom midjan på Karle, som dog på fläcken. Gunnstein tog genast
liket till skeppet, och seglade ut. Tores stag brast och försenade honom. Vid
Lengjuvik sprang Gunnstein och hans män och gömde sig. Tore tog godset och
sänkte skeppet. Gunnstein tog sig till kung Olav och berättade om färden. Olav
lovade att utkräva räfst i saken (Ohlmarks 1961:149-155).
Svenska runstenar från 1000-talet vittnar om färder österut till
Finland, Baltikum, Östeuropa, Bysans, Kalifatet, Italien och Jerusalem. Många
som reste tog tjänst som väringar i Bysans eller Rus, men en hel del var nog
köpmän som förärvade rikedomar i österled. På Mervallastenen, Sö 198, står det
bl.a. att Sven ofta seglat till Semgallen (i Lettland) med dyrbart lastad knarr
(lastskepp) och att han på väg in i Rigabukten rundade Domesnäs (Södermanlands
runinskrifter, Sö 198; Palm 2004:55ff). I Ulunda i Uppland har en Kår rest en
sten efter sin far som ”for dristigt, förvärvade ägodelar ute i Grekland åt sin
arvinge” (Upplands runinskrifter 3, U 792). En berghäll i Veda i Angarn,
Uppland, berättar att inskriften är över den döde sonen Ærinmund och om hans
far Þorstæin: ”Han köpte denna gård och förvärvade rikedom i Gårdarike"
(Upplands runinskrifter 1, U 209).Kanske skaffade de rikedomar genom handel. På
en försvunnen sten som stått i Broby i Husby-Ärlinghundra sn, Uppland, lyder
den bevarade delen av inskriften i fornordisk tappning: Gunna ok Sutari ræistu s(tæin)… Sigbiorn satti æftiR sinn fađur stæin
almykinn i... (Upplands runinskrifter 2, U 437). Kanske är det yrkesbeteckningen
sutare som här används som personnamn.
Det skulle då vara ett tillnamn och kanske är Sigbiorn och Sutari samma person.
Sutare var skomakare men de kunde också vara både garvare och skomakare. Det
skulle i så fall vara det tidigaste belägget för yrkesbeteckningen i Norden (en
skinnare arbetade med allt från läder
till pälsberedning och ordet finns belagt från 1200-talet; Hellichius 1986:14f,
54ff).
Adam av Bremen skriver ca 1070: ”Ty
allt som utgör grundlaget för en tom fåfänga, dvs. guld, silver, präktiga
hästar, skinn av bäver och mård,
ting som bringar oss galenskap genom vår beundran för dem…” (kap.21) och att
”Nordlandet är ensamt om att ha svarta
rävar och harar, vita mårdar och björnar
i samma färg…” (kap.32; Zachrisson 1997:162).
Ágrip är den äldsta kända översikten
över Norges historia på norska och är skriven på 1190-talet. Den nämner
Svási finnkonge, som bodde i en
gamme (kåta) vid kungsgården på Tofte i Dovre. Han kom till norske kungen
med ett bäverskinn (Zachrisson
1997:166)
I Historia Norvegiae från ca 1190 sägs
det att finnarna (samerna) är mycket bra jägare. De flyttar boplatserna dit
tillgången på vilt bestämmer att deras jaktmarker ska vara. Där finns en
oändlig mängd vilda djur: björnar, vargar, lodjur, rävar, mårdar, uttrar,
grävlingar och bävrar. Där finns också många ekorrar och hermeliner.
Av alla dessa djurs skinn betalar de varje år stora tributer till Norges kungar
(Zachrisson 1997:165).
Saxo Grammaticus Gesta Danorum från ca 1200 beskriver
hur en ”finnskatt” instiftats av en svensk kämpe, Arngrim, som genom lag
bestämmer att samerna vart tredje år för var tionde man skall betala en
vagnslast djurskinn (Zachrisson
1997:167).
Skatten som
Ottar fick från samerna i form av pälsverk var bland de mest värdefulla exportvarorna
från det nordligaste Europa. På 1100-talet betalades skatt i pälsverk av
samerna till norska kungar. Pälsverk var en förutsättning för nordbornas makt
och välstånd. På 1300-talet betalades i London och Brügge höga priser för
ekorrens vinterpäls (gråverk), som importerades från Novgorod (se kap. 3.7,
4.3; Sawyer 1983:45ff; Zachrisson:171). Dessa skriftliga källor är bara ett
urval. Det finns många fler källor som nämner pälsverk, både tidiga arabiska
och västliga från medeltiden. Och även många fler Runstenar som nämner färder
Österut. I källorna jag använt mig av framträder tydligt att flera av rikena i
Norden och norra Östeuropa och även volgabulgarerna och Kazarerna, handlade med
pälsverk och tog ut skatt eller tribut i pälsverk av sin befolkning och
grannfolken. Pälsverk var också gåvor vid fredsavtal.
3 Arkeologiska
källor
3.1 Lertassar
På Åland och i nuvarande centrala Ryssland har det funnits
en gravrit där man lade ner lertassar i gravarna. En sådan grav
finns också i Sverige. På 1800-talet publicerades resultaten från storskaliga
utgräv-ningar i Rostov-Suzdal´-området. Lertassarna man hade funnit ansågs vara
hand- eller snarare tass-liknande, religösa föremål och en del av de lokala
merernas (finnar) begravningsrit. 1902 hade man hittat lertassar på Åland. I
Jaroslavl´-området vid Volga hittades på 1960-talet 71 lertassar i högar från
800- och 900-talen. En zoologisk undersökning av lertassarna gjorde att man
ansåg att de flesta efterbildade bävertassar. Andra fynd och osteo-logiskt
material stödde bäverns betydelse. Några tassar tolkades som björntassar. Eftersom lertassarna uppträder tidigare på Åland än
i Ryssland så anser de flesta att ursprunget är västligt. Lertassarna kan ha
varit vanligare i östra Sverige än vi vet idag. De kan ha missats vid
utgrävningar, och ursprunget skulle kunna vara där. Förenklat finns det tre förklaringar
till ursprunget: en om västligt ursprung, en om östligt och en om parallell
utveckling. Zoologiskt finns det också tre tolkningar: bäver, björn och bäver
och björn. En tass har tolkats som en människohand och en som en hundtass
(Callmer 1994:13ff; se forskningshistorik hos Callmer).
 Lertassarna
saknar magring och bränningen på bålet gör tassarna sköra. Många är skadade och
fragmentariska. Lertassarna hittas oftast i brandlagret mitt i högen, oftast en
tass i varje grav. Nästan alla har hittats i högar med kremationer, nära urnan.
Ca 70 gravar på Åland och fler än 156 i centrala Ryssland, minst en i Sverige
och en i Ukraina innehöll lertassar. Fyndet i Sörmland är från tidigt 600-tal, eller lite senare. Nu vet man att lertassar
först dök upp på Åland. Under sen folkvandringstid och tidig vendeltid ökade
Ålands befolkning snabbt, troligen som följd av en storskalig kolonisation från
flera håll. Geografisk avskildhet var en impuls för sociala och kulturella
förändringar. Lertassarna är ett element i gravriten man anammar (Callmer1994:
15ff).
I sex säkra
gravar, troligen tio, hos den ”nya” befolkningen, från 600-talet har man funnit
lertassar. Lertassar har hittats i alla socknar på Åland med forntida gravar.
De flesta har hittats i den tätt befolkade centrala och östra delen, Jomala,
Finnström, Sund och Saltvik. I Jomala-Finström är andelen lertassgravar hög men
de flesta socknar har gravar från vendeltid med lertassar. De flesta vendeltida
lertassgravarna i Jomala-Finström är kvinnogravar. I Sund-Saltvik är de flesta,
kanske alla, mansgravar. Under vikingatiden blir lertassar mer ovanliga i
Sund-Saltvik medan de ökar i Jomala-Finström. På 900-talet jämnas
könsfördelningen ut i det senare området. Lertassriten visar att det under den
tidiga perioden fanns sociala territoriella grupper som delade idéer över
ganska stora områden, som Jomala-Finström och Sund-Saltvik (Callmer
1994:17-24).
Under vendeltid fanns det troligen inga björnar på Åland och
naturen passar inte bävern, med få sjöar och bäckar, men man har funnit en
alstam som gnagts av bäver, vilket visar att bäver funnits där. Johan Callmers
teori är att jägare från Åland hade jaktmarker på platser på några dagsresors
avstånd. Det kan ha varit i folktomma delar av Bottenviken och på norra sidan
eller i det inre av Finska viken. På dessa platser fanns pälsdjur som bäver och
björn, vid kusten och långt inåt land. Pälsverk var inte nödvändiga för att
överleva men viktiga för inflödet av handelsvaror. Callmer menar att
lertassriten tillhörde den grupp på Åland som jagade pälsdjur och troligen
reste på jaktturer längre och längre åt öst. Kärnområdet från slutet av 700-talet
skulle då vara Jomala-Finström. Gravskicket med lertassar spred sig sedan genom
giftermål till bl.a. Sund-Saltvik (Callmer 1994:24-30).
Under medeltiden
och i början av modern tid fanns i Finland en företeelse som kallades erämark
(av urspr. finska erä, avgränsad
andel, lott). Man hade enskilda definierade fångstområden och vanligen också
fiskevatten, som låg avskilt från hemtrakten. Erämarkerna hade stor betydelse
under medeltiden, då man inte nöjde sig med enbart jordbruk och boskapsskötsel.
Erämarkerna kunde finnas upp till 250-300 km från hembygden, men erämarksbruket
får inte ses som en nomadisk livsform, utan som ett utnyttjande av avlägsna områden,
där jakt och fiske kompletterade övriga näringar (Gallén 1993:313). Systemet
liknar Callmers teori att åländska jägare hade jaktmarker på långa avstånd från
hembygden.
Callmer anser
att lertassarna i Ryssland har sitt ursprung i en emigration från Åland. Vid
slutet av vendeltid bodde de finska mererna i Jaroslavl´-området. De nämns på
500-talet av Jordanes som merens.
Skandinaviska och åländska fynd från 700-talet har gjorts i Jaroslavl-området
och vice versa. Köpmän och jägare besökte området mer och mer regelbundet under
800-talet. Tre bosättningar etableras under andra halvan av 800-talet runt
floden Kotorosl’s utflöde i Volga: Timerevo, Petrovskoe och Michajlovskoe. I
Timerevo har man efter utgrävningar föreslagit att befolkningen utgjorts av
merer, skandinaver och i ett senare skede också udmurter och kanske čeremisser.
Slaver koloniserade området först under slutet av 900-talet. Fynd pekar på nära
kontakter med volgabulgarerna. De tre bosättningarna har stora gravfält. Från
början fanns i Timerevo och Petrovskoe över tusen gravar vardera. De flesta
gravarna under 800- och 900-talen är kremationer. Kremationerna och utseendet
på högarna har likheter med samtida skandinaviska gravar, men olikheter finns redan
i de tidiga gravarna. Tidigt kan man urskilja en gravrit som är karaktäristisk
för Volgaområdet. Gravriten får ses som en kulturprocess liknande den på Åland
under sen folkvandringstid och tidig vendeltid. En eller snarare flera
folkgrupper i ett nytt område, på avstånd från hemområdet, utvecklar en ny kultur
och nya sociala normer, eller modifierar sina tidigare kulturmönster (Callmer
1994:30-43).
De stora
höggravfälten vid de tre bosättningarna kallas Jaroslavl´högarna. Vid en undersökning
av 202 gravar med djurben (Andreeva 1963) dominerar husdjur materialet. Bl.a.
har man hittat hästben i 93 gravar, hundben i 66, svinben i 20, får/get i 30
och ben av nöt i 47 gravar. I 32 gravar fanns tamfågel, huvudsakligen små
hönsdjur. I två gravar fanns ben från tamkatt. Man har även hittat ben från
vilda djur och fisk. I 15 gravar fanns ben från bäver, i sju räv, i två mårddjur, i en björn och i 12 hare. Ben
av rådjur hittades i tre gravar och vildsvinsben i en grav. Fiskben fanns i 18
gravar. Huvudmassan av benen utgörs alltså av husdjur, oftast häst och hund. Tamdjuren
är ofta kombinerade med varandra, oftast hästben med hundben. Ofta har hela
djuren eller stora delar av dem lagts på gravbålet. Hunden lade man utan tvekan
på bålet i form av en hel kropp, därom vittnar att benresterna kommer från hela
skelettet. En del ben hamnade i gravarna som rester av gravöl (Andreeva
1963:92ff).
Intressant är att bäver är det vanligaste
vilda djuret i högarna. Vid den här tiden var bävern spridd vida omkring och
nästan överallt i Östeuropa. Det är inte förvånande att bäverben hittas i
gravarna, och bäverben bar man också på pärlhalsband. Bäverbenen är från olika
delar av skelettet och är funna i enstaka skärvor (1-2 st.). Rävben förekommer
också enstaka, men utgörs av skärvor av olika ben i skelettet. Det är möjligt
att hela djuret hamnat i elden. Bara i två högar hittades ben av mårddjur. Det
har inte gått att bestämma art, men enligt storleken rör det sig om mård eller
sobel. Benen hittades i kombination med ben av häst, hund och andra djur.
Fauna-sammansättningen i högarna i Jaroslavl´-området och i södra Ladoga är i huvudsak likartad, olikheterna gäller
bara några enstaka djurarter. Ben från tamkatt kunde bara identifieras i två
högar, men också i Ladogahögarna har man hittat kattben, vilket talar för att
det inte är en tillfällighet (Andreeva 1963:92ff). Att bäver hittas i så många
gravar antyder dess betydelse för folket i Jaroslavl´-området.
Att lertassriten
skulle ha uppstått separat utan kontakt verkar inte sannolikt. Det faktum att
riten uppstod först på Åland gör Callmers teori tilltalande. Även det tidiga
fyndet i Sörmland är intressant. Man vet att kontakter fanns mellan
Skandinavien och Jaroslavl-området och att skandinaver begravts där. Många
forskare anser att lertassarna är religösa och totemistiska föremål och att de
zoologiskt föreställer bäver. Vissa anser att några är björntassar. Att en
liten grupp pälsjägare genom giftermål spritt seden är också rimligt. Att man
genom jaktturer allt längre österut fick kontakt med mererna verkar inte heller
orimligt. Då var man så långt hemifrån att man kanske valde att flytta till
dessa jaktmarker. Man gifte sig med lokalbefolkningen och det uppstod nya bosättningar
med människor av flera olika ursprung. Man behöll vissa av sina gamla riter och
anammade nya.
Bävern bjuder in
till myter och fabler genom sin underliga livsföring. De bygger både hyddor och
dammar. Plinius den äldre skrev 77 e.Kr. att bävern vid Svarta havet jagades för bävergäll, castoreum, och att deras päls är ”mjukare än dun”. Bävergäll kommer
från doftkörtlar i bäverns buk som är förbundna med urinröret. Av sekretet från
dessa körtlar, kombinerat med urin gjordes Castoreum som användes som en
”universalmedicin”. Castoreum har
faktiskt medicinska egenskaper. Den innehåller salicylsyra, naturlig aspirin.
Den användes bl.a. mot svindel, epilepsi, spasmer, maniskhet och som sömnhjälp
ända fram till 1800-talet och används nog fortfarande. Det latinska namnet Castor har lett fram till fabler. 1190
fanns det bäver kvar i Wales, omvittnar Geraldus Cambrensis. I hans beskrivning
av bävern finns också en fabel om att bävern jagades för testiklarna och att bävern
under jakten instinktivt visste vilken kroppsdel jägaren var ute efter. Bävern
kastrerade då sig själv. Det är därför den kallas Castor på latin. Om jakten fortsatte, sprang bävern upp på en kulle
och kastade upp ena bakbenet för att visa jägaren att organen han ville ha
redan var avskurna. Nu kommer ju inte bävergäll från testiklarna utan från
körtlar. Fabeln är urgammal och relaterad av bl.a. Aristoteles och kommer av en
missuppfattning av namnet Castor.
Namnet kommer antingen av det grekiska gastor
för bäverns ”framträdande pösiga mage”, eller av ordet castreum som via grekiskan kommer från det hebreiska ordet för mysk
(Spriggs 1998:94ff; angående bäver och bävergäll i folktro och folkmedicin se
Spriggs). Jämför med Abu Hamids berättelse om bävertjänaren (se kap. 2.2). Att
folk på Åland och i norra Ryssland haft ett speciellt förhållande till bävern
är lätt att förstå med tanke på att vi fortfarande fascineras av den.
som
3.2 Birkas pälshandel
och några ord om Sigtuna
Vid utgrävningarna i Birka 1990-95 insamlades sex ton ben.
Det mesta var matrester och slaktavfall från nöt, gris och får men även från
fågel, fisk och många vilda djur. 600 kg av benen valdes ut och analyserades
med modern osteologisk teknik. Betydelsen av pälshandeln och pälsberedningen i
Birka står klar när man ser på den stora mängd ben från pälsbärande djur man
grävt fram i Birka. De flesta av benen kommer från tassar och svans. Pälsarna
kom alltså som ”halvfabrikat” till Birka med bara tassar och svans kvar. Man
färdigberedde och garvade skinnen och tassar och svans hamnade i svarta jorden.
Under hela Birkas livstid ca 750-975 verkar pälsarbete och pälshandel haft stor
betydelse (se nedan).
7,4 % av benen
kom från 19 olika vilda djur. De vanligaste pälsbärande djuren var ekorre 1001 fragment, räv 764 fragment och mård 485 fragment. Ca 90 % av benen
kommer från dessa tre djur. Andra djur är hare,
bäver, varg, björn, hermelin, iller, järv, grävling, utter, lodjur och
säl. Hare har kanske jagats både för kött och päls. Spår av sex av djuren
har också hittats i gravar. Björnklor dyker ibland upp i gravar från järnåldern
och även på Björkö. I en del högstatusbegravningar har den döde troligen legat
på en björnfäll. Samma sak gäller lodjursfällar (se kap. 3.3; Wigh
2001:120-128, Wigh 1998:87).
Stratigrafiskt
indelades utgrävningen i nio faser. Fas 1 = mitten av 700-talet, fas 2 = andra
halvan av 700-talet, fas 3 = ca 810-830, fas 4 = ca 830-845, fas 5 = ca
840-860, fas 6 = andra halvan av 800-talet, fas 7 ca 900-930/40, fas 8 = mitten
av 900-talet, fas 8-9 = ca 950-975.
 Faserna 1 och 5 skiljer sig kraftigt från
de andra faserna när det gäller fördelningen mellan tamdjur och vilda djur. Fas
1 innehöll en mycket större del ben av vilda djur. Nära 16 % av benen från
fas 1 var från vilda djur. De flesta benen kom från två avfallsdepositioner där
ben från flera hela tassar av ekorre och mård hittades. Fas 5 innehöll en relativt låg andel ben av vilda djur, lite under 3 %. De andra faserna har ungefär samma
andel ben av vilda djur, högre än fas 5 men mindre än fas 1. Den höga andelen i
fas 1 beror troligen på de två depositionerna som kanske är avfallet från
beredningen av två eller flera pälsar (Wigh 2001:120-128). I vissa fall har ben
från andra delar av djuren än tassarna hittats och det tyder på att hela djur
tagits till staden (Ericson m.fl. 1988:85).
Materialet
innehöll 42 fragment av tamkatt från alla delar av kroppen. De hittades i ett antal
gropar där katter begravts. I medeltida städer som Odense och Sigtuna har man
funnit kattben med märken som visar att katterna dödats för pälsens skull. I
Birka finns inga sådana märken på kattbenen, vilket tyder på att de inte hölls
för pälsens skull (Wigh 2001:119). Jag tror att katterna kanske var ”heliga”
med tanke på att Frejas vagn drogs av två katter. När sedan Skandinavien kristnats
var djuren inte fridlysta längre och kunde dödas för pälsen.
Agnes Geijer på 1930-talet och Inga Hägg på 1970-talet identifierade hår
från bäver, ekorre, mård och björn i Björkögravar. Stolpe identifierade ben
från lodjur, älg, ren, bäver, mård, varg, räv, ekorre och hare.
Vid
utgrävningar i Birka 1969-71 samlades 1500 kg ben in och artbestämdes. Listan
på vilda djur kompletterades med hermelin, grävling, utter och järv. Både det
materialet och Stolpes dominerades av ekorre och räv vilket stämmer med
materialet jag pressenterat ovan (se kap. 3.3).
Anledningen till
att de flesta benen kommer från ekorre, räv och mård är troligen att de mindre
djuren kom till Birka med tassarna kvar för att underlätta beredningen. De
större djuren kom i större utsträck-ning utan tassar, förutom björn- och
lofällar. Jag tror att det
också kan bero på att de pälsverk som köptes från norr ofta redan var beredda. De ben från andra delar av djuren än
tassarna som hittats skulle då spegla en regional jakt.
Djuren jagades
på vintern då pälsen var bäst. Många av pälsarna kom från norra Sverige. Djuren
flåddes på plats och bara tassarna och svansen blev kvar på skinnen. Resten av
djuren blev kvar i skogen. Det var lättare att torka och sträcka skinnen med
tassarna kvar. Sedan såldes skinnen i buntar till pälshandlare eller kanske
direkt till Birka. I Birka färdigbereddes pälsarna och tassarna hamnade bland
avfallet. För att skrapa små skinn behövdes knappast mer än en bra kniv och
tumnageln. Det är troligen orsaken till att man inte hittat skinnskrapor i
Birka. Skinnen färdigbereddes i Birka och kanske tillverkades också pälsplagg i
Birka. Många pälsar exporterades och mycket av importen från Ryssland och
Orienten får ses som betalning för pälsverk (Wigh 1998:85ff). Många skinn
såldes nog lokalt och i Västeuropa, med tanke på att det i norra Östeuropa var
samma höga kvalitet på pälsverken. Skandinaver hade vid slutet av 800-talet,
troligen tidigare, etablerat sig i Jaroslavl´-området och var troligen
engagerade i både pälsjakt och pälshandel (se kap. 3.1, 4.1).
I Sigtuna har man funnit ett ganska
stort antal ben från ekorre och räv i benmaterialet från kvarteret Humlegården,
i samtliga fall ben från tassar. Skinnen fördes till staden med bara tassarna
kvar. Oftast rör det sig om mellanfotsben från en och samma tass. Leif Jonsson
menar att det är påfallande att ekorre hittats så ofta trots de små benen
(Jonsson 1989:56f).
3.3 Spår av pälsdjur
i gravar
Torbjörn Ågren har undersökt hårrester på
ringspännen från Björkögravar (Ågren 1995 a-b). De har legat i kartonger i
Historiska museets magasin sedan Hjalmar Stolpes utgrävningar. De flesta är
varken konserverade eller rengjorda. Ågren har upptäckt hårstrån som suttit
gömda i rost och smuts. Det rör sig om 23 spännen från rika kist- eller
kammargravar. Läget i gravarna och storleken på spännena visar att de har
hållit ihop mantlar. Håren satt på undersidan av spännena och kommer säkerligen
från pälsbräm (kantremsor av päls) på mantlarna. Rosten som täckte håren hade
haft en konserverande effekt och frågan var om det skulle gå att få bort rosten
från håren. En EDTA-lösning hade effekt. Tekniken för att artbestämma hår har
funnits i 150 år men har inte använts så ofta inom arkeologin. Som referenser
använde Ågren de tidigare uppgifterna om förekomsten av pälsdjur i Birka av
bl.a. Geijer och Hägg som analyserade och artbestämde hår från Björkögravar (se
kap. 3.2; se referenser hos Ågren 1995 a:50ff; Ågren 1995 b:14f).
Analysen visade
att håren på tre av spännena var från får. I en grav hade Inga Hägg tidigare
identifierat ull på bronsknappar från ett plagg. Håren från ringspännet i samma
grav kanske kom från ett bräm av ull eller en fårskinnsrock, men storleken på
spännet och placeringen vid nacken antyder att håren kom från ullplagget. Håren
på sju av spännena är underhår av bäver. Sex av spännena är större än
genomsnittet och placeringen i gravarna, mestadels vid höger axel och höft,
visar att håren troligtvis kommer från mantlar med bräm av ruppad bäverpäls (överhåren rycks bort för att göra pälsen
silkesmjuk). I arabiska källor tolkar översättarna ordet al-hazz som bäver. Det betyder
egentligen silkigt skinn (se kap. 2.2, 4.2; Ågren 1995 a:54ff; Ågren 1995 b:14ff).
Björnfalanger
(björnklor) i gravar tyder sannolikt på att en björnfäll medföljt i graven.
1970 fanns det i järnåldersmagasinet i Historiska museet, björnfalanger från 88
brandgravar och 15 skelettgravar, från 68 gravfält spridda i Sverige. Gravarna
är från hela järnåldern och är både kvinno- och mansgravar. Analysen visar att
den döda i skelettgravarna var placerad på en björnfäll, den var alltså inte
ett täcke. Troligen låg den döda på en björnfäll även på brandbålet. Förenklat
sett är begravningarna med björnfalanger rikare på fynd än gravar utan. En
koro-kronologisk undersökning visar att seden huvudsakligen hör samman med
regioner med ekonomiskt uppsving, som troligen var baserad på handel med bl.a.
pälsverk och skinn. Björnfällen i begravningsritualen skulle därför kunna
spegla en regional päls- och skinnhandel (Petré 1980:5-13).
Tacitus och
Strabo skrev om den romerska arméns behov av hudar och läder och Jordanes om
svearnas handel med svartglänsande pälsverk (se kap. 2.4, 4.2). Under romersk
järnålder sammanfaller spridningsbilden för romerska importfynd till stor del
och speciellt med två av de mest frekventa områdena med björnfalanggravar,
Gotland och Medelpad. Att de romerska importerna inte överensstämmer med fynden
av läderknivar på Gotland, skulle kunna bero på att Gotland var mellanhand för
handelsvaror som skinn och inte producent. Något som kanske tyder på det är
handeln av björnfällar till Gotland, där björnar inte fanns vilda. Under medeltiden
fanns det på Gotland en imponerande skinnhandel. Lodjursfalanger förekommer
också i gravmaterial från Mälardalen och Gotland, fast inte lika ofta som
björnfalanger. Av 158 undersökta gravar på Lundagravfältet på Lovö, Raä nr 27
fanns lodjursfalanger i 6. Sannolikt har lodjursfällen likt björnfällen
fungerat som bädd för den döda. Även på kontinenten har det förekommit
björnfällsbegravningar (Petré 1980:5-13).
3.4 Samernas pälsjakt
och pälsberedning
Samerna var skickliga jägare. De fångade pälsdjur i snaror
eller sköt dem med trubbiga pilar (klumppilar eller kolvar) för att inte skada
skinnen. De användes främst på små pälsdjur och kallades också ekorrpilar.
Kolvar av trä är kända från stenåldern. Kolvhuvuden av horn med kluven
avslutning har hittats i Birkas svarta jord, i grav 7 i Valsgärde, Uppland,
600-tal, i
Jämtland 1000-tal och i Nordnorge 600- och 900-tal. Om dessa
kolvhuvuden är speciellt samiska är svårt att avgöra. Kolvhuvuden av horn med rak avslutning som var
efterföljaren verkar vara samiska och har bl.a. hittats i
Nordnorge (Zachrisson 1997: 214f). Bl.a. använde också vepserna och volgabulgarerna
klumppilar (se kap. 4.1). De mindre djuren fångades också i snaror och det sydsamiska
ordet för snara är ett låneord från nordiskt språk, vilket visar på ett nära samarbete
(Zachrisson 1997:229).
Samerna var
specialister på skinnberedning, med egna metoder, redskap och termer.
Skinnskrapor i järn av samisk typ har hittats från Dalarna och norska Valdres i
söder till Lappland i norr från i alla fall 500-talet och framåt. Två skrapor
med spetsig ände, för att stickas in i skaftet, har hittats i Lappland. Båda är
från yngre järnålder - äldre medeltid. Fem skrapor av östlig typ har hittats i mellersta
Skandinavien i fornlämningar som tolkats som samiska. I gravar vid Tisjön i
Lima sn, Dalarna hittades både järnskrapor och en stenskrapa, vilket visar att
stenskrapor användes parallellt med järnskrapor (Zachrisson 1997:203ff, 229).
Avsaknaden av skinnskrapor i centrala Sverige under vikingatiden kan bero på
att man inte behövde mer än en bra kniv och tumnageln för att skrapa skinnen på
de små djur som dominerar i t.ex. Birkamaterialet. Det antyder också att större
djurs pälsar oftast kom mer eller mindre färdigberedda till Birka (se kap.
3.2).
3.5 Estland,
Lettland, Finland
I bosättningen Pähklimägi i Viljandi i Estland har i
benmaterial från början av 1200-talet, identifierats: 2,4 % bäver, 2,2 % vilda fåglar, 1,4 % älg,
1,4 % hare och 0,4 % bisonben. Tre
av Lettlands borgar använda från 800- till 1200-talet, Asote, Dignaja och
Talsi, uppvisade en väldigt hög andel ben från vilda djur jämfört med andra
lettiska borgar, nämligen mellan 21.4 och 28.2 %. Gnagare, rovdjur, hovdjur och sjöfåglar noterades bland de vilda
djuren (Creutz 2003:235f). Jag antar att vissa av djuren i de tre borgarna är
pälsdjur, kanske bäver och rovdjur med eftertraktade pälsar. På boplatsen
Varikkoniemi i Tavastland i Finland från 800-1300 var 4 % av benen från vilda
djur. Hälften av benen kom från hare
och de andra från bäver, ekorre, räv,
björn, varg, lodjur, mård (Creutz 2003:236).
3.6 Staraja Ladoga,
Pskov och fornborgen Kamno
Förhistorien till bildandet av Rus bör sökas i utvecklingen
runt mitten på 700-talet. Då grundades Staraja Ladoga som en handelsplats som
stöttade skandinaviska jägare och pälshandlare, vilka skaffade pälsar i
skogszonen i norra Östeuropa. Vid den här tiden växte många handelsplatser upp
i Östersjöområdet, Ribe i början av 700-talet på västra sidan av Jylland, Åhus
i Skåne och flera västslaviska handelsplatser, t.ex. Reric (Gross Strömkendorf).
Paviken på Gotland och Birka grundades vid mitten av 700-talet (Duczko
2004:61f).
 Staraja Ladoga
ligger 12 km uppför floden Volchov från sjön Ladoga, på den västra sidan av floden, på båda sidorna av mynningen av bifloden Ladožka.
Kulturlagren från 800-1000-talet täcker 10-12 ha (Birka 7 ha). Några små
jordbruksbosättningar är kända i närheten från vikingatiden, men jorden i
området sägs vara dålig. Positionen i Östeuropas vattensystem måste vara
anledningen till handelsplatsens grundläggning. Volchov ledde till sjön Il´men´
och därifrån kunde man ta sig till Volga och Kaspiska havet och till Dnepr och
Svarta havet. Staraja Ladoga var en plats där resande förberedde sig för fortsatt resa, eller mötte resande
som kom nedför Volchov. Sannolikt såldes där också pälsverk av jägare från de omgivande skogarna (Jansson 1997: 27ff). Kanske nådde också långväga slädtransporter med bl.a. pälsverk staden och
de stora havsgående skeppen byttes mot mindre flodbåtar (se kap. 3.7). Många
små grupper av gravhögar huvudsakligen från 900-talet, längs floderna sydöst om
Ladogasjön har blandade skandinaviska och finsk-ugriska element. De anses
vanligen tillhöra bosättningar som blivit rika genom pälshandel (Jansson
1997:29).
1956 publicerade
V. I. Calkin en undersökning av benmaterial från bl.a. Staraja Ladoga, Pskov
och fornborgen Kamno som ligger ca 1 mil nordväst om Pskov. Benmaterialet är
från ca 500-1000 e. Kr. och är beräknat på antal individer, ej antal ben.
Staraja Ladoga uppvisar en hög andel ben från vilda djur, 11,5 %, från bäver, räv, björn, varg, mård, utter,
lodjur, säl, hare, älg och hjort. Mer än 37 % av dessa ben är från bäver
och 13,9 % är från klövdjur (älg och hjort). Räv- och harben är vanliga och
även ben från säl, från Ladogasjön (Calkin 1956:130f., tabeller s.130,176).
Pskov uppvisar en högre andel ben från vilda djur, 18,1 %, från bäver, räv, lodjur, björn, mård, vildkatt, vildsvin, älg och rådjur.
Hela 50 % av dessa ben är från bäver och 31 % är från klövdjur (mest älg och
vildsvin; Calkin 1956:130f., tabeller s.130,176). Kamno uppvisar en väldigt hög
andel ben från vilda djur, 25,4 %, från åtta arter och 40 % av dessa är från
klövdjur. Älg och vildsvin är vanligast, hjort och rådjur mer sällsynta (Calkin
1956:130f., tabell s.130). I fornborgar som var i bruk från 500 f. Kr. till 500
e. Kr. är det vanligt med tjockändade benpilar (klumppilar) för jakt på ekorre.
De få ekorrbenen skulle eventuellt kunna förklaras med att de lätt blir förintade
av hundar. Om ett djur jagades för köttets skull borde benen hittas på
boplatsen. Benen från pälsdjur lämnades däremot säkert på jaktplatsen, alltså
speglar inte benfynden pälsdjursjakten. Ett undantag är bävern som är talrik.
Boplatserna är belägna vid vattenlederna och jakten försiggick troligen nära
hemmet, därför togs hela kroppen hem. Även bävergällen var ju åtråvärd (Calkin
1956:135f). Om man inte använt såll vid grävningarna, måste också många små ben
saknas av den orsaken.
Grävningar från
1988-1991 i Staraja Ladoga uppvisar fynd av ben från vilda djur. De lager som
grävdes 1988-1990 är från 900-talet och de som grävdes 1991 är från 800-talet: bäver 15 ben, utter 2, räv 8, varg 8, björn 1, säl 3, hare 3, älg 5 och vildsvin 4 ben. Två
ben av tamkatt samt fågel- och fiskben hittades också. Alla ben har plockats
upp för hand och avsaknaden av sållning är troligen orsaken till att ben från
ekorre och mård saknas i undersökningen. Bilden är alltså inte komplett men
vissa drag framträder ändå. Jakten var sannolikt till för att skaffa pälsverk.
Björn och älg representerar tillfälliga byten och återfanns bara i det äldsta
lagret. Intressant är att det i lagret från 800-talet hittades fyra ben från
vänster baktass från en varg. Tassen hade sjukliga förändringar som antyder att
den kan ha växt upp i en bur. Sälbenen är från Ladogavikare. A. K. Kasparov
menar att jakt troligen inte spelade så stor roll, men siffrorna som publicerades
1956 uppvisar hela 11,5 % ben från vilda djur, av vilka de flesta var pälsdjur
(se ovan; Kasparov 1997:26ff).
De tidigaste fynden av arabiskt silver i nordvästra
Ryssland, Sverige, Pommern och Mecklenburg är från de två sista årtiondena av
700-talet. Det hänger samman med att Kalifatet förändrats, från att
ha varit ett expanderande samhälle av krigare till att bli en ekonomiskt och
kulturellt stark stat, med centrum i Bagdad. Förhållandet till kazarerna blev
också bättre. Detta medförde en ökad köpkraft i både Kalifatet och kazarriket.
De växande marknaderna i Kalifatet och kazarriket för lyxvaror gjorde att
efterfrågan på bl.a. pälsverk ökade enormt (Duczko 2004:62f).
3.7 Rjurikovo
Gorodišče, Novgorod och Grodno
Den äldsta dateringen i den nuvarande staden Novgorod (”nya
staden” el. ”nya borgen”) uppstår ca 950. Det kan därför inte ha varit ”Ruriks
säte” på 800-talet. Ca 2 km söderut ligger en bosättning på en kulle. Sedan
tidigt 1100-tal har den kallats Gorodišče (”den övergivna borgen”/”befästa
staden”), och då på 1100-talet var platsen säte för fursten i Novgorod.  Sedan
1800-talet kallas platsen Rjurikovo Gorodišče (”Ruriks övergivna borg/befästa
stad”). Vid utgrävningar som inleddes på 1970-talet upptäcktes resterna av ett tidigurbant centrum med en storlek
på mellan fyra och sju hektar. I centrum låg en befästning. Fynd tyder på
hantverk, handel och långväga kontakter. Platsen togs i bruk i mitten av
800-talet eller tidigare och mer eller mindre övergavs runt år 1000. Under
1000-talet låg furstesätet i nuvarande Novgorod vilket ger ett tomt århundrade
innan furstesätet återigen låg i Gorodišče. Platsen ligger mer strategiskt
placerad än Novgorod, lite norr om sjön Il´men´, där två grenar av Volchov
rinner österut och gör platsen till en ö, från vilken all trafik mellan Il´men´
och Volchov kunde kontrolleras (Jansson
1997:31ff).
Vid utgrävningar
mellan 1975 och 1989 hittades två små myntskatter i samband med bostäder. I ena
fallet var det 4 hela dirhemer och 3 fragment, daterade till 860-talet. I det andra fallet var det en hel dirham och 5 fragment, daterade till
850-talet som hittades i fyllningen av en bostad, när den redan övergetts.
Andra myntfynd och bl.a. likarmade spännen stöder en datering av flera hus till
mitten av 800-talet. E. N. Nosov framhäver de starka skandinaviska influenserna
men hävdar ändå att majoriteten av invånarna i Gorodišče var slaviska
Ilmen-slovener. Han baserar det bl.a. på lerkärlen (Nosov 1992:31-55). Att majoriteten
av invånarna skulle vara slaver baserat på keramiken är inte trovärdigt, dels
eftersom så många andra föremål både kvinnliga och manliga är skandinaviska och
dels eftersom att de nordbor som slog sig ner i Gorodišče troligtvis varken
hade med sig keramik eller krukmakare utan istället fick keramiken från lokala
krukmakare (jfr Jansson 1997:35ff). Det nordiska namnet, Holmgård passar
platsen bra på våren och tidig sommar, då vårfloden översvämmar platsen och gör
den lik en holme. Gorodišče får ses som ”Ruriks Novgorod” och föregångaren till
det nuvarande Novgorod på samma sätt som Birka efterföljs av Sigtuna och
Gnezdovo av Smolensk (Jansson 1997:35, 39f).
Benmaterialet från utgrävningar i Gorodišče under
1990-talet innehöll en överk&au |
