Pälshandelns betydelse för norra Europa

(Rus och Norden) under vikingatiden

                                                                                          C-uppsats i arkeologi
                                                                 HT 2005
                                                                                      Av: Peter Schenling
                                                                                                     Handledare Ingmar Jansson
                                                                                                   Institutionen för arkeologi
                                                                                       och antikens kultur
                                                                                             Stockholms universitet

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1   INTRODUKTION 

1.1 Inledning
1.2 Syfte
1.3 Frågeställning
1.4 Material, metod och avgränsning

2   SKRIFTLIGA KÄLLOR

2.1 Nestorskrönikan
2.2 Arabiska källor
2.3 De administrando imperio
2.4 Västliga källor

3   ARKEOLOGISKA KÄLLOR

3.1 Lertassar
3.2 Birkas pälshandel och några ord om Sigtuna
3.3 Spår av pälsdjur i gravar
3.4 Samernas pälsjakt och pälsberedning
3.5 Estland, Lettland, Finland
3.6 Staraja Ladoga, Pskov och fornborgen Kamno
3.7 Rjurikovo Gorodišče, Novgorod och Grodno

4   UTVÄRDERING, RESULTAT OCH DISKUSSION

4.1 Volgabulgarer, vepser, permer, bjarmer, merer
4.2 Pälsar från polartrakterna - en lyxvara
4.3 Skinn som tribut och skattebetalning, gåvor och betalningsmedel
4.4 Diskussion 

5   SAMMANFATTNING

6   REFERENSER

ABSTRACT 

This essay is about the fur trade and its significance for northern Europe (Scandinavia and Rus) during the Viking age. I will use written sources, The Russian primary chronicle (the chronicle of Nestor), Arabic sources and western sources. I will try to answer if it’s possible to find traces of the hunt for fur, the preparing of fur and the fur trade by archaeology. I will also discuss that many of the peoples who were involved in the fur trade also took tribute and taxes in fur of their neighbours and their own people. The great demand for luxury goods like fur in the Caliphate, Kazaria and Western Europe created a big market for fur. The fur trade and the taxation in fur were most likely the main reason for the economic prosperity in the area, for all the involved people, from the hunters to the traders.

Omslagsbilden från: Vikingen. 1973. E. Cagner.

Illustratör: Å. Gustavsson.   

1 Introduktion 

1.1 Inledning

859: ”Varjagerna från andra sidan havet tog skatt från tjuderna och från slaverna, från mererna, från vepserna och från krivitjerna. Medan kozarerna tog skatt från poljanerna, severerna och vjatitjerna - de tog ett vitt ekorrskinn per härd”. Dessa rader från Nestorskrönikan gjorde att jag valde att skriva om pälsverk som handelsvara, tribut, skattebetalningsmedel och betalningsmedel. Jag kommer också att studera pälshandeln och pälsverk och andra gåvor som ett sätt att befästa fred med. Jag använder mig av skriftliga källor som nämner skinn och försöker jämföra dessa med arkeologin i de områden där man handlade med skinn. Jag letar efter tecken på pälsjakt och pälsberedning i form av t.ex. klumppilar (kolvar) och ben från pälsbärande djur. Förekomsten av lertassar kommer jag också att beröra. Under vikingatiden och medeltiden bestod den interkontinentala handeln mest av handel med lyxvaror. En av de viktigaste varorna var pälsverk. Överklassen i både Orienten och Europa skattade pälsverken högt. Den finaste kvaliteten på pälsverk kom under vikingatiden från polartrakterna i Norden, norra Östeuropa och Sibirien. Det var där som pälsbärande djur fick den tjockaste, mjukaste och i vissa fall den ljusaste pälsen i den stränga vinterkylan. I öst var de viktigaste handelsstäderna för pälshandeln: Bulgar vid Volga, Novgorod och Kiev, senare även Moskva och Kazan´(Martin 1986: 1f). Staraja Ladoga är den tidigast belagda pälshandelsplatsen i nordvästra Östeuropa.

1.2 Syfte 

Syftet med uppsatsen är att studera och lyfta fram pälshandelns betydelse för de nordliga länderna under vikingatiden. Pälsverk var en oerhört eftertraktad lyxvara i Bysans, Orienten och Europa. I utbyte mot dessa skinn fick nordborna och folken i Östeuropa silver, siden, guld och andra varor. Jag vill också lyfta fram att man tog tribut och skatt i skinn, kanske beroende på att de som man krävde på skatt inte kunde betala med silver, men viktigast var att de nordligaste pälsverken var de mest värdefulla och kunde säljas med en oerhörd vinst längre söderut. Man befäste även vid vissa tillfällen fred med bl.a. pälsverk. Syftet är inte att fördjupa mig i ”varjagproblemet” vilket det redan finns hyllmeter skrivet om.

1.3 Frågeställningar 

Kan man kan spåra pälsjakt och pälsberedning arkeologiskt? Kan man överhuvudtaget spåra pälshandel arkeologiskt? Vilka jagade de pälsbärande djuren? Vilka handlade med skinnen? Var såldes skinnen? Vilka folk betalade tribut eller skatt i skinn? Vilka folk tog tribut eller skatt i skinn? Varför betalade man i skinn? Vilka skinn var mest åtråvärda? Vilka pälsbärande djur återfinns i benmaterialet på boplatser och i gravar? Var handel med pälsverk och skatter och tributer i pälsverk huvudorsaken till det ekonomiska uppsvinget i Norden och Östeuropa under yngre järnålder och tidig medeltid? 

1.4 Material, metod och avgränsning 

Jag använder mig av skriftliga källor, främst Nestorskrönikan, arabiska källor och västliga källor som nämner skinnhandel. Jag använder mig också av arkeologiska källor. Avgränsning geografiskt är Norden, centrala och norra Östeuropa väster om Uralbergen. Tidsmässigt är uppsatsen koncentrerad till vikingatid med undantag för några tidigare källor och några från medeltiden, både när det gäller skriftliga och arkeologiska källor. Ämnet är avgränsat till att handla om pälshandel, pälsjakt, pälsberedning, tributer, skatter och gåvor i form av pälsverk. Jag berör också de folk och platser som sysslade med pälsjakt, pälsberedning och pälshandel. Viss rysk litteratur har Ingmar Jansson översatt åt mig.

2 Skriftliga källor 

2.1 Nestorskrönikan 

Nestorskrönikan är skriven i Kiev i början av 1100-talet och berättar om fornryska rikets äldsta historia. I krönikan nämns skatter och tributer i pälsverk på många ställen. Det nämns också att ruserna gav gåvor till kejsaren i Konstantinopel i form av pälsverk, slavar och vax för att befästa fred med Bysans.

     År 859 tog varjagerna ut skatt från tjuderna, slaverna, mererna, vepserna och krivitjerna. Samtidigt tog kazarerna skatt från poljanerna, severerna och vjatijerna. Skatten togs i form av pälsverk (översättare har tolkat raden olika, enligt muntlig uppgift av Ingmar Jansson; den svenska översättaren Gabriella Oxenstierna 1998 har tolkat raden ”- de tog ett vitt ekorrskinn per härd”). År 862 jagades varjagerna bort och skatten upphörde. Sedan kommer det parti som debatterats mest i krönikan, med inbördes strider och inkallandet av tre bröder av varjagstammen Rus: Rurik, Sineus och Truvor. Rurik blev furste och slog sig ned i Novgorod och efter dessa varjager fick det rusiska landet sitt namn (Nestorskrönikan, under år 859-862). I en annan upplaga av krönikan, den Hypatiska, står det att Rurik först byggde staden Ladoga och att han först senare kom till Novgorod (Jansson 1997:10f).
 
     Efter Ruriks död tog Oleg över furstendömet (Ruriks son Igor var minderårig). 882 intog Oleg, Smolensk, Lubetj och   Kiev där han slog sig ner. Oleg beskattade slaverna, krivitjerna och mererna, och Novgorod skulle betala skatt till varjag-erna. 883 besegrade Oleg drevljanerna nordväst om Kiev och tog ett svart mårdskinn per man i skatt. Oleg fick flera folk att betala skatt till honom istället för kazarerna (se karta; Nestors -krönikan, under år 862-885). 907 tågade Oleg mot grekerna med varjager och tolv andra stammar. De belägrade kejsarstaden och tvingade fram en fördelaktig fred. Grekerna betalade skatt (tribut) till ruserna, och när rusiska köpmän kom till staden fick de underhåll i ett halvår. De fick också bedriva så mycket handel de ville utan tull. Ruserna som  befäste freden hade till stor   del nordiska namn t.ex. Karl, Ingeld, Vermud och Frelav (Nestorskrönikan, under år 907-912; ang. namnen se Larsson 1997:25). Underhållet i ett halvår gjorde att de kunde övervintra i staden.

     912 dog Oleg och Igor blev furste och han beskattade drevljanerna högre än Oleg. 941 gick Igor mot grekerna men hejdades av ”den grekiska elden” som var något slags eldkastare. 944 lejde Igor petjenegerna och tvingade fram en fred med grekerna, som blev sämre än Olegs. De fick inte övervintra i staden och inte köpa lika mycket siden (petjenegerna nämns första gången 915, de hade slagit sig ner vid det nordvästra hörnet av Svarta havet). Igor befäste freden med att ge kejsaren pälsverk, trälar och vax (Nestorskrönikan, under år 912-945). Namnen på ruserna som befäste freden är nu mer slaviska eller slavifierade (ang. namnen se Larsson 1997:34). 945 gick Igor mot drevljanerna och krävde mer i skatt, men de dödade honom. Olga, Igors hustru, belägrade drevljanernas stad Iskorosten. De erbjöd henne honung och pälsverk men hon brände staden. Olga döptes i Konstantinopel och fick många gåvor. Kejsaren ville ha gengåvor, bl.a. pälsverk. Olga svarade att om han ville stå och vänta lika länge i Potajna som hon väntat i sundet, då skulle hon ge kejsaren gåvor (Nestorskrönikan, under år 945-955).

     Svjatoslav, Igors och Olgas son, gick 965 mot kazarerna, jaserna och kasogerna och besegrade dem. 967 gick han mot bulgarerna vid Donau och slog sig ner i Perejaslavets. Petjenegerna anföll ruserna och belägrade Kiev. Till slut kom Svjatoslav till hjälp och fördrev petjenegerna. Svjatoslav sade till Olga att han inte ville sitta i Kiev. Perejaslavets var centrum i hans land och där samlades allt gods: från grekerna guld, brokader, viner och frukt; från tjeckerna och ugrerna silver och hästar och från ruserna pälsverk, vax, honung och trälar. 972 dödades Svjatoslav av petjenegerna vid Trösklarna (Dneprforsarna; Nestorskrönikan, under år 965-972).

     Jaropolk blev furste och dödade sin bror Oleg. En tredje bror, Vladimir, som satt i Novgorod flydde över Östersjön och samlade varjager. Han återvände och samlade slaver, tjuder och krivitjer. Kiev belägrades och Jaropolk lockades till ett möte och dödades. Varjagerna ville ha lösen för Kiev. Vladimir sade att han skulle samla in mårdskinn åt dem. Efter en månad sade de att han lurat dem och att han skulle visa dem vägen till grekerna. Han gav städer åt varjager och de övriga begav sig mot Konstantinopel. Vladimir satte ut avgudar utanför slottsborgen, den främste var Perun (åskguden). Till honom kom företrädare för islam, judendomen, öst- och västkristendomen. Sändebud studerade de olika religionerna, och 988 valde han östkristendomen som rikets religion. Kievborna grät när han störtade Peruns staty i floden. 996 skänkte Vladimir bl.a. mårdskinn till fattiga och tiggare. 1015 dog Vladimir (Nestorskrönikan, under år 973-1015).

     Vladimirs son, Svjatopolk, satte sig i Kiev. Han dödade bröderna Boris och Gleb. En annan bror, Jaroslav i Novgorod, samlade varjager och andra krigare och gick mot Svjatopolks ruser och petjeneger. Svjatopolk flydde till polackerna och med hjälp av dessa slog han Jaroslav. Jaroslav samlade in skatt: fyra mårdskinn per man, från de äldsta tio grivnor var och från bojarerna 18 grivnor var. Han betalade varjager och andra krigare och besegrade Svjatopolk som senare dör. Jaroslav slog sig ned i Kiev (Nestorskrönikan, under år 1015-1020).

     1068 vid en plundring av fursten Izjaslavs gård, stal man guld, silver, mård och ekorrskinn. 1096 berättas om utbyte med det nordliga jugra-folket. Ruserna bytte till sig pälsverk mot järnredskap (Nestorskrönikan, under år 1068, 1096).

     Legenden om grundandet av Rus, det fornryska riket, har skapat en livlig debatt kallad ”varjagproblemet”, som började redan på 1700-talet. Nu anser de flesta forskare att skandinaver, slaver, balter och finnar hade en viktig roll i Rus tidiga historia men att grundandet av en stat är en komplicerad process och inte enbart beror på utländska krigare. Varjagernas inflytande minskade mot slutet av vikingatiden, då inflytandet från Bysans och steppnomader ökade. Vad gjorde skandinaverna i Rus och vilken roll spelade de i olika delar av samhället? Sovjetiska och ryska forskare har framhållit varjagerna som hirdmän (krigare) åt furstar på basis av Nestorskrönikan. Händelserna på 800-talet kan inte anses tillförlitliga. Men för 900-talet och speciellt 1000-talet finns pålitlig information. Då var varjagerna hirdmän åt furstar och också själva furstar. Västliga forskare har använt sig av bysantinska och arabiska källor från 800-talet och 900-talet som bara nämner några få anfall runt Svarta och Kaspiska haven. Där framhävs rusernas och varjagernas handelsaktiviteter. De är samtida och är därför mer tillförlitliga än de tidiga delarna av Nestorskrönikan, men de ger begränsad information om de interna händelserna i Rus (Jansson 1997:11f).

     Även om de tidigaste uppgifterna i krönikan inte är tillförlitliga så träder ett tydligt mönster fram. Rusernas furstar samlade in skatter och tributer i pälsverk, dels kanske eftersom folken man krävde på skatt saknade silver. Men dels och viktigast var att de pälsverk som kom från de nordliga folken var de allra dyrbaraste. Dessa skinn kunde sedan säljas till Bysans och Kalifatet direkt, eller till Bulgar och kazarerna. Vepser och merer var finsk-ugriska stammar i det nordligaste Rus som jagade och handlade med pälsverk, det var därför lämpligt att ta skatt i skinn av dessa. Några sådana skattebetalningar finns bevarade i näverbrev (se kap. 3.1, 3.7, 4.1,).

2.2 Arabiska källor 

Ibn Khordabeh är den första arabiska författaren som nämner ar-Rús (ruserna). Mellan 844 och 848 skrev han ”Boken om färdvägarna och rikena”. Det är en officiell rutt-bok skriven på uppdrag. Ibn Khordabeh säger att ”handelsmännen som tillhör ar-Rús, som är en art av as-Saqaliba (slaver), för med sig skinn av al-hazz (bäver) och skinn av svarträv och dessutom svärd från de avlägsnaste trakterna av Saqlaba-landet till Rum-havet (Svarta havet). Där tar fursten av ar-Rum (Bysans) tionde av dem. Och om de reser på Tana´is, Saqaliba-floden (Don) så passerar de Hamlig, kazarernas stad där fursten tar tionde av dem. Så far de till Gurgan-havet (Kaspiska havet) och lägger till var de vill på kusterna av det. Ofta för de sina handelsvaror från Gurgan på kameler till Bagdad. Där tjänar as-Saqaliba-slavarna som tolkar åt dem. De ger sig ut för att vara kristna och betalar gizya” (skatt som krävdes av icke- muslimer). Han redovisar både ruserna och judarna som handelsfolk. Han blandar ihop as-Saqaliba och ar-Rús. Någon stat av ar-Rús talar han inte om, för honom är ar-Rús handelsmän som judarna. Boken är skriven innan det rusiska riket grundades, enligt Nestorskrönikan år 862. Floden han kallar slavernas flod kallas senare Rus-floden (Don; Birkeland 1954:10ff; Nestorskrönikan, under år 862). Översättarna tolkar ordet al-hazz som bäver. Det betyder egentligen silkigt skinn (se kap. 3.3). Det verkar som om ruserna under 900-talet hindrades av volgabulgarerna att färdas på Volga förbi Bulgar. De använde rutten Svarta havet-Don-Volga till kazarernas huvudstad Itil, där dock kazarerna hindrade dem från att ge sig ut på Kaspiska havet (Martin 1986:36).

Ibn Fadlan gjorde på 920-talet en resa till Bulgar, volgabulgarernas stad. Resan var troligen en kombinerad diplomati- och missionsresa (Wikander 1978:17f). Volgabulgarerna ville ha hjälp från Bagdad. Man ville bygga en moské och en försvarsanläggning mot kazarerna. Resan till Bulgar tog ca elva månader och passerade många ”otrogna” turkfolk, bl.a. Ghuzz-turkarna som var nomader och petjenegerna (Ibn Fadlan, § 1-44). Volgabulgarerna betalade skatt till kazarerna, de betalade ett sobelskinn per hushåll, som krävdes in i skatt av folket. Om de vid krig vann byte, fick kungen del av detta. När ett skepp från kazarerna kom fick kungen tionde av lasten. När det kom ruser eller andra folk med slavar, så tog kungen tionde av dem. Kungens son var gisslan hos kazarerna (Ibn Fadlan, § 56, 77, 78). Ibn Fadlan förundrades över den långa dagen, och kungen berättade att tre månaders resväg bort fanns ett folk som hette Wîsû, vepserna, där natten blev kortare än en timme (Ibn Fadlan, § 50). Volgabulgarernas köpmän reste till vepserna för att köpa sobel och svarträv (Ibn Fadlan, § 69). Ibn Fadlans beskriver ruserna och jag tar med vissa partier.

      ”Jag såg rûs, som hade kommit dit i sina affärer och slagit sig ned vid floden Volga (Atil). Jag har aldrig sett så fulländade kroppar, de var som palmträd, blonda och rödlätta. De har varken jackor eller kaftaner, utan mannen bär en dräkt som täcker ena sidan av kroppen men lämnar en hand fri” (Ibn Fadlan, § 81).

     ”Alla deras kvinnor har över bröstet en dosa fastgjord, som är av järn, silver, koppar eller guld, efter mannens förmögenhet och inkomst. Till varje dosa hör en ring vid vilken en kniv är fästad, också vid bröstet. Om halsen har de halsband av guld eller silver. Ty varje man, som äger tio tusen dirhemer, låter göra ett halsband till sin hustru: har han tjugo tusen, så gör han två, så att varje tio tusen betyder ett nytt halsband för hustrun: ofta har en kvinna många sådana halsband” (Ibn Fadlan, § 82).

     ”När deras skepp kommer till denna hamn stiger alla ut och har med sig bröd, kött, lök, mjölk och öl (el. vin)”. De går till en påle med ett människoliknande ansikte, runtomkring finns det mindre bilder och bakom dessa långa träpålar. De vänder sig till den största bilden, de ber och säger: ”Herre, jag har kommit från fjärran land och har fört med mig så och så många slavinnor, så och så många sobelskinn”. Han räknar upp varororna han fört med sig och säger att han har kommit med gåvor och säger: ”Jag vill att du skall ge mig en köpman, som har många dinarer och dirhemer och som köper av mig allt vad jag vill och inte motsätter sig vad jag säger” (Ibn Fadlan, § 85). Ibn Fadlan beskriver en stormannabegravning (båtbegravning). Stormannen kläddes bl.a. i en mössa av brokad med sobelskinn (Ibn Fadlan § 89).

     Uppgifterna om tribut i pälsverk och handeln med dessa verkar rimliga. Uppgifterna styrker att inte bara ruserna tog ut skatt eller tribut i pälsverk utan också volgabulgarerna, som i sin tur betalade tribut i pälsverk till kazarerna. Både ruser, kazarer och andra folk kom till Bulgar för att handla och kungen där tog ut tionde (tull) från dessa köpmän. Avsnittet om rusfolket finns också i en omkring 1600 i Indien publicerad iransk encyklopedi av Amin Razi. Den skiljer sig på flera punkter från den andra texten av Ibn Fadlan (Wikander 1978:18f).

     § 4. ”I stället för guld är sibiriskt gråverk (ekorrens vinterpäls) i omlopp hos dem som mynt, och därmed handlar de. Vågen är okänd i dessa trakter, man köper och säljer efter rymdmått”.

     § 9. ”Deras anseddaste män ägnar sig åt garveriyrket och denna smutsiga sysselsättning finner de inte motbjudande”(Amin Razi, § 1, 2, 4, 9). Uppgiften att ruserna inte använde våg är troligen en missuppfattning som kanske beror på att man vid tillfället bytte från vara till vara direkt och därför inte använde våg. Jag har tagit upp hur man tog skatt och tribut i pälsverk och handlade med dessa. Ruserna var därför vana vid att handla direkt med skinnen. Uppgiften om garveriyrket antyder vilken betydelse päls- och skinnberedning hade.

     Ibn Rustas verk är troligen författat efter år 922. Ett avsnitt handlar om ruserna som verkar spegla tillståndet före Kievriket (882) men efter 862. Ibn Rusta säger att volgabulgarerna bor vid Volga, mellan kazarerna och slaverna. Kazarerna handlar med dem, och även ruserna. Alla de folk som håller till vid Volga färdas till volgabulgarerna med sina varor, som sobel, hermelin, grå ekorre (gråverk) och annat. Ruserna håller till på en ö eller halvö som ligger i en insjö. Ön är tre dagsresor i omkrets och täckt av täta skogar. Den är mycket osund och så sank att marken gungar när man går på den. De har en furste som kallas Khaqan Rus. De har ingen jordegendom (gårdar), landsbyar eller åkrar. Deras enda yrke är handeln med sobel, ekorre och andra skinn, som de säljer till alla som köper av dem. Som betalning tar de pengar, som de fäster på sina bälten. De har utsökta kläder och männen bär armband av guld. De behandlar sina slavar väl och klär dem fint för att de ägnar sig åt handel. Ön eller halvön har ofta tolkats som Holmgård (Novgorod), men också som den svenska östkusten (Birkeland 1954:14ff) 

     Den arabiska geografen Muqaddasi ger på 900-talet en lista på varor som volgabulgarena försåg Khwarezm med: ”sobel, gråverk och pälsen av stäppräv, mård, räv, bäver, fläckig hare och get; även vax, pilar, björknäver, höga pälsmössor, fisklim, fisktänder, castoreum (bävergäll), bärnsten, beredda hästhudar, honung, hasselnötter, falkar, svärd, rustningar, khalanj-trä, slaviska slavar, får och kor”. Att pälsverk räknas upp först på listan antyder att pälsverk var den viktigaste varan på den nord-sydliga handelsrutten (Howard-Johnston 1998:67f).

     Abu Hamid från Granada i det arabiska Spanien var både köpman och missionär. Han föddes 1080 och dog 1170. Nästan hela sitt liv var han på resande fot. Han reste bl.a. till Östeuropa och ger en inblick i handeln och arbetslivet där (Wikander 1978: 22f). Abu Hamid besökte kazarerna och Bulgar. Norr om volgabulgarerna fanns det många folk som betalade skatt till kungen. En månads resväg från Bulgar bodde wîsû (vepserna) och ett folk som hette arw? De betalade skatt till volgabulgarerna. Dessa folk jagade bäver, hermelin och ekorre. Därifrån kom utmärkta, ypperliga bäverskinn (Abu Hamid, § 4-12).Abu Hamid berättar om bävern:

     Bävern var ett märkligt djur som byggde sina bon på land intill floden. För sig själv byggde bäverherren en högbänk. Till höger fanns en lägre bänk för hans hustru och till vänster för hans barn. Ännu längre ner fanns plats för hans tjänare. Bävrarna avundades varandra och tog fångar från varandra. När bävertjänaren tuggade på träd, nötte trädet på hans sidor och håret föll av. Då sade man: ”detta är en bävertjänare”. Bäverherren däremot hade inga sådana spår i pälsen (Abu Hamid, § 13).

Bortom vepserna fanns ett folk som hette Jûra (Jugra-folket). Där gick inte solen ner under 40 dagar på sommaren (ovanför polcirkeln). Jûra importerade svärd från kalifatet som de hängde upp och slog på det, så att det hördes ett långt klirrande. Sådana svärd köpte de. De krigade inte och hade inte hästar eller dragdjur. De hade stora skogar, med mycket honung. Där fanns mycket sobel och de åt sobel. Köpmän bytte svärden och ben av kor och får, mot jûras sobelskinn och gjorde stor vinst. Landet är snötäckt och de åkte skidor. Räven och haren tog sig lätt fram på snön och hade vit päls. Svärden från kalifatet importerades av volgabulgarerna, som exporterade dem till vepserna. I utbyte fick man bävrar. Vepserna bytte dem med jura mot sobelskinn och slavar (Abu Hamid, § 12-17). Abu Hamid såg en del vepser eller arw, de hade blåa ögon och rödlätt hy och håret var linnefärgat, nästan vitt. I kylan var de klädda i linnetyg. Några hade pälsar av fint bäverskinn. De drack en sur dryck av korn (mjöd?) passande till deras varma kroppstemperatur, för de åt bäver och ekorrkött (Abu Hamid, § 19).

     Abu Hamid reste med båt på Sakaliba-floden (Don) och han såg ett djur som liknade en katt med svart päls. Det kallades ”vattensobel” (utter). Utterns päls såldes bl.a. till Bulgar (Abu Hamid, § 20). Han kom till Sakaliba (slaverna) och märkte att man handlade med gamla värdelösa ekorrskinn utan hår. Om huvud och tassar var hela, så gällde 18 sådana skinn för en silverdirham, enligt deras kurs. De bands ihop till en bunt som kallades djukn. För ett skinn kunde man köpa en limpa bröd. Och med dessa köpte man vad som helst, t.ex. guld, silver eller bäverskinn. I inget annat land kunde man köpa den minsta småsak, ens för tusen sådana skinn. Skinnen togs till hantverkare, de syddes ihop med starka trådar som förseglades med svart bly, där ett sigill med kungens bild trycktes (se kap.3.7). Ingen fick vägra att ta emot dem. Runtomkring bodde ett folk i bushen, utmed en stor flod som jagade bäver (Abu Hamid, § 21, 22).

     En del av det Abu Hamid skriver är nonsens eller mytologiskt och läsningen är rolig, som historien med bävertjänaren. Hamid har mer information om pälshandeln än t.ex. Ibn Fadlan. Enligt Ibn Fadlan reste volgabulgarernas köpmän till vepserna för att handla pälsverk. Abu Hamid berättar att vepserna kom till Bulgar och att de betalade skatt till volgabulgarerna. Enligt Nestorskrönikan betalade vepserna sedan länge skatt till ruserna, alltså betalade vepserna troligen skatt till både ruserna och volgabulgarerna. Abu Hamid besökte kazarerna på 1100-talet, men de besegrades av ruserna på andra halvan av 900-talet och deras rike invaderades från öster av två turkfolk (se kap. 2.1, 4.1), så något kazariskt rike var det inte han besökte utan troligen kvarlevande kazarer i område

2.3 De administrando imperio 

Verket skrevs av Bysans kejsare Konstantin VII Porfyrogennetos mellan 948 och 952 och är en manual i kungastyre tillägnad kejsarens son. Den syftade till att lära den unge sonen att bli en vis härskare. Den är indelad i fyra delar: den första är en nyckel till utrikespolitiken. Den andra är en lektion i diplomati. Den tredje är en historisk och geografisk genomgång och den fjärde en summering av närliggande intern historia, politik och organisation (Jenkins 1993:11).

     Sex korta kapitel beskriver hur viktigt det var för Bysans, ruser, turkar och bulgarer att hålla fred med petjenegerna. Dessa hade slagit sig ned på stäppen norr om Svarta havet. De var stäppnomader som levde av boskapsskötsel. Konstantin säger att petjenegerna och ruserna är grannar och att de strider tillsammans, men när de inte är i fred med varandra görs allvarliga räder mot ruserna. Ruserna köper kor, hästar och får av petjenegerna. Om ruserna inte är i fred med petjenegerna, kan de inte föra krig utanför gränserna på annat håll, eftersom de då riskerar att petjenegerna faller in och skövlar landet. När ruserna färdas till kejsarstaden, antingen i krig eller i affärer riskerar de anfall från petjenegerna om de inte är i fred med dessa. Vid Dneprforsarna måste ruserna bära sina båtar och blir ett lätt byte, eftersom de inte kan göra två saker samtidigt (Constantine Porphyrogenitus, kap.1-6).

     Kapitel 9 beskriver hur ruserna färdas till Konstantinopel: Ruserna från Novgorod, Smolensk, Teliutza, Černigov och Vyšegrad samlas i Kiev. Deras tributskyldiga i de slaviska regionerna, bl.a. krivitjerna, hugger under vintern till stockbåtar, så kallade monoxyla. När dessa halvfabrikat är färdiga på våren för de båtarna till sjöar som rinner ut i Dnepr och kommer till Kiev. Där säljer de båtarna till ruserna dvs. bara bottnarna. Ruserna gör färdigt båtarna med bl.a. åror, årklykor och annat tackel från deras gamla båtar. I juni färdas de nerför Dnepr till Vitičev, en stad som betalar tribut till ruserna. Där samlas de under några dagar. De fortsätter nedför floden och kommer till sju forsar (som benämns med både det slaviska och det rusiska, nordiska namnet). Vid ”Aeifor” (den alltid våldsamma), på slaviska ”Neasit” måste man bära och dra båtarna på land och man måste därför skicka ut vakter mot petjenegerna. Forssträckan är ca 13, 2 km. Bara Aeifor är så kraftig att de behöver ta upp båtarna på land. Vid de andra räcker det med att tömma båtarna och dra dessa längs med stranden, ibland med några män i vattnet el. bara från land. Vid den sista forsen är en smal passage där petjenegerna kan attackera dem. Sedan kommer de till en ö där de offrar levande tuppar, pilar eller vad de kan ha, vid en gigantisk ek (Constantine Porpyrogenitus, kap. 9).

     De fortsätter till en ö i Svarta havet, St. Aitherios, där de vilar och utrustar båtarna med mast, segel och roder. De fortsätter förbi Dnestr och Aspros och fram till Selinas följer petjenegerna dem (på land). Om en båt kastas upp på land, går alla iland och gör enad front mot petjenegerna. Efter Selinas fruktar de ingen. De passerar Donaudeltat och bulgarernas territorier. När de passerar Ditzina har de kommit till distriktet Mesembria (i bysantinska riket) och deras mödosamma, farliga färd är slut. På vintern i början av november, lämnar rusernas hövdingar (furstar) och alla ruserna samtidigt Kiev. De beger sig ut på ”rundorna” (poljud´e) dvs. till de slaviska regionerna. Dessa regioner betalar tribut till ruserna. Där får de uppehälle genom vintern. När isen på Dnepr smälter i april samlas de åter i Kiev (Constantine Porphyrogenitus, kap. 9).

     Här framgår tydligt hur fruktade petjenegerna var av flera folk. Det var svårt för ruserna att föra krig på annat håll om man inte hade fred med petjenegerna, eftersom landet då låg öppet för anfall från dessa och det var svårt för ruserna att passera forsarna om de inte hade fred med dem. Jag antar att det var under ”rundorna” på vintern man samlade in skatt, bl.a. i pälsverk, i de slaviska områdena. Under sommaren reste man sedan med båtar till bl.a. till Konstantinopel för att sälja pälsverken.     

2.4 Västliga källor 

Den gotiska historieskrivaren Jordanes omtalar år 551 olika folk på ön Scandza: ”Andra stammar där utgöra (Sc)Rerefennae, som ej söka sitt upphälle av jordens gröda, utan leva av vilda djurs kött och fåglars ägg…Och en annan stam bor där, Suehans,…som tack vare sina handelsförbindelser genom oräkneliga andra stammar för Roms behov exportera skinn med lasurstenens färg; de äro berömda för skinnens sköna mörka färg: samtidigt som de leva utfattiga, äro de ytterst förnämt klädda” (Zachrisson 1997:159f). Skinnen han omtalar är troligen svarträv. Screrefennae är uppenbarligen samernas förfäder.

     År 839 kom en bysantinsk delegation till frankernas kejsare Ludvig den frommes residens i Ingelheim. De hade med sig gåvor och ett brev från den bysantinska kejsaren Theophilos. Han ville förnya och bekräfta ett fredsfördrag. Händelserna skrevs ner i Annales Bertiniani som dokumenterar händelser mellan 830 och 882. Med delegationen följde några män som sade att deras folk kallades Rhos. Theophilos sade att de sänts till honom av deras kung som hette chaganus för fredens skull. Theophilos bad i sitt brev kejsaren att han i sin godhet skulle låta dem säkert passera hans rike och hjälpa dem praktiskt så att de kunde komma hem. Anledningen var att rutten de tagit till Konstantinopel var kantad av barbariska stammar som var vilda och farliga, och Theophilos vill inte att de skulle återvända denna farliga väg. När kejsar Ludvig undersökte saken närmare upptäckte han att de var svear och misstänkte att de var spioner. De hölls i förvar tills han fått reda på deras avsikter. Han skrev ett brev till Theophilos där han sade att om de var ärliga så skulle han hjälpa dem hem, om inte så skulle han sända dem tillbaka till Theophilos som då kunde göra vad han ville med dem. Vad som sedan händer med ruserna-svearna nämns inte (Duczko 2004:15ff).

     Wladyslaw Duczko anar storpolitik och tror att händelserna kanske har ett samband med tre bysantinska sigill som hittats i Hedeby, Ribe och Tissø. Sigillen kommer från brev       utfärdade av Theophilos ambassadör Theodosios Babutzikos. Duczko tror att ruserna var budbärare från Theophilos till danskarna och att Bysans ville engagera danska flottstyrkor i kampen mot Islam i Medelhavet. Förklaringen att ruserna inte kunde återvända hem på grund av faror skulle i så fall vara en bortförklaring eftersom det inte gick att avslöja den riktiga anledningen (danska vikingar härjade vid den här tiden i Frankerriket). De fruktade petjenegerna hade ännu inte slagit sig ned vid Svarta havet och inte heller magyarerna verkar ha varit ett hot i området vid tidpunkten. Om ruserna kunde ta sig till Konstantinopel välbehållna, varför blev det då plötsligt farligt att återvända? Ludvigs förhör av ruserna visar att han inte litade på förklaringen. Det här är en väldigt förkortad resumé av resonemanget. Duczko tar också upp namnet på Rhos kung, chaganus och dess koppling till kazarerna (Duczko 2004:14-59). Källan har inga uppgifter om pälshandeln men den bekräftar att ruserna tidigt nådde Svarta Havet. Enligt Ibn Khordabeh nådde de både Kaspiska havet och Bagdad på 800-talet (se kap. 2.2).

     Ottar, en nordnorsk hövding gjorde på slutet av 800-talet en resa till bjarmerna. Han berättade för Alfred av Wessex om resan, och berättelsen skrevs ner: Ottar bodde längst åt norr av alla nordmän (Hålogaland). Landet stäckte sig långt mot norr, men där var ödemark, förutom där det levde samer som jagade och fiskade. Han ville ta reda på hur långt landet sträckte sig mot norr och om där bodde någon. Han seglade i tre dagar och fortsatte tills landet böjde av mot öst. Han seglade österut i fyra dagar. Då böjde landet av mot söder och han seglade i fem dagar till. Där gick en stor flod in i landet (han hade rundat Nordkap och Kolahalvön och kommit till Vita havet). De seglade in i floden eftersom de inte vågade segla förbi den utan ett fredsavtal pga. att hela landet på andra sidan floden var bebyggt. Det var det första bebodda land han sett sedan resans början. Tidigare hade han bara sett enstaka samer. Bjarmerna som bodde vid floden hade bebyggt sitt land väl. Men terfinnarnas land (på Kolahalvön) var öde överallt förutom enstaka jägare, fiskare eller fågelfångare. Bjarmerna gav Ottar många upplysningar om landet. En avsikt med resan förutom att se landet var valrossarna som hade värdefulla tänder och skinnet som var utmärkt till tågvirke. Ottar var bland de mäktigaste i sitt land. Hans rikedom kom från den skatt som samerna betalade. Den bestod av djurhudar, fågelfjädrar, valben och tågvirke av valhud och sälhud. De betalade i förhållande till sitt stånd. De högtstående betalade femton mårdskinn, fem renfällar, ett björnskinn eller utterskinn och två tågvirken, ett av sälhud och ett av valhud. Han beskrev Norge och hur man seglade från honom till Skiringssal och Hedeby. Han beskrev ett folk som hette kväner som ibland anföll nordmännen. Även nordmännen anföll ibland kvänerna (Lund 1983:20ff). Kvänerna (norr om Bottniska viken) utnyttjade det arktiska området. Dessa finska köpmän kan mycket väl ha jagat själva, men huvudparten av varorna fick de genom att ta skatt av samerna (Sawyer 1983:55f).

     Egil Skallagrimssons saga från tidigt 1200-tal bygger på äldre muntlig tradition och Egils dikter från 900-talet. Där berättas om hur Egils farbror, Torolv Kväldulvsson, på vintern for från Hålogaland för att handla med ”finnarna” i fjällen. Han köpte pälsvaror som sedan såldes i England. Han träffade finnarna, tog skatt av dem och handlade med dem. Vid ett tillfälle då Torolf färdades längre österut på ”finnmarken”, fick han höra att kylfingar hade kommit från öster och höll på med handel men även rån och överfall. Han sökte upp dem och dräpte i ett läger trettio man. ”kylfingar” eller ”kolbjager” var troligen icke-ryska ”novgoroder” eller folk från Staraja Ladoga (Zachrisson 1997:169f). Även under medeltiden hade Novgorod intressen i bl.a. det samiska området (se kap. 3.7).

     I Olav den heliges saga av Snorre Sturlason berättas om en Bjarmalandsfärd. Sagan är skriven under1200-talets första hälft men handlar också om händelser på 1000-talet. Färden gjordes av Karle den hålögske och färden var planlagd av kungen. De skulle dela vinsten lika mellan sig. Från Nidaros (Trondheim) fortsatte han tidigt på våren norrut till Hålogaland. Man fortsatte norrut mot Finnmarken och fick följe av en man vid namn Tore hund. De skulle dela lika av det som fångades. Tore hade fler män med sig än avtalat i ett stort skepp. Karles bror Gunnstein var orolig eftersom han inte litade på Tore, men de beslutade att fortsätta ändå. När de kom till Bjarmaland styrde de in till en köpstad. Tore fick en mängd gråverk, bäver och sobel. Även Karle köpte många skinnvaror. När köpstämman var klar styrde de ner för Vina älv (norra Dvina?). Då var freden med folket i landet uppsagd och de bestämde sig för att plundra en helgedom tillägnad guden Jumala. Bjarmerna larmades men de lyckades ändå komma iväg. De seglade i flera dagar innan de lade till. Det blev bråk om bytet. Vid nästa stopp bråkade de igen. Tore sade att han ville tala ensam med Karle, men Tore rände ett spjut genom midjan på Karle, som dog på fläcken. Gunnstein tog genast liket till skeppet, och seglade ut. Tores stag brast och försenade honom. Vid Lengjuvik sprang Gunnstein och hans män och gömde sig. Tore tog godset och sänkte skeppet. Gunnstein tog sig till kung Olav och berättade om färden. Olav lovade att utkräva räfst i saken (Ohlmarks 1961:149-155).

     Svenska runstenar från 1000-talet vittnar om färder österut till Finland, Baltikum, Östeuropa, Bysans, Kalifatet, Italien och Jerusalem. Många som reste tog tjänst som väringar i Bysans eller Rus, men en hel del var nog köpmän som förärvade rikedomar i österled. På Mervallastenen, Sö 198, står det bl.a. att Sven ofta seglat till Semgallen (i Lettland) med dyrbart lastad knarr (lastskepp) och att han på väg in i Rigabukten rundade Domesnäs (Södermanlands runinskrifter, Sö 198; Palm 2004:55ff). I Ulunda i Uppland har en Kår rest en sten efter sin far som ”for dristigt, förvärvade ägodelar ute i Grekland åt sin arvinge” (Upplands runinskrifter 3, U 792). En berghäll i Veda i Angarn, Uppland, berättar att inskriften är över den döde sonen Ærinmund och om hans far Þorstæin: ”Han köpte denna gård och förvärvade rikedom i Gårdarike" (Upplands runinskrifter 1, U 209).Kanske skaffade de rikedomar genom handel. På en försvunnen sten som stått i Broby i Husby-Ärlinghundra sn, Uppland, lyder den bevarade delen av inskriften i fornordisk tappning: Gunna ok Sutari ræistu s(tæin)… Sigbiorn satti æftiR sinn fađur stæin almykinn i... (Upplands runinskrifter 2, U 437). Kanske är det yrkesbeteckningen sutare som här används som personnamn. Det skulle då vara ett tillnamn och kanske är Sigbiorn och Sutari samma person. Sutare var skomakare men de kunde också vara både garvare och skomakare. Det skulle i så fall vara det tidigaste belägget för yrkesbeteckningen i Norden (en skinnare arbetade med allt från läder till pälsberedning och ordet finns belagt från 1200-talet; Hellichius 1986:14f, 54ff).

     Adam av Bremen skriver ca 1070: ”Ty allt som utgör grundlaget för en tom fåfänga, dvs. guld, silver, präktiga hästar, skinn av bäver och mård, ting som bringar oss galenskap genom vår beundran för dem…” (kap.21) och att ”Nordlandet är ensamt om att ha svarta rävar och harar, vita mårdar och björnar i samma färg…” (kap.32; Zachrisson 1997:162).

     Ágrip är den äldsta kända översikten över Norges historia på norska och är skriven på 1190-talet. Den nämner Svási  finnkonge, som bodde i en gamme (kåta) vid kungsgården på Tofte i Dovre. Han kom till norske kungen med ett bäverskinn (Zachrisson 1997:166)

     I Historia Norvegiae från ca 1190 sägs det att finnarna (samerna) är mycket bra jägare. De flyttar boplatserna dit tillgången på vilt bestämmer att deras jaktmarker ska vara. Där finns en oändlig mängd vilda djur: björnar, vargar, lodjur, rävar, mårdar, uttrar, grävlingar och bävrar. Där finns också många ekorrar och hermeliner. Av alla dessa djurs skinn betalar de varje år stora tributer till Norges kungar (Zachrisson 1997:165).

Saxo Grammaticus Gesta Danorum från ca 1200 beskriver hur en ”finnskatt” instiftats av en svensk kämpe, Arngrim, som genom lag bestämmer att samerna vart tredje år för var tionde man skall betala en vagnslast djurskinn (Zachrisson 1997:167).

     Skatten som Ottar fick från samerna i form av pälsverk var bland de mest värdefulla exportvarorna från det nordligaste Europa. På 1100-talet betalades skatt i pälsverk av samerna till norska kungar. Pälsverk var en förutsättning för nordbornas makt och välstånd. På 1300-talet betalades i London och Brügge höga priser för ekorrens vinterpäls (gråverk), som importerades från Novgorod (se kap. 3.7, 4.3; Sawyer 1983:45ff; Zachrisson:171). Dessa skriftliga källor är bara ett urval. Det finns många fler källor som nämner pälsverk, både tidiga arabiska och västliga från medeltiden. Och även många fler Runstenar som nämner färder Österut. I källorna jag använt mig av framträder tydligt att flera av rikena i Norden och norra Östeuropa och även volgabulgarerna och Kazarerna, handlade med pälsverk och tog ut skatt eller tribut i pälsverk av sin befolkning och grannfolken. Pälsverk var också gåvor vid fredsavtal.

3 Arkeologiska källor                                                              

3.1 Lertassar 

På Åland och i nuvarande centrala Ryssland har det funnits en gravrit där man lade ner lertassar i gravarna.  En sådan grav finns också i Sverige. På 1800-talet publicerades resultaten från storskaliga utgräv-ningar i Rostov-Suzdal´-området. Lertassarna man hade funnit ansågs vara hand- eller snarare tass-liknande, religösa föremål och en del av de lokala merernas (finnar) begravningsrit. 1902 hade man hittat lertassar på Åland. I Jaroslavl´-området vid Volga hittades på 1960-talet 71 lertassar i högar från 800- och 900-talen. En zoologisk undersökning av lertassarna gjorde att man ansåg att de flesta efterbildade bävertassar. Andra fynd och osteo-logiskt material stödde bäverns betydelse. Några tassar tolkades som björntassar. Eftersom lertassarna uppträder tidigare på Åland än i Ryssland så anser de flesta att ursprunget är västligt. Lertassarna kan ha varit vanligare i östra Sverige än vi vet idag. De kan ha missats vid utgrävningar, och ursprunget skulle kunna vara där. Förenklat finns det tre förklaringar till ursprunget: en om västligt ursprung, en om östligt och en om parallell utveckling. Zoologiskt finns det också tre tolkningar: bäver, björn och bäver och björn. En tass har tolkats som en människohand och en som en hundtass (Callmer 1994:13ff; se forskningshistorik hos Callmer).                              

     Lertassarna saknar magring och bränningen på bålet gör tassarna sköra. Många är skadade och fragmentariska. Lertassarna hittas oftast i brandlagret mitt i högen, oftast en tass i varje grav. Nästan alla har hittats i högar med kremationer, nära urnan. Ca 70 gravar på Åland och fler än 156 i centrala Ryssland, minst en i Sverige och en i Ukraina innehöll lertassar. Fyndet i Sörmland är från tidigt 600-tal, eller lite senare. Nu vet man att lertassar först dök upp på Åland. Under sen folkvandringstid och tidig vendeltid ökade Ålands befolkning snabbt, troligen som följd av en storskalig kolonisation från flera håll. Geografisk avskildhet var en impuls för sociala och kulturella förändringar. Lertassarna är ett element i gravriten man anammar (Callmer1994: 15ff).                               

     I sex säkra gravar, troligen tio, hos den ”nya” befolkningen, från 600-talet har man funnit lertassar. Lertassar har hittats i alla socknar på Åland med forntida gravar. De flesta har hittats i den tätt befolkade centrala och östra delen, Jomala, Finnström, Sund och Saltvik. I Jomala-Finström är andelen lertassgravar hög men de flesta socknar har gravar från vendeltid med lertassar. De flesta vendeltida lertassgravarna i Jomala-Finström är kvinnogravar. I Sund-Saltvik är de flesta, kanske alla, mansgravar. Under vikingatiden blir lertassar mer ovanliga i Sund-Saltvik medan de ökar i Jomala-Finström. På 900-talet jämnas könsfördelningen ut i det senare området. Lertassriten visar att det under den tidiga perioden fanns sociala territoriella grupper som delade idéer över ganska stora områden, som Jomala-Finström och Sund-Saltvik (Callmer 1994:17-24).

     Under vendeltid fanns det troligen inga björnar på Åland och naturen passar inte bävern, med få sjöar och bäckar, men man har funnit en alstam som gnagts av bäver, vilket visar att bäver funnits där. Johan Callmers teori är att jägare från Åland hade jaktmarker på platser på några dagsresors avstånd. Det kan ha varit i folktomma delar av Bottenviken och på norra sidan eller i det inre av Finska viken. På dessa platser fanns pälsdjur som bäver och björn, vid kusten och långt inåt land. Pälsverk var inte nödvändiga för att överleva men viktiga för inflödet av handelsvaror. Callmer menar att lertassriten tillhörde den grupp på Åland som jagade pälsdjur och troligen reste på jaktturer längre och längre åt öst. Kärnområdet från slutet av 700-talet skulle då vara Jomala-Finström. Gravskicket med lertassar spred sig sedan genom giftermål till bl.a. Sund-Saltvik (Callmer 1994:24-30).

     Under medeltiden och i början av modern tid fanns i Finland en företeelse som kallades erämark (av urspr. finska erä, avgränsad andel, lott). Man hade enskilda definierade fångstområden och vanligen också fiskevatten, som låg avskilt från hemtrakten. Erämarkerna hade stor betydelse under medeltiden, då man inte nöjde sig med enbart jordbruk och boskapsskötsel. Erämarkerna kunde finnas upp till 250-300 km från hembygden, men erämarksbruket får inte ses som en nomadisk livsform, utan som ett utnyttjande av avlägsna områden, där jakt och fiske kompletterade övriga näringar (Gallén 1993:313). Systemet liknar Callmers teori att åländska jägare hade jaktmarker på långa avstånd från hembygden.

     Callmer anser att lertassarna i Ryssland har sitt ursprung i en emigration från Åland. Vid slutet av vendeltid bodde de finska mererna i Jaroslavl´-området. De nämns på 500-talet av Jordanes som merens. Skandinaviska och åländska fynd från 700-talet har gjorts i Jaroslavl-området och vice versa. Köpmän och jägare besökte området mer och mer regelbundet under 800-talet. Tre bosättningar etableras under andra halvan av 800-talet runt floden Kotorosl’s utflöde i Volga: Timerevo, Petrovskoe och Michajlovskoe. I Timerevo har man efter utgrävningar föreslagit att befolkningen utgjorts av merer, skandinaver och i ett senare skede också udmurter och kanske čeremisser. Slaver koloniserade området först under slutet av 900-talet. Fynd pekar på nära kontakter med volgabulgarerna. De tre bosättningarna har stora gravfält. Från början fanns i Timerevo och Petrovskoe över tusen gravar vardera. De flesta gravarna under 800- och 900-talen är kremationer. Kremationerna och utseendet på högarna har likheter med samtida skandinaviska gravar, men olikheter finns redan i de tidiga gravarna. Tidigt kan man urskilja en gravrit som är karaktäristisk för Volgaområdet. Gravriten får ses som en kulturprocess liknande den på Åland under sen folkvandringstid och tidig vendeltid. En eller snarare flera folkgrupper i ett nytt område, på avstånd från hemområdet, utvecklar en ny kultur och nya sociala normer, eller modifierar sina tidigare kulturmönster (Callmer 1994:30-43).

     De stora höggravfälten vid de tre bosättningarna kallas Jaroslavl´högarna. Vid en undersökning av 202 gravar med djurben (Andreeva 1963) dominerar husdjur materialet. Bl.a. har man hittat hästben i 93 gravar, hundben i 66, svinben i 20, får/get i 30 och ben av nöt i 47 gravar. I 32 gravar fanns tamfågel, huvudsakligen små hönsdjur. I två gravar fanns ben från tamkatt. Man har även hittat ben från vilda djur och fisk. I 15 gravar fanns ben från bäver, i sju räv, i två mårddjur, i en björn och i 12 hare. Ben av rådjur hittades i tre gravar och vildsvinsben i en grav. Fiskben fanns i 18 gravar. Huvudmassan av benen utgörs alltså av husdjur, oftast häst och hund. Tamdjuren är ofta kombinerade med varandra, oftast hästben med hundben. Ofta har hela djuren eller stora delar av dem lagts på gravbålet. Hunden lade man utan tvekan på bålet i form av en hel kropp, därom vittnar att benresterna kommer från hela skelettet. En del ben hamnade i gravarna som rester av gravöl (Andreeva 1963:92ff).

     Intressant är att bäver är det vanligaste vilda djuret i högarna. Vid den här tiden var bävern spridd vida omkring och nästan överallt i Östeuropa. Det är inte förvånande att bäverben hittas i gravarna, och bäverben bar man också på pärlhalsband. Bäverbenen är från olika delar av skelettet och är funna i enstaka skärvor (1-2 st.). Rävben förekommer också enstaka, men utgörs av skärvor av olika ben i skelettet. Det är möjligt att hela djuret hamnat i elden. Bara i två högar hittades ben av mårddjur. Det har inte gått att bestämma art, men enligt storleken rör det sig om mård eller sobel. Benen hittades i kombination med ben av häst, hund och andra djur. Fauna-sammansättningen i högarna i Jaroslavl´-området och i södra Ladoga är i        huvudsak likartad, olikheterna gäller bara några enstaka djurarter. Ben från tamkatt kunde bara identifieras i två högar, men också i Ladogahögarna har man hittat kattben, vilket talar för att det inte är en tillfällighet (Andreeva 1963:92ff). Att bäver hittas i så många gravar antyder dess betydelse för folket i Jaroslavl´-området.      

     Att lertassriten skulle ha uppstått separat utan kontakt verkar inte sannolikt. Det faktum att riten uppstod först på Åland gör Callmers teori tilltalande. Även det tidiga fyndet i Sörmland är intressant. Man vet att kontakter fanns mellan Skandinavien och Jaroslavl-området och att skandinaver begravts där. Många forskare anser att lertassarna är religösa och totemistiska föremål och att de zoologiskt föreställer bäver. Vissa anser att några är björntassar. Att en liten grupp pälsjägare genom giftermål spritt seden är också rimligt. Att man genom jaktturer allt längre österut fick kontakt med mererna verkar inte heller orimligt. Då var man så långt hemifrån att man kanske valde att flytta till dessa jaktmarker. Man gifte sig med lokalbefolkningen och det uppstod nya bosättningar med människor av flera olika ursprung. Man behöll vissa av sina gamla riter och anammade nya.

     Bävern bjuder in till myter och fabler genom sin underliga livsföring. De bygger både hyddor och dammar. Plinius den äldre skrev 77 e.Kr. att bävern  vid Svarta havet jagades för bävergäll, castoreum, och att deras päls är ”mjukare än dun”. Bävergäll kommer från doftkörtlar i bäverns buk som är förbundna med urinröret. Av sekretet från dessa körtlar, kombinerat med urin gjordes Castoreum som användes som en ”universalmedicin”. Castoreum har faktiskt medicinska egenskaper. Den innehåller salicylsyra, naturlig aspirin. Den användes bl.a. mot svindel, epilepsi, spasmer, maniskhet och som sömnhjälp ända fram till 1800-talet och används nog fortfarande. Det latinska namnet Castor har lett fram till fabler. 1190 fanns det bäver kvar i Wales, omvittnar Geraldus Cambrensis. I hans beskrivning av bävern finns också en fabel om att bävern jagades för testiklarna och att bävern under jakten instinktivt visste vilken kroppsdel jägaren var ute efter. Bävern kastrerade då sig själv. Det är därför den kallas Castor på latin. Om jakten fortsatte, sprang bävern upp på en kulle och kastade upp ena bakbenet för att visa jägaren att organen han ville ha redan var avskurna. Nu kommer ju inte bävergäll från testiklarna utan från körtlar. Fabeln är urgammal och relaterad av bl.a. Aristoteles och kommer av en missuppfattning av namnet Castor. Namnet kommer antingen av det grekiska gastor för bäverns ”framträdande pösiga mage”, eller av ordet castreum som via grekiskan kommer från det hebreiska ordet för mysk (Spriggs 1998:94ff; angående bäver och bävergäll i folktro och folkmedicin se Spriggs). Jämför med Abu Hamids berättelse om bävertjänaren (se kap. 2.2). Att folk på Åland och i norra Ryssland haft ett speciellt förhållande till bävern är lätt att förstå med tanke på att vi fortfarande fascineras av den. som

3.2 Birkas pälshandel och några ord om Sigtuna 

Vid utgrävningarna i Birka 1990-95 insamlades sex ton ben. Det mesta var matrester och slaktavfall från nöt, gris och får men även från fågel, fisk och många vilda djur. 600 kg av benen valdes ut och analyserades med modern osteologisk teknik. Betydelsen av pälshandeln och pälsberedningen i Birka står klar när man ser på den stora mängd ben från pälsbärande djur man grävt fram i Birka. De flesta av benen kommer från tassar och svans. Pälsarna kom alltså som ”halvfabrikat” till Birka med bara tassar och svans kvar. Man färdigberedde och garvade skinnen och tassar och svans hamnade i svarta jorden. Under hela Birkas livstid ca 750-975 verkar pälsarbete och pälshandel haft stor betydelse (se nedan).

     7,4 % av benen kom från 19 olika vilda djur. De vanligaste pälsbärande djuren var ekorre 1001 fragment, räv 764 fragment och mård 485 fragment. Ca 90 % av benen kommer från dessa tre djur. Andra djur är hare, bäver, varg, björn, hermelin, iller, järv, grävling, utter, lodjur och säl. Hare har kanske jagats både för kött och päls. Spår av sex av djuren har också hittats i gravar. Björnklor dyker ibland upp i gravar från järnåldern och även på Björkö. I en del högstatusbegravningar har den döde troligen legat på en björnfäll. Samma sak gäller lodjursfällar (se kap. 3.3; Wigh 2001:120-128, Wigh 1998:87).

     Stratigrafiskt indelades utgrävningen i nio faser. Fas 1 = mitten av 700-talet, fas 2 = andra halvan av 700-talet, fas 3 = ca 810-830, fas 4 = ca 830-845, fas 5 = ca 840-860, fas 6 = andra halvan av 800-talet, fas 7 ca 900-930/40, fas 8 = mitten av 900-talet, fas 8-9 = ca 950-975.
Faserna 1 och 5 skiljer sig kraftigt från de andra faserna när det gäller fördelningen mellan tamdjur och vilda djur. Fas 1 innehöll en mycket större del ben av vilda djur. Nära 16 % av benen från fas 1 var från vilda djur. De flesta benen kom från två avfallsdepositioner där ben från flera hela tassar av ekorre och mård hittades. Fas 5 innehöll en relativt låg andel ben av vilda djur, lite under 3 %. De andra faserna har ungefär samma andel ben av vilda djur, högre än fas 5 men mindre än fas 1. Den höga andelen i fas 1 beror troligen på de två depositionerna som kanske är avfallet från beredningen av två eller flera pälsar (Wigh 2001:120-128). I vissa fall har ben från andra delar av djuren än tassarna hittats och det tyder på att hela djur tagits till staden (Ericson m.fl. 1988:85).

     Materialet innehöll 42 fragment av tamkatt från alla delar av kroppen. De hittades i ett antal gropar där katter begravts. I medeltida städer som Odense och Sigtuna har man funnit kattben med märken som visar att katterna dödats för pälsens skull. I Birka finns inga sådana märken på kattbenen, vilket tyder på att de inte hölls för pälsens skull (Wigh 2001:119). Jag tror att katterna kanske var ”heliga” med tanke på att Frejas vagn drogs av två katter. När sedan Skandinavien kristnats var djuren inte fridlysta längre och kunde dödas för pälsen.

     Agnes Geijer på 1930-talet och Inga Hägg på 1970-talet identifierade hår från bäver, ekorre, mård och björn i Björkögravar. Stolpe identifierade ben från lodjur, älg, ren, bäver, mård, varg, räv, ekorre och hare.
Vid utgrävningar i Birka 1969-71 samlades 1500 kg ben in och artbestämdes. Listan på vilda djur kompletterades med hermelin, grävling, utter och järv. Både det materialet och Stolpes dominerades av ekorre och räv vilket stämmer med materialet jag pressenterat ovan (se kap. 3.3).

     Anledningen till att de flesta benen kommer från ekorre, räv och mård är troligen att de mindre djuren kom till Birka med tassarna kvar för att underlätta beredningen. De större djuren kom i större utsträck-ning utan tassar, förutom björn- och lofällar. Jag tror att det
också kan bero på att de pälsverk som köptes från norr ofta redan var beredda. De ben från andra delar av djuren än tassarna som hittats skulle då spegla en regional jakt.

     Djuren jagades på vintern då pälsen var bäst. Många av pälsarna kom från norra Sverige. Djuren flåddes på plats och bara tassarna och svansen blev kvar på skinnen. Resten av djuren blev kvar i skogen. Det var lättare att torka och sträcka skinnen med tassarna kvar. Sedan såldes skinnen i buntar till pälshandlare eller kanske direkt till Birka. I Birka färdigbereddes pälsarna och tassarna hamnade bland avfallet. För att skrapa små skinn behövdes knappast mer än en bra kniv och tumnageln. Det är troligen orsaken till att man inte hittat skinnskrapor i Birka. Skinnen färdigbereddes i Birka och kanske tillverkades också pälsplagg i Birka. Många pälsar exporterades och mycket av importen från Ryssland och Orienten får ses som betalning för pälsverk (Wigh 1998:85ff). Många skinn såldes nog lokalt och i Västeuropa, med tanke på att det i norra Östeuropa var samma höga kvalitet på pälsverken. Skandinaver hade vid slutet av 800-talet, troligen tidigare, etablerat sig i Jaroslavl´-området och var troligen engagerade i både pälsjakt och pälshandel (se kap. 3.1, 4.1).

     I Sigtuna har man funnit ett ganska stort antal ben från ekorre och räv i benmaterialet från kvarteret Humlegården, i samtliga fall ben från tassar. Skinnen fördes till staden med bara tassarna kvar. Oftast rör det sig om mellanfotsben från en och samma tass. Leif Jonsson menar att det är påfallande att ekorre hittats så ofta trots de små benen (Jonsson 1989:56f).

3.3 Spår av pälsdjur i gravar 

Torbjörn Ågren har undersökt hårrester på ringspännen från Björkögravar (Ågren 1995 a-b). De har legat i kartonger i Historiska museets magasin sedan Hjalmar Stolpes utgrävningar. De flesta är varken konserverade eller rengjorda. Ågren har upptäckt hårstrån som suttit gömda i rost och smuts. Det rör sig om 23 spännen från rika kist- eller kammargravar. Läget i gravarna och storleken på spännena visar att de har hållit ihop mantlar. Håren satt på undersidan av spännena och kommer säkerligen från pälsbräm (kantremsor av päls) på mantlarna. Rosten som täckte håren hade haft en konserverande effekt och frågan var om det skulle gå att få bort rosten från håren. En EDTA-lösning hade effekt. Tekniken för att artbestämma hår har funnits i 150 år men har inte använts så ofta inom arkeologin. Som referenser använde Ågren de tidigare uppgifterna om förekomsten av pälsdjur i Birka av bl.a. Geijer och Hägg som analyserade och artbestämde hår från Björkögravar (se kap. 3.2; se referenser hos Ågren 1995 a:50ff; Ågren 1995 b:14f).

    
     Analysen visade att håren på tre av spännena var från får. I en grav hade Inga Hägg tidigare identifierat ull på bronsknappar från ett plagg. Håren från ringspännet i samma grav kanske kom från ett bräm av ull eller en fårskinnsrock, men storleken på spännet och placeringen vid nacken antyder att håren kom från ullplagget. Håren på sju av spännena är underhår av bäver. Sex av spännena är större än genomsnittet och placeringen i gravarna, mestadels vid höger axel och höft, visar att håren troligtvis kommer från mantlar med bräm av ruppad bäverpäls (överhåren rycks bort för att göra pälsen silkesmjuk). I arabiska källor tolkar översättarna ordet al-hazz som bäver. Det betyder egentligen silkigt skinn (se kap. 2.2, 4.2; Ågren 1995 a:54ff; Ågren 1995 b:14ff).

     Björnfalanger (björnklor) i gravar tyder sannolikt på att en björnfäll medföljt i graven. 1970 fanns det i järnåldersmagasinet i Historiska museet, björnfalanger från 88 brandgravar och 15 skelettgravar, från 68 gravfält spridda i Sverige. Gravarna är från hela järnåldern och är både kvinno- och mansgravar. Analysen visar att den döda i skelettgravarna var placerad på en björnfäll, den var alltså inte ett täcke. Troligen låg den döda på en björnfäll även på brandbålet. Förenklat sett är begravningarna med björnfalanger rikare på fynd än gravar utan. En koro-kronologisk undersökning visar att seden huvudsakligen hör samman med regioner med ekonomiskt uppsving, som troligen var baserad på handel med bl.a. pälsverk och skinn. Björnfällen i begravningsritualen skulle därför kunna spegla en regional päls- och skinnhandel (Petré 1980:5-13).

     Tacitus och Strabo skrev om den romerska arméns behov av hudar och läder och Jordanes om svearnas handel med svartglänsande pälsverk (se kap. 2.4, 4.2). Under romersk järnålder sammanfaller spridningsbilden för romerska importfynd till stor del och speciellt med två av de mest frekventa områdena med björnfalanggravar, Gotland och Medelpad. Att de romerska importerna inte överensstämmer med fynden av läderknivar på Gotland, skulle kunna bero på att Gotland var mellanhand för handelsvaror som skinn och inte producent. Något som kanske tyder på det är handeln av björnfällar till Gotland, där björnar inte fanns vilda. Under medeltiden fanns det på Gotland en imponerande skinnhandel. Lodjursfalanger förekommer också i gravmaterial från Mälardalen och Gotland, fast inte lika ofta som björnfalanger. Av 158 undersökta gravar på Lundagravfältet på Lovö, Raä nr 27 fanns lodjursfalanger i 6. Sannolikt har lodjursfällen likt björnfällen fungerat som bädd för den döda. Även på kontinenten har det förekommit björnfällsbegravningar (Petré 1980:5-13).

3.4 Samernas pälsjakt och pälsberedning 

Samerna var skickliga jägare. De fångade pälsdjur i snaror eller sköt dem med trubbiga pilar (klumppilar eller kolvar) för att inte skada skinnen. De användes främst på små pälsdjur och kallades också ekorrpilar. Kolvar av trä är kända från stenåldern. Kolvhuvuden av horn med kluven avslutning har hittats i Birkas svarta jord, i grav 7 i Valsgärde, Uppland, 600-tal, i

Jämtland 1000-tal och i Nordnorge 600- och 900-tal. Om dessa kolvhuvuden är speciellt samiska är svårt att avgöra. Kolvhuvudenav horn med rak avslutning som var
efterföljaren verkar vara samiska och har bl.a. hittats i Nordnorge (Zachrisson 1997: 214f). Bl.a. använde också vepserna och volgabulgarerna klumppilar (se kap. 4.1). De mindre djuren fångades också i snaror och det sydsamiska ordet för snara är ett låneord från nordiskt språk, vilket visar på ett nära samarbete (Zachrisson 1997:229).

     Samerna var specialister på skinnberedning, med egna metoder, redskap och termer. Skinnskrapor i järn av samisk typ har hittats från Dalarna och norska Valdres i söder till Lappland i norr från i alla fall 500-talet och framåt. Två skrapor med spetsig ände, för att stickas in i skaftet, har hittats i Lappland. Båda är från yngre järnålder - äldre medeltid. Fem skrapor av östlig typ har hittats i mellersta Skandinavien i fornlämningar som tolkats som samiska. I gravar vid Tisjön i Lima sn, Dalarna hittades både järnskrapor och en stenskrapa, vilket visar att stenskrapor användes parallellt med järnskrapor (Zachrisson 1997:203ff, 229). Avsaknaden av skinnskrapor i centrala Sverige under vikingatiden kan bero på att man inte behövde mer än en bra kniv och tumnageln för att skrapa skinnen på de små djur som dominerar i t.ex. Birkamaterialet. Det antyder också att större djurs pälsar oftast kom mer eller mindre färdigberedda till Birka (se kap. 3.2).

3.5 Estland, Lettland, Finland 

I bosättningen Pähklimägi i Viljandi i Estland har i benmaterial från början av 1200-talet, identifierats: 2,4 % bäver, 2,2 % vilda fåglar, 1,4 % älg, 1,4 % hare och 0,4 % bisonben. Tre av Lettlands borgar använda från 800- till 1200-talet, Asote, Dignaja och Talsi, uppvisade en väldigt hög andel ben från vilda djur jämfört med andra lettiska borgar, nämligen mellan 21.4 och 28.2 %. Gnagare, rovdjur, hovdjur och sjöfåglar noterades bland de vilda djuren (Creutz 2003:235f). Jag antar att vissa av djuren i de tre borgarna är pälsdjur, kanske bäver och rovdjur med eftertraktade pälsar. På boplatsen Varikkoniemi i Tavastland i Finland från 800-1300 var 4 % av benen från vilda djur. Hälften av benen kom från hare och de andra från bäver, ekorre, räv, björn, varg, lodjur, mård (Creutz 2003:236).

3.6 Staraja Ladoga, Pskov och fornborgen Kamno 

Förhistorien till bildandet av Rus bör sökas i utvecklingen runt mitten på 700-talet. Då grundades Staraja Ladoga som en handelsplats som stöttade skandinaviska jägare och pälshandlare, vilka skaffade pälsar i skogszonen i norra Östeuropa. Vid den här tiden växte många handelsplatser upp i Östersjöområdet, Ribe i början av 700-talet på västra sidan av Jylland, Åhus i Skåne och flera västslaviska handelsplatser, t.ex. Reric (Gross Strömkendorf). Paviken på Gotland och Birka grundades vid mitten av 700-talet (Duczko 2004:61f).

     Staraja Ladoga ligger 12 km uppför floden Volchov från sjön Ladoga, på den västra sidan av floden, på båda sidorna av mynningen av bifloden Ladožka. Kulturlagren från 800-1000-talet täcker 10-12 ha (Birka 7 ha). Några små jordbruksbosättningar är kända i närheten från vikingatiden, men jorden i området sägs vara dålig. Positionen i Östeuropas vattensystem måste vara anledningen till handelsplatsens grundläggning. Volchov ledde till sjön Il´men´ och därifrån kunde man ta sig till Volga och Kaspiska havet och till Dnepr och Svarta havet. Staraja Ladoga var en plats där resande förberedde sig för fortsatt resa, eller mötte resande som kom nedför Volchov. Sannolikt såldes där också pälsverk av jägare från de omgivande skogarna (Jansson 1997: 27ff). Kanske nådde också långväga slädtransporter med bl.a. pälsverk staden och de stora havsgående skeppen byttes mot mindre flodbåtar (se kap. 3.7). Många små grupper av gravhögar huvudsakligen från 900-talet, längs floderna sydöst om Ladogasjön har blandade skandinaviska och finsk-ugriska element. De anses vanligen tillhöra bosättningar som blivit rika genom pälshandel (Jansson 1997:29).

     1956 publicerade V. I. Calkin en undersökning av benmaterial från bl.a. Staraja Ladoga, Pskov och fornborgen Kamno som ligger ca 1 mil nordväst om Pskov. Benmaterialet är från ca 500-1000 e. Kr. och är beräknat på antal individer, ej antal ben. Staraja Ladoga uppvisar en hög andel ben från vilda djur, 11,5 %, från bäver, räv, björn, varg, mård, utter, lodjur, säl, hare, älg och hjort. Mer än 37 % av dessa ben är från bäver och 13,9 % är från klövdjur (älg och hjort). Räv- och harben är vanliga och även ben från säl, från Ladogasjön (Calkin 1956:130f., tabeller s.130,176). Pskov uppvisar en högre andel ben från vilda djur, 18,1 %, från bäver, räv, lodjur, björn, mård, vildkatt, vildsvin, älg och rådjur. Hela 50 % av dessa ben är från bäver och 31 % är från klövdjur (mest älg och vildsvin; Calkin 1956:130f., tabeller s.130,176). Kamno uppvisar en väldigt hög andel ben från vilda djur, 25,4 %, från åtta arter och 40 % av dessa är från klövdjur. Älg och vildsvin är vanligast, hjort och rådjur mer sällsynta (Calkin 1956:130f., tabell s.130). I fornborgar som var i bruk från 500 f. Kr. till 500 e. Kr. är det vanligt med tjockändade benpilar (klumppilar) för jakt på ekorre. De få ekorrbenen skulle eventuellt kunna förklaras med att de lätt blir förintade av hundar. Om ett djur jagades för köttets skull borde benen hittas på boplatsen. Benen från pälsdjur lämnades däremot säkert på jaktplatsen, alltså speglar inte benfynden pälsdjursjakten. Ett undantag är bävern som är talrik. Boplatserna är belägna vid vattenlederna och jakten försiggick troligen nära hemmet, därför togs hela kroppen hem. Även bävergällen var ju åtråvärd (Calkin 1956:135f). Om man inte använt såll vid grävningarna, måste också många små ben saknas av den orsaken.

     Grävningar från 1988-1991 i Staraja Ladoga uppvisar fynd av ben från vilda djur. De lager som grävdes 1988-1990 är från 900-talet och de som grävdes 1991 är från 800-talet: bäver 15 ben, utter 2,  räv 8, varg 8, björn 1, säl 3, hare 3, älg 5 och vildsvin 4 ben. Två ben av tamkatt samt fågel- och fiskben hittades också. Alla ben har plockats upp för hand och avsaknaden av sållning är troligen orsaken till att ben från ekorre och mård saknas i undersökningen. Bilden är alltså inte komplett men vissa drag framträder ändå. Jakten var sannolikt till för att skaffa pälsverk. Björn och älg representerar tillfälliga byten och återfanns bara i det äldsta lagret. Intressant är att det i lagret från 800-talet hittades fyra ben från vänster baktass från en varg. Tassen hade sjukliga förändringar som antyder att den kan ha växt upp i en bur. Sälbenen är från Ladogavikare. A. K. Kasparov menar att jakt troligen inte spelade så stor roll, men siffrorna som publicerades 1956 uppvisar hela 11,5 % ben från vilda djur, av vilka de flesta var pälsdjur (se ovan; Kasparov 1997:26ff).

De tidigaste fynden av arabiskt silver i nordvästra Ryssland, Sverige, Pommern och Mecklenburg är från de två sista årtiondena av 700-talet. Det hänger samman med att Kalifatet förändrats, från att ha varit ett expanderande samhälle av krigare till att bli en ekonomiskt och kulturellt stark stat, med centrum i Bagdad. Förhållandet till kazarerna blev också bättre. Detta medförde en ökad köpkraft i både Kalifatet och kazarriket. De växande marknaderna i Kalifatet och kazarriket för lyxvaror gjorde att efterfrågan på bl.a. pälsverk ökade enormt (Duczko 2004:62f).

3.7 Rjurikovo Gorodišče, Novgorod och Grodno 

Den äldsta dateringen i den nuvarande staden Novgorod (”nya staden” el. ”nya borgen”) uppstår ca 950. Det kan därför inte ha varit ”Ruriks säte” på 800-talet. Ca 2 km söderut ligger en bosättning på en kulle. Sedan tidigt 1100-tal har den kallats Gorodišče (”den övergivna borgen”/”befästa staden”), och då på 1100-talet var platsen säte för fursten i Novgorod. Sedan 1800-talet kallas platsen Rjurikovo Gorodišče (”Ruriks övergivna borg/befästa stad”). Vid utgrävningar som inleddes på 1970-talet upptäcktes resterna av ett tidigurbant centrum med en storlek på mellan fyra och sju hektar. I centrum låg en befästning. Fynd tyder på hantverk, handel och långväga kontakter. Platsen togs i bruk i mitten av 800-talet eller tidigare och mer eller mindre övergavs runt år 1000. Under 1000-talet låg furstesätet i nuvarande Novgorod vilket ger ett tomt århundrade innan furstesätet återigen låg i Gorodišče. Platsen ligger mer strategiskt placerad än Novgorod, lite norr om sjön Il´men´, där två grenar av Volchov rinner österut och gör platsen till en ö, från vilken all trafik mellan Il´men´ och Volchov kunde kontrolleras  (Jansson 1997:31ff).

     Vid utgrävningar mellan 1975 och 1989 hittades två små myntskatter i samband med bostäder. I ena fallet var det 4 hela dirhemer och 3 fragment, daterade till 860-talet. I det andra fallet var det en hel dirham och 5 fragment, daterade till 850-talet som hittades i fyllningen av en bostad, när den redan övergetts. Andra myntfynd och bl.a. likarmade spännen stöder en datering av flera hus till mitten av 800-talet. E. N. Nosov framhäver de starka skandinaviska influenserna men hävdar ändå att majoriteten av invånarna i Gorodišče var slaviska Ilmen-slovener. Han baserar det bl.a. på lerkärlen (Nosov 1992:31-55). Att majoriteten av invånarna skulle vara slaver baserat på keramiken är inte trovärdigt, dels eftersom så många andra föremål både kvinnliga och manliga är skandinaviska och dels eftersom att de nordbor som slog sig ner i Gorodišče troligtvis varken hade med sig keramik eller krukmakare utan istället fick keramiken från lokala krukmakare (jfr Jansson 1997:35ff). Det nordiska namnet, Holmgård passar platsen bra på våren och tidig sommar, då vårfloden översvämmar platsen och gör den lik en holme. Gorodišče får ses som ”Ruriks Novgorod” och föregångaren till det nuvarande Novgorod på samma sätt som Birka efterföljs av Sigtuna och Gnezdovo av Smolensk (Jansson 1997:35, 39f).
 
     Benmaterialet från utgrävningar i Gorodišče under 1990-talet innehöll en överkäke från varg, fyra ben av älg och björnklor. Även en liten mängd ben från små däggdjur hittades: tamkatt, bäver, ekorre,vessla och små gnagare. Att man har hittat ben från ekorre och vessla beror nog på att man har vattensållat (Maltby & Hamilton-Dyer 2001:119,124). 2001 gjordes en osteologisk undersökning av djurbensmaterial från Gorodišče. Materialet grävdes fram 1997 i ett 72 m² stort schakt på södra sidan av bosättningskullen och är daterat till 911-947. Två fragment av hare/kanin var de enda ben från vilda däggdjur som hittades (Eriksson 2002:2, 15f, 24). Den stora skillnaden mellan Birka och Gorodišče vad gäller ben från pälsbärande djur kan bero på att Staraja Ladoga var centrum för pälsberedningen. I så fall kom det oftast färdiga pälsar och skinn till Gorodišče (Eriksson 2002:43, 46). Eftersom det inte gjorts lika omfattande utgrävningar i Gorodišče och kulturlagrena är skadade, kanske det finns ben från pälsdjur kvar att upptäcka. Om det som i Birka rör sig om ben från små djurs tassar så räcker det med en enda deposition för att procenttalet ska öka betydligt. 

     1993 och 1994 grävdes kulturlager i Novgorod daterade från sent 900-tal eller tidigt 1000-tal till 1400-talet. Bara 2 % av benen kom från tamkatt, älg, björn, ekorre, bäver, hare, råtta, vildsvin och igelkott. De större djuren slaktades troligen där de dödats och benen blev kvar. Hare (39 fragment) bars troligen hem hel efter fångst. Bäver (5 fragment) och björn (2 fragment) har troligen utnyttjats för skinnen och när det gäller björn är det klorna som man hittat. Några bäverben hittades tillsammans med ett ekorrben och är troligen rester av pälsarbete. Det finns inget som tyder på att tamkatter har dödats för skinnen (Maltby & Hamilton-Dyer 2001:120).

     V. I. Calkins arbete, som refererades tidigare (kap. 3.6) redovisar också ben från vilda djur (antalet individer) funna i medeltida städer och i gränsborgen Grodno i nuvarande Vitryssland. Novgorod (2 %) och Moskva (0,7 %) uppvisar låga siffror, men Pskov (19,5 %) har fortfarande höga siffror. Siffrorna för Novgorod är ett medeltal från tre olika grävningsplatser. De lägsta siffrorna, om fynden delas upp på grävningsplatser och århundraden, är 0,7 % (1200-1400-talet) och de högsta är 5,7 % (1000-talet). Benen är från bäver, mård, räv, björn, varg, grävling, hare, vildsvin, uroxe, rådjur och älg. Talrikast är älg, därnäst bäver. 85 % av bäverindividerna är från storägartomter och speglar de privilegierades jakt. Benmängden från städer är inte indikativ när det gäller jakt, och landsbygdens öppna obefästa boplatser från samma tid har mycket högre siffror, t.ex. Lipinskoe (48,5 % ben från vilda djur) och Lebedka (60,9 %). De samtida fornborgarna är fattiga på ben från vilda djur och siffrorna liknar städernas (Calkin 1956:131-133, tabeller s.132,175).

     Grodno tillhörde först fornryska riket (ett av rikena), sedan Litauen. Under äldre medeltid var Grodno rysk gränsfästning mot väster och uppvisar då mellan 48,3 % och 59,8 % ben från vilda djur. Under litauiska tiden (från 1200-talet) blev Grodno en feodalborg och uppvisar då 51,1-56,8 % vilda djur. De höga siffrorna har flera orsaker. Under ryska skedet gynnade inte gränssituationen boskapsskötseln, och under litauiska skedet speglar siffrorna feodalherrarnas jakt i de stora skogarna. Hela 82 % av benen från vilda djur kommer från klövdjur: hjort (28,6 %), visent, vildsvin, rådjur och älg. Andelen bäverben är 8,3 % och övriga djur 9,5 %: mård, räv, utter, björn, grävling, varg och hare. Vid den här tiden var tamdjuren små, och älg och visent gav mer kött än nöt, vildsvin mer än tamgris. Det åts alltså mer vilt kött än tamt i Grodno. Jakten var starkt reglerad och ett nöje för stormännen. Under 1400-talet var det dödsstraff på att jaga storvilt ända ner till rådjur (Calkin 1956:125-139; jfr Creutz 2003:236).

     De få benen från pälsdjur i både Gorodišče och Novgorod kanske speglar en regional jakt som inte behöver ha varit stor. Stadsrepubliken Novgorod var under medeltiden hela Europas pälshandelscentrum. Grunden till Novgorods rikedom var de pälsverk som krävdes in i skatt eller tribut. Inflytelseområdet sträckte sig från Ural i öst till Nordskandinavien i väst. De viktigaste varorna från Novgorod var pälsverk, hudar och vax. Ekorrskinn (gråverk) var den främsta varan och räknades i hundratal, tusental och tunnor med 12 000 skinn i varje tunna. Det har beräknats att mer än en halv miljon skinn per år exporterades under 1300- och 1400-talet till Västeuropa. Köpmän från Novgorod konkurrerade redan på vikingatiden med de norska köpmännen om handeln i Finnmarken (Zachrisson 1997:233; KLNM, artikeln Rysslandshandel).

     Om man diskuterar hela benmaterialet så skiljer sig de olika undersökningarna stort från varandra. Siffror på vilda djurs ben på ca 10 % får ses som högt och siffror på ca 20-50 % får ses som väldigt högt (Birka 7,4 %, Staraja Ladoga 11,5 %, Pskov 18, % och Grodno över 50 %). Öppna, obefästa boplatser i Ryssland uppvisar mycket högre siffror än städer och fornborgar (Lebedka 60,9 %). Frågan är om de högre siffrorna i Lettland, Vitryssland och Ryssland antyder en högre konsumtion av vilda djur i öst, eller om det helt enkelt är en fråga om hur benen behandlades av olika folk? (Creutz 2003:237). Avsaknaden av sållning i Staraja Ladoga 1988-1991 ger också en missvisande bild, eftersom man t.ex. inte hittade några ekorrben el. mårdben alls. Att tamdjur oftast dominerar benmaterialet är helt naturligt eftersom dessa slaktas på boplatsen till skillnad från pälsdjur. Ändå kan ibland arkeologer antyda att jakten varit liten p.g.a. att man hittat mindre ben från vilda djur än tama på platsen.

     År 2001 hade 915 ”näverbrev” hittats i Novgorod från 1000-talet till 1400-talet. De innehåller viktig information om ekonomin i staden och dess omland. Förutom olika grödor, matvaror och tamdjur tar de upp päls och skinnhantering i samband med handel, skatter, dagsverken och husbehov. Majoriteten av de fall då pälsdjur nämns är i samband med tributinsamling. Ekorre nämns i många texter från 1000-talet till 1500-talet och är det pälsdjur som förekommer oftast. Bäver nämns i fem dokument från övergången mellan 1100-talet och 1200-talet och framåt. Även termen för ett år gamla bävrar nämns. Mård nämns i sju brev från 1300- och 1400-talen. Andra djur som nämns i brev från 1100-1300-talet är polarräv, räv, utter, sobel, säl, järv och hare. De nordliga områdena som var beroende av Novgorod eller bojargods betalade pälsverk i tribut eller hyra. Ett brev handlar om skatteindrivning i Karelen. Text nr. 724 är ett ovanligt dokument som berättar om en dramatisk episod från historien som rör insamlandet av sobelpälsar i norr, då Novgorods intressen krockade med furstendömet Rostov-Suzdal´s intressen. Det är samma brev från 1100-talet som nämner polarräv. Flera dokument tar upp pälsverk som en handelsvara. Text nr. 420 skrevs på 1200-talet och registrerar försäljningen av 40 bäverpälsar för 10 silvergrivnas, vilket motsvarade 2 kg silver. Hudar av tamdjur och vilda djur nämns också som föremål för handel eller tillhörande hushållet, t.ex. älg och ren. Också björn nämns i ett brev från 1200-talet och två från 1300-talet. Näverbreven visar att inte bara traditionella varor som pälsverk och säd togs i tribut och hyra, utan också honung, salt, smör, ost, fisk och korv. Näverbreven bekräftar de traditionella skriftliga källorna och tillför specifika detaljer. Det exakta antalet texter som nämner ekorre är svårt att avgöra, eftersom termen ”bela” kan betyda både ekorre och pengar (Rybina 2001: 127ff; Dahlman 1983:6; Eriksson 2002:43).

      ”Årre” betyder på pitesamiska både ekorre och pengar (se kap. 4.2) och Abu Hamid berättar att uttjänta ekorrskinn i bunt med plombering användes som pengar hos ”Sakaliba” (slaverna), på 1100-talet (se kap.2.2). Skillnaden är att i samernas fall är det fråga om nya skinn som användes som betalningsmedel och i Abu Hamids berättelse gäller det gamla värdelösa skinn utan hår, som användes som en sorts tidiga ”sedlar”. Det intressanta med näverbreven är att de både är skriftliga källor och arkeologiskt material. Det gör dem unika till skillnad från vanliga skriftliga källor. Det faktum att Novgorod var Europas medeltida pälshandelcentrum, utan att det finns stora mängder av ben från pälsdjur visar att en stad eller handelsplats kunde handla med stora mängder pälsverk utan att det syns nämnvärt arkeologiskt. Troligen var situationen liknande i Birka under vikingatiden. Samerna var skickliga skinnberedare och i deras område har många fynd av skinnverktyg gjorts (se kap. 3.2, 3.4, 4.3). De flesta skinnen kom till städerna mer eller mindre beredda och det var bara de små djuren som hade tassarna kvar för att underlätta vidare beredning. Ben från större pälsdjur och från andra delar än tassar på små djur skulle då spegla en lokal jakt.

     Det är självklart att Kiev också var en stor pälshandelsstad och många av tributerna och skatterna i pälsverk betalades till Kiev. Av utrymmesskäl har jag bara tagit upp de Nordvästra handelsplatserna: Staraja Ladoga. Rjurikovo Gorodišče och Novgorod.  

     När det gäller transport av pälsverk så ligger det nära till hands att anta att dessa gjordes på vintern eller tidig vår. Jakten av pälsdjur pågick mest på vintern och troligtvis skedde transporten till omlastningsplatser eller marknader med släde. Dagsresor på 100-150 km var vanligt för slädresor i Ryssland i historisk tid. På senare tid har arkeologiska fynd börjat stöda omfattande slädtransporter. Nära tusen släddelar har hittats i Novgorod, först och främst medar, 145 ex.; och stolpar, 685 ex., från 900- till 1400-talet. De största slädarna är mellan 2,5 och 3,4 m långa. Ca 15 sådana ”fraktslädar” är identifierade. I några fall har det varit möjligt att rekonstruera slädarna. Fraktslädarna består av två slanka medar med två till fem upp-stående stolpar som är förbundna av en tvärslå. De äldsta fynden är från mitten av 900-talet. Fanns då denna teknologi 200 år tidigare? I Staraja Ladoga har två fynd av släddelar daterats till 750-760-talen. Det ena är en mede som troligen tillhör en släde av ”Novgorodtyp”. Det andra fyndet är en mede med en löst påsatt spets. Meden har två rader hål till dubbla rader stolpar. Meden tillhör troligen en skid-släde av den typ som är känd från samtida fynd i Finland. I Staraja Ladoga har fler fynd av släddelar gjorts från 800- och 900-talen som tillhör slädar av Novgorodtypen. Det finns fler möjliga slädfynd i Staraja Ladoga, och slädar kan vara så enkla konstruktioner att de inte hittas i det arkeologiska materialet (Sindbæk 2004:168ff).

     Sören M. Sindbæk menar att de ryska floderna var svårseglade, även för ett litet kölskepp. Många fynd av små flatbottnade båtar har gjorts i Staraja Ladoga. De var bättre lämpade för flodresor, men hade inte mycket större lastkapacitet än fraktslädarna. Sindbæk tror att det skedde ett skifte av aktörer. Befolkningen i norra Östeuropa var troligen vana vid vinterresor i samband med pälsdjursjakt, kände landskapet och hade kontakter på stora avstånd. Staraja Ladoga var då en station och mötes- och utväxlingsplats mellan olika aktörer, eller en boplats för ett särskilt ”gränssamhälle” som var specialister på resor. Staraja Ladoga låg där havsseglatsen slutade och flodtransporten började, men där möttes också vinterns slädtransport och sommarens havsseglats. Slädresorna bör ha följt de frusna floderna och man kunde även använda de små floderna. Sindbæk anser att det skulle kunna förklara avvikelserna från huvudfloderna som myntskatterna visar på (Sindbæk 2004:170f).

     Från Staraja Ladoga till det ställe där Dnepr är segelbar är det knappt 60 mil eller en veckas slädresa. Där ligger knutpunkten Gnezdovo. På ungefär samma avstånd från Staraja Ladoga ligger Timerevo och Sarskoe Gorodišče. På sommaren kunde man segla tur och retur till Birka från Staraja Ladoga. I städerna inväntade personer eller kanske bara varor vintern. Under vintern kunde slädtransporter nå t.ex. Timerevo och Gnezdovo. På våren for man med flodbåt till Kiev och på sommaren kanske till Konstantinopel. Likaså från t.ex. Timerevo till Okaområdet eller till marknaden vid Bulgar. Kanske uppstod knutpunkterna inte för att möta behovet av handelsplatser på vattentransportrutter, utan som hållplatser mellan vinter och sommarrutter, där varor och personer inväntade årstidsväxlingen. De kanske från början var lagerplatser påtvingade av årstider och logistik. Modellen visar möjliga varutransporter och utväxling från slutet av 800-talet (Sindbæk 2004:171ff).

     Teorin är intressant och den stämmer nog bra med tiden 750-830, men man vet från källor från 800- och 900-talen att man inte alltid bytte aktörer, skandinaver kunde ta sig hela vägen till Svarta havet och Kaspiska havet i båtar. Ett avtal mellan Rus och Bysans från ca 912 bestämde att de fick mat och dryck när de stannade i Konstantinopel över vintern (se kap. 2.1, 2.2, 2.3, 2.4). Det ena utesluter inte det andra, vissa varor transporterades på vintern med släde som t.ex. pälsverk.

4 Utvärdering, resultat och diskussion 

4.1 Volgabulgarer, vepser, permer, bjarmer, merer 

Bulgarerna hade slagit sig ner vid Volgakröken på 600-talet. Kazarerna hade tvingat dem att lämna sitt land på stäppen norr om Azovska sjön. Kärnan av det bulgariska folket, flyttade västerut till Donaudalen. Det blir senare Bulgarien. Resten av bulgarerna flyttade alltså norrut till Volga-Kama-dalen. Med finnar och slaver bildade de riket Bulgar. Ca 925 hade Almas som härskade över staden Bulgar, lyckats få en viss överhöghet över de andra stamledarna. Volgabulgarerna var underordnade kazarerna och betalade tribut i pälsverk till dem. Kazarernas kagan hade volgabulgariske furstens son som gisslan (Martin 1986:5; jfr Ibn Fadlan, § 77,78). Volgabulgarerna hade en stor del autonomi. De hade bekänt sig till Islam, till skillnad från kazarerna som hade judendomen som religion. De hade egna oberoende relationer med andra länder. Delar av samhället, inbegripet ledarna och deras följen, behöll en nomadisk eller seminomadisk livsstil långt in på 900-talet. Stadens trähus övergavs under sommaren och man levde i jurtor, som kunde tas ned och sättas upp på nya ställen, när man följde de betande hjordarna. En del av befolkningen var bofast och ägnade sig primärt åt jordbruk (Martin 1986:5f; jfr Ibn Fadlan § 53-69).

     En stor del av Bulgars ekonomi var handeln. Bulgar var en nordlig utpost i ett vidsträckt interkontinentalt handelsnätverk. En del av varorna nådde det sassanidiska riket (perserriket). Staden Bulgars marknad blev ett av de viktigaste pälshandelscentren i världen. Där samlades arabiska köpmän och kazarer. De hade med sig: parfym, smycken, vapen och rustningar, vin, kryddor, brokad och siden. Men mest intresse tilldrog sig silvermynt. Med bl.a. siden och silver handlade de i Bulgar till sig honung, vax, slavar och pälsverk (Martin 1986:6). Staraja Ladoga och Novgorod får ses som en del i handelsnätverket och i förlängningen även Birka och andra östersjöstäder. Pälsverken kom från flera källor. Att volgabulgarerna själva jagade pälsdjur vet man från utgrävningar av deras lokaler, där man hittat pilspetsar av både järn och ben. De hade trubbiga spetsar (klumppilar), för att inte skada pälsen. Bäver och mård och möjligen sobel jagades. Ibn Fadlan nämner att volgabulgarerna betalade skatt i sobelskinn till fursten som i sin tur betalade kazarerna tribut i sobelskinn (Ibn Fadlan § 56, 77; Martin 1986: 6f). Också grannarna försåg Bulgar med pälsverk. Udmurterna, vid Kamafloden sålde läder, honung och pälsverk till Bulgar. Troligen betalade de tribut till Bulgar i sådana produkter. Burtasserna försåg marknaden med speciellt rävpäls som kallades burtassiska pälsar. Ibn Rusta menade att deras rikedom kom av honung, mårdskinn och andra pälsverk. En svart rävpäls kostade hundra dinarer eller mer, men de röda var billigare. Burtasserna betalade pälsverk i tribut till kazarerna och de sålde även till Bulgar (Martin 1986:7).

     Vepserna som var finnar bodde på ett avstånd av en tremånads resa från Bulgar vid sjöarna Ladoga, Onega och Beloe. De var stora leverantörer av pälsverk till Bulgar. Ibn Fadlan nämner att Bulgars köpmän reste till vepserna för att köpa sobel och svarträv (Ibn Fadlan § 50; Martin 1986:7f). Man hittat spår efter handeln i form av orientaliska mynt, keramik och pärlor, vid utgrävningar i vepsernas område. Man har hittat verktyg gjorda av hjort och älghorn och skinnfragment och klor från björn och ekorre. Även lokatt - och harpäls. Man har även hittat spjut- och pilspetsar gjorda för att inte skada pälsen (klumppilar). De kan också ha handlat till sig pälsverk från andra nordliga folk. Myntfynd i gravar från 900-talet långt åt nordost om Beloozero i Vyčegda-området pekar mot en sådan handel. Detta nordliga folk var de finsk-ugriska permerna. Troligen handlade vepserna med permiska stammar och sålde sedan skinnen till volgabulgarerna (Abu Hamid § 4-19; se kap. 2.2; Martin 1986:8).

     Ottars färd ca 875 och Karles ca 1026 gick till bjarmerna och den sista kända färden dit från Norge gjordes 1222. Bjarmerna var karelare vid Vita havet. Bjarm, beorm kommer av  perm´. I dialekter betyder permi en farman. Guden i Olav den heliges saga Júmala, Jómali är karelska för Gud. Permerna bildade bolag och handlade i Finland, norra Sverige och Finnmarken. Från Fjärrkarelen gick två vattenleder till Bottenviken där man har hittat permiska smycken och arabiska mynt från 900-talet. En bosättning vid floderna Vym och Vyčegda benämns i ryska källor ”gamla Perm” och fortfarande finns den ryska provinsen Perm. Vepsisk-karelska låneord hos syrjänerna visar på kontakterna mellan folken. Samernas och finnarnas områden började kallas permernas land. Perm-bjarm betecknade grupperna av kringfarande handelsmän och Bjarmaland området där de var fast bosatta. Under 1200-talet ingick gamla Perm i fristaten Novgorod (KLNM, artikeln bjarmer och Bjarmaland). Håkon Stang hävdar att Perm´ är vepsiska för periferi, utkantstråk (Peramaa). Då skulle permerna vara utkantsvepserna (Stang 1990:142) Det stämmer inte med vad som står i KLNM men är en intressant teori.

     På 800-talet dök ruserna upp vid Bulgars pälsmarknad och blev snabbt den största av skinnleverantörerna. Ruserna tog skatt och tribut i skinn från många folk bl.a vepserna, permerna och mererna (Martin 1986:8f). 964 gick ruserna mot kazarerna och besegrade dem. De lade på flera folk tribut. 985 besegrade ruserna volgabulgarerna och de slöt fred: ”Så länge skall fred vara mellan oss, till dess en sten begynner att flyta och humle att sjunka” (Nestorskrönikan, under år 964 och 985). Rusernas expansion påverkade Bulgars import och export av pälsverk. Spänningarna löstes med ett handelsavtal år 1006. Rusernas expansion och att de knöts närmare Bysans gjorde att de avbröt pälsexporten till Bulgar. När kazarriket föll invaderade två turkfolk riket från öst. Bulgars exportrutter och handelsplatser stördes kraftigt men handeln återhämtade sig snabbt. De turkiska folken formade två nya riken i området. Den persiska historikern Gardizi beskriver pälsverk från Bulgar som några av de dyrbaraste gåvorna vid ett fredsavtal mellan de turkiska härskarna (Martin 1986:15ff).

     Under 800-talet grundades tre stora bosättningar runt nuvarande Jaroslavl´ vid Volga, i merernas område. Timerevo, Petrovskoe (öster om Timerevo, se kartan) och Michajlovskoe (norr om Jaroslavl´). Bosättningarna har både skandinaviska och meriska komponenter. En slavisk kolonisation av området skedde först på mitten av 900-talet. Då börjar slaviska kulturella element dyka upp i området. Folk av olika ursprung smälter ihop till ett nytt samhälle (se kap. 3.1; Callmer 1994:36ff). Merernas område var underordnat de rusiska furstarna i alla fall från slutet av 900-talet, men kanske redan när Igor var furste (913 –945). Enligt Nestorskrönikan var Rostov merernas stad och gavs till en i Ruriks följe 862, men den tidigaste dateringen i Rostov är från mitten av 900-talet och stadsutvecklingen skedde nog först mot slutet av 900-talet (Nestorskrönikan, under år 862-945; Martin 1986:18f; Jansson 1997:39).

     I närheten ligger Sarskoe Gorodišče (”borgen vid Sara”) som var bebodd från slutet av 600-talet till tidigt 1000-tal. Det är den enda befästa bosättningen i området under perioden. Bland fynden finns många pilspetsar och andra vapen vilket understryker den militära närvaron. Sarskoe Gorodišče får ses som det politiska och ekonomiska centret i Rostov-området under 800- och 900-talet. Sarskoe Gorodišče anses ofta som föregångaren till Rostov på samma sätt som Rjurikovo Gorodišče var föregångaren till Novgorod. Rostov-Susdal´-områdets furste lydde under fursten i Kiev (Jansson 1997:39ff; Martin 1986:19).

     Bulgar hade kvar kontrollen över resten av volgarutten, från Bulgar västerut i alla fall till Okas mynning kanske ända till Jaroslavl´. De orientaliska silvermynten slutar komma till norra Östeuropa efter 1015 men övre Volga visar upp många andra varor importerade från Bulgar t.ex. keramik, glas- och stenpärlor mm. 1024 och 1071 skedde bondeuppror i Suzdal´-området p.g.a. missväxt. Upproren riktade sig mot eliten (ruserna). Underklassen var delvis ledda av hedniska ”trollkarlar”. De tog med våld grödorna som eliten hade i sina förråd. Man blev tvungen att importera mat från Bulgar. Det visar på en stor stratifiering i samhället, med en kristen elit och en delvis hednisk underklass (Martin 1986:19; Callmer 1994:36ff; Nestorskrönikan, under år 1024, 1071). Under 1000-talet expanderade furstendömet Rostov-Suzdal´ mot Beloozero-regionen och Novgorod mot området öster om Ladogasjön. Detta medförde en viss migration av vepser mot nedre norra Dvina och även nedre Vyčegda och Suchona. Under 1100-talet öppnade vepserna  en ny handelsrutt till Bulgar som gick runt Rostov-Suzdal´, för att kunna handla ostört med Bulgar (Martin 1986:20f).

4.2 Pälsverk från polartrakterna - en lyxvara 

Under romarrikets tid kom stora mängder romerska lyxvaror till Skandinavien bl.a. glasföremål, bronsföremål, öskar av silver, smycken och vapen. Varorna kom till Skandinavien i utbyte mot bl.a. pälsverk. De pälsverk som exporterades var nog i hög grad samiska produkter (Sawyer 1983:45ff, Zachrisson 1997:171).

     Romarriket importerade också stora mängder hudar till armén. Bl.a. på Öland har man hittat stora mängder romerska importfynd som anses komma av handeln med hudar (Hagberg 2000:274ff). Perserna importerade tidigt pälsverk från nuvarande Ryssland, t.ex. Kamas floddal. Området var rikt under 500- och 600-talen. Där har man funnit sassanidiskt (persiskt) och bysantinskt silver (Sawyer 1983:45ff)

     Under vikingatiden hade Kalifatet bl.a. silver, guld, siden, brokad och exotiska naturprodukter att erbjuda de norra delarna av världen. Vad hade dessa områden att erbjuda i utbyte? Vilka nordliga produkter kunde säljas till sådana priser att de matchade de sydliga? Hur kunde de nordliga områdena generera en så stor vinst som märks i form av alla dirhemer som hittats i området? Knappast kunde varor som bärnsten, honung och vax ge sådana vinster. Inte heller verkar slavar och vapen kunna förklara denna handelsvinst. Den enda nordliga produkt som skulle kunna förklara de enorma vinster som gjordes under vikingatiden är pälsverk. På en lista, från 900-talet, på varor som volgabulgarerna försåg Khwarezm med räknas olika pälsverk upp först. Det antyder att pälsverk var den viktigaste varan på den nord-sydliga handelsrutten (se kap. 2.2; Howard-Johnston 1998:67f).

     De finaste pälsverken var högstatus. Ju längre norrut djuren jagades, desto högre kvalitet. De finaste skinnen togs på vintern. Pälsverk var hårdvaluta och utpräglade fjärrhandelsprodukter. Skriftliga nordiska källor från medeltiden visar vilka pälsverk som var mest eftertraktade. Mård var med dess mörka färg, den värdeenheten till vilken andra pälsverk relaterades i Nordeuropas pälshandel. Hermelinens vinterskinn kallades ”vitskinn” eller ”vita skinnvaror”. Ekorrens vinterskinn kallas ”gråverk” och är det skinn som omtalas oftast i medeltida källor. Skinnen räknades i timmer, 40 st., och fungerade som betalningsmedel. ”Årre” betyder på pitesamiska både ”ekorre” och ”pengar” (se kap. 3.7) Bäverns päls ruppades (överpälsen rycktes bort), vilket gjorde den silkesmjuk. I rika mansgravar på Björkö har man funnit rester av ruppad bäverpäls (se kap. 3.3). Räv värderades olika, de mörkare var mer värda än de röda och de sällsynta svarträvsskinnen inbringade förutom loskinn de högsta priserna av alla pälsverk. Lodjurets vinterpäls är nästan rent vit med tre rader svarta fläckar. Det var den dyraste pälsen (Zachrisson 1997:229f).

     Detta är de pälsverk som nämns oftast i nordiska källor från medeltiden, men det fanns många andra pälsverk: björn, järv, polarräv, iller, grävling, vessla, utter, varg, säl och hare/ kanin. Harpäls var knappast ett eftertraktat pälsverk, utan bör mer ses som en bruksvara, kanske som foder. I Östeuropa var sobel ett av de finaste pälsverken. Sobel är ett mårddjur med nästan svart päls och än idag bär ryssar bl.a. dyra sobelmössor. Under vikingatiden var Birka centrum för den svenska skinnhandeln och ekorre, räv och mård dominerar i benmaterialet från Birka (se kap. 3.2).                              

     Den inre svenska skinnhandeln pågick speciellt under vintern och på de stora vintermarknaderna i centrala Sverige kunde pälsjägare omsätta sina varor. Distingen i Uppsala var viktig för de norrländska skinnhandlarna. Testamenten alltifrån 1200-talet visar på en stor hemmamarknad för pälsverk. Stormän och klerker hade ofta stora garderober med plagg med foder av päls. Mats Kettilmundson skänkte, på mitten av 1300-talet, i sitt testamente bort 263 timmer skinn (gånger 40) (KLNM, artikeln skinnhandel Sverige). Andra lyxvaror från norr var valrossbetar och narvalstand, som uppträder som allvarliga konkurrenter till elefantelfenbenet i arabiska källor. Det finns uppgifter på att valrossbetar till och med konkurrerat ut elfenbenet i de ”klassiska elfenbensländerna” (Hårdh 1999:5f). Huvudanledningen för Ottars färd till bjarmerna var valrossbetar och även valrosshud, av vilken man tillverkade utmärkt tågvirke (se kap. 2.4).                          

     Vad var det som lockade skandinaverna till Östeuropa? Under tidig vikingatid fanns bara en handelsort av betydelse i nuvarande nordvästra Ryssland, Staraja Ladoga och om platsen var målet, varför fortsätta? Jämfört med Västeuropa var området ganska fattigt. Dirhemer hade redan letat sig fram mot Staraja Ladoga före år 800. Koncentrationen av myntfynd längs mellersta och övre Volgadalen och de närliggande områdena Volchov – Il´mén´ – Lovat visar att det tidiga flödet av dirhemer gick norrut via Volga. En mindre viktig rutt gick uppenbarligen norrut från övre Dnepr. Området runt Novgorod utgör en tredje region där tidiga fynd av dirhemer gjorts. Många av mynten som hamnade i Volga- och Dnepr-dalarna var troligen betalning för pälsverk. Skattfynd från Östeuropa och Östersjöområdet visar att dirhemer först nådde Östeuropa under slutet av 700-talet och att sedan ett växande antal mynt, regelbundet strömmade in i Östeuropa och Östersjöområdet. Avsaknaden av inhemskt silver i både Skandinavien och Östeuropa under vikingatiden gjorde dirhemer eftertraktade. Skandinaver och andra folk runt Östersjön som besökte Staraja Ladoga hade varor med vilka man bytte till sig mynt. Sådana kontakter reflekteras i skattfynd från sent 700-tal och tidigt 800-tal av dirhemer från Sveriges fastland och Gotland. Skattfynd runt Östersjön visar att inte bara skandinaver besökte Staraja Ladoga, men skandinaverna var de enda som forsatte in i området i sin jakt på silvret (Noonan 1998:323-347).

     Spridningen av dirhemfynd visar tydligt var handel med lyxvaror bedrevs, bl.a. pälsverk. Permiska ringar av silver från 800-talet anses ofta hänga samman med pälshandel. Förekomsten verkar vara koncentrerad till det inre av Ryssland, speciellt norr om Volgakröken i guvernementet Vjatka. Ringarnas vikt relateras till det gammalryska pundets 408 gram. De största väger ca 400 gram, en grupp väger ca 200 gram och en grupp på ca 100 gram. Några få avviker från dessa vikter. En fraktion av pundet 1/8, 51 gram, kallas grivna, vilket betyder halsring. Man har även hittat permiska ringar i Skandinavien som väger ca 200 gram eller vanligare ca 100 gram. Även ringar på ca 50 gram har hittats. Ringarnas standardvikter visar att de använts som ett slags ”pengar”. De största ringarna saknas i Skandinavien. Från 1000-talet användes silvertackor av standardvikter som betalningsmedel i Ryssland (Hårdh 1999:8ff).

     Jag tror att skandinaver kom till Staraja Ladoga lockade av silvermynten. De upptäckte den blomstrande pälshandeln och istället för att vara mellanhänder gav de sig in i handeln själva. Kanske var de vana vid pälshandel sedan tidigare. Några av de handelsvaror som var eftertraktade i Kalifatet och Bysans kunde man också hitta i Östeuropa t.ex. pälsverk, vax och honung, säkert också slavar. Under andra halvan av 800-talet hade skandinaver etablerat sig i Jaroslavl-området, troligen som pälsjägare och pälshandlare (se kap. 3.1, 4.1). Ibn Khordabeh skriver på 840-talet att handelsmännen av ar-Rús för med sig skinn av bäver och svarträv och svärd. De färdas till Svarta havet och vidare på Don. De når Kaspiska havet och ofta för de sina varor på kamel till Bagdad (se kap. 2.2; Birkeland 1954:11). Ett antal romerska och bysantinska bronsmyntfynd har gjorts i det samiska området, från Dalarna i sydväst till Västerbotten i nordost. Det äldsta myntet är från 221-205 f. Kr, från ptolemeiska riket (egypten). De är troligen betalning för pälsverk och kanske var just bronsmynt eftertraktade av samerna, metallen kanske var ”helig”. Jordanes talar på 500-talet om svearnas handel med pälsverk. I Norge har bara ett 10-tal romerska mynt hittats och bara något enstaka bronsmynt (Zachrisson 1997:233f). Kanske speglar de nordsvenska myntfynden svearnas handel mellan samerna och Rom.

4.3 Skinn som tribut och skattebetalning, gåvor och betalningsmedel 

Ruserna, kazarerna, volgabulgarerna, bysantinarna och nordborna tog ut skatt, tribut eller tull i form av pälsverk. En del av ”skatten” som ruser och nordmän m.fl. tog ut, togs i områden utanför rikena och bör ses som tribut. I skriftliga källor nämns skatter även för områden utanför rikena och det är forskarna som har delat upp det i skatt och tribut. De köpte också upp pälsverk av grannfolken. Pälsverken kunde sedan säljas vidare till enorma vinster. Redan på 800-talet var ”finnfärder” ett begrepp i Norge. Från början var det stormän som Ottar som tog skatt och handlade med samerna och senare den norska kungen. ”Finnskatten” har tolkats som att samerna betalade med skinn för att stormannen skulle sälja dem och sedan föra andra varor tillbaka till samerna, dvs. ett provisionssystem. Först berodde de norska stormännens rikedom och makt på samernas pälsverk och senare de norska kungarnas. Norge annekterade Jämtland på 1170-talet, troligen för pälsverken skull och den jämtländska grundskatten var från mitten av 1300-talet, troligen ännu tidigare alltid i hermelinskinn. Svenska skinnskatter är belagda i norra Sverige ner till Dalarna och Medelpad och även i Dalsland och Värmland (Zachrisson 1997:230ff).

     Den äldsta skatten i Norden var lappskatten som beräknades efter bågmantal. Varje same som var 15 år eller stark nog att spänna en båge skulle betala skatt i skinn, oftast mård. Bågmantalet påträffas främst i de områden som stod under ett östligt karelskt inflytande. Båge som grund för pälsskatterna nämns i ett avtal som slöts 1251, mellan Novgorod och Norge. Avtalet gällde beskattningen av samerna och karelarna i Finnmarken. Grunden till stadsstaten Novgorods rikedom var pälsverken som krävdes in i skatt (se kap. 3.7; Zachrisson 1997: 230ff).

     I Nestorskrönikan berättas om pälsverk som gåvor för att befästa fred mellan Rus och Bysans. Vid ett tillfälle erbjuder drevljanerna furstinnan Olga pälsverk för att hon ska skona dem, men hon bränner deras stad. När Olga döpts i Konstantinopel får hon gåvor. När kejsaren ville ha gengåvor, pälsverk, vax, slavar och krigare, svarar hon att om han ville stå lika länge i Potjana som hon stått i sundet, då skulle han få gåvor. 996 skänkte Vladimir mårdskinn till fattiga. Vid ett fredsavtal mellan de turkiska folk som invaderat kazarernas land, så nämns pälsverk som några av de dyrbaraste gåvorna. Pälsverk användes också för att betala varjagiska krigare med och på 1100-talet berättar Abu Hamid om användandet av gamla   uttjänta ekorrskinn som pengar och ordet ”bela” betydde både ekorre och pengar. Intressant är att det pitesamiska ordet ”Årre” också betyder både ekorre och pengar. Pälshandeln och framförallt skatter och tributer i pälsverk var sannolikt huvudanledningen till rikedomen och makten hos de folk som var inblandade, från Norge i nordväst till Kaspiska havet i sydöst (se kap. 2.1, 2.2, 3.7, 4.1, 4.2).

4.4 Diskussion 

Pälsjakt går det att spåra arkeologiskt i form av ben från pälsbärande djur på boplatser och i städer. Det som mest förknippas med jakt på pälsbärande djur är klumppilar, kolvar (fornnord. kolfr). Sådana pilar kallas också ekorrpilar både i Norden och i Östeuropa. De var specialdesignade för att inte skada pälsen och användes främst på små pälsdjur. Klumppilar har hittats på många bl.a. i lokaler som tillhört volgabulgarer, vepser, samer och i Birka.

     Pälsberedning går det också att spåra arkeologiskt, dels i form av tassar från pälsdjur som hamnat i avfallet efter beredning av skinn, och dels i form av redskap som använts vid skinnberedning, främst skinnskrapor som bl.a. hittats på samiska boplatser. Vid Birkagrävningarna 1990-1995 var 7,4 % av de analyserade benen från vilda djur. Hela ca 90 % av benen från vilda djur kom från små pälsbärande djur: ekorre 1001 fragment, räv 764 fragment och mård 485 fragment. De flesta av benen från ekorre och räv kommer från tassarna och svansarna. Man jagade djuren och flådde dem på jaktplatsen, men man lät de yttersta benen på djuren vara kvar för att underlätta pälsberedningen (om man skar av tassar och svans på små djur, fanns det inget kvar att spänna ut skinnen med vid beredningen). Skinnen fördes till Birka där de färdigbereddes och tassar och svans hamnade i svarta jorden. De fall där man hittat ben från andra delar av djuren pekar på att dessa fångats i stadens närhet och därför tagits hela till staden. Samerna var skickliga jägare och pälsberedare och man får anta att många skinn därför nådde Birka mer eller mindre färdigberedda. Därför speglar benen från stora pälsdjur och från andra delar av små djur än tassar i Birka en regional jakt. Avsaknaden av redskap för skinnberedning i Birka kan förklaras med att det bara behövdes en bra kniv och tummnageln för att skrapa skinnen på de små djur som totalt dominerar benmaterialet.

     I Björkögravar har man också identifierat pälsdjur: ekorre, räv, mård, bäver, björn och lodjur. Antingen är det pälshår eller ben (klor). På ringspännen i Björkögravar har man identifierat hår från får och bäver. Bäverhåren är underhår och kommer sannolikt från pälsbräm av ruppad bäverpäls som kantat mantlar. Under hela järnåldern har det varit vanligt att begrava rika personer liggande på en björnfäll, både vid jordning och på bränning. Förenklat kan man säga att sådana begravningar är rikare på fynd än genomsnittet av begravningar. Begravningar med lodjursfällar förekommer också i Mälardalen och på Gotland men inte lika ofta som med björnfällar. Av 158 undersökta gravar på Lundagravfältet på Lovö, Raä nr 27 fanns lodjursfalanger (klor) i sex.

     Går det överhuvudtaget att spåra pälshandel arkeologiskt? Det går inte att spåra pälshandel direkt arkeologiskt, men det är självklart att de folk som beredde skinnen också sålde många av dem. Om man studerar Novgorods näverbrev, finns det många uppgifter i dessa om pälshandel, tribut, skatt och hyra i form av pälsverk. Under medeltiden var Novgorod hela Europas pälshandelscentrum. Detta syns inte osteologiskt. De få benen från vilda djur kommer sannolikt från djur som jagats i närheten och kanske från stormäns nöjesjakt. Pälshandeln nådde nästan industriella proportioner och ekorrskinn skeppades ut i tunnor om 1200 skinn. Detta visar att en stad kunde ha en enorm pälshandel utan det syns i benmaterialet, alltså kan också Birka ha haft en mycket större pälshandel än vad benfynden visar.

     En organiserad pälshandel var väldigt komplicerad och var beroende av många skilda faktorer t.ex. exploatering av vildmarker på stora avstånd. Man behövde utnyttja lokala jägare och utrusta jaktexpeditioner och lära sig de inföddas språk. Jakttiden var begränsad till vintermånaderna, och man behövde iordningställa kommunikationsleder. Skinnen skulle beredas fackmässigt och man behövde bygga upp en organiserad försäljning. För en framgångsrik verksamhet krävdes att man hade en ingående branschkännedom och att man förfogade över ett stort kapital. Pälshandlare måste kunna värdera skinnen och skilja de finaste från          medelmåttiga eller halvdåliga. Skinnen var dyra och skinnhandlarna behövde troligen ligga ute med stora krediter till jägarna. En organiserad pälshandel var alltså svårhanterlig (Steckzén 1964: 132). Den organiserade pälshandeln nådde sin fulländning i stadsstaten Novgorod och intresseområdet sträckte sig från Ural i öst till Skandinavien i väst. En del av pälsverken kom från tributer, skatter och hyra till bojargods, och andra handlade man sig till. Eftersom pälsdjuren jagades på vintern gjordes många transporter av pälsverk nog med släde.

     Under 900-talet var Bulgar den stora pälshandelsplatsen, där bl.a. vepserna och ruserna var stora leverantörer. Volgabulgarerna lyckades behålla sin ställning i pälshandeln långt in på 1100-talet, trots rusernas expansion och kazarrikets undergång. Detta mycket tack vare sina goda kontakter med vepserna som hela tiden handlat med Bulgar. Vepserna blev under 1000-talet hårt trängda av furstendömena Rostov-Suzdal´ och Novgorod. Detta medförde en viss migration av vepser till nya områden åt nord och nordväst. I början av 1100-talet öppnade vepserna en ny handelsrutt till Bulgar, som helt enkelt rundade hela Rostov-Suzdal´, för att kunna fortsätta handla ostört med Bulgar.

     När det gäller benmaterialet så finns det många felmarginaler: Pälsverken kunde komma till handelsplatsen mer eller mindre färdigberedda och därför inte lämna några spår. Ett annat problem gäller tafonomin: hundar gnager sönder ben, fåglar för bort dem, och obrända ben bryts ner av ”tidens tand” (During 2003:124). Avsaknaden av sållning och vattensållning vid många ryska utgrävningar gör att ben från små djur helt kan missas. Så t.ex. saknas ekorre och mård helt i benmaterialet från grävningarna i Staraja Ladoga mellan 1988-1991, då sållning inte användes. Andelen ben från vilda djur jämfört med ben från tamdjur skiljer sig också stort mellan olika lokaler. Helt naturligt dominerar tamdjur oftast helt benmaterialet, som ju slaktas på plats och ben från alla delar av djuren därför återfinns. Ibland har benmaterialet från vilda djur överstigit 50 %, bl.a. i Grodno i nuvarande Vitryssland i benmaterial från medeltiden och på öppna obefästa bosättningar som Lebedka (60.9 %). Annars får siffror runt 10 % anses högt, och runt 20 % som väldigt högt. Bl.a. har Staraja Ladoga uppvisat 11,5 %, Pskov 18,1 % och fornborgen Kamno ca 1 mil nordväst om Pskov 25,4 % under yngre järnålder (antal individer, ej antal ben). Stora städer uppvisar på medeltiden väldigt låga värden: Novgorod 2 % och Moskva 0,7 %, att jämföra med Pskov 19,5 %. De fornslaviska borgarna uppvisar ofta få ben från vilda djur. Dessa siffror är från V. I. Calkins undersökningar på 1950-talet och bör ses som stickprov, men andra undersökningar i Novgorod uppvisar också få ben från vilda djur. Många östeuropeiska bosättningar låg vid floder där det fanns bäver i närheten, vilket gjorde att man ofta tog med hela djuret hem vid jakt och det gör att bäverben ofta återfinns på boplatser och i städer. Även i gravhögar i Jaroslavl´-området är bäverben vanliga. Andra vilda djurs ben som hittas i dessa gravar är räv, mårddjur björn och hare.

     I Nestorskrönikan uppträder skandinaver som furstar och som hirdmän (krigare) hos furstar. I arabiska källor framträder de i stället som köpmän som handlade i Bulgar, kazarriket, Bysans och Bagdad. De tidigaste fynden av arabiska silvermynt i nordvästra Östeuropa och runt Östersjön är från de två sista årtiondena av 700-talet. Vid den här tiden hade Kalifatet förändrats från att ha varit ett expanderande krigarsamhälle till att bli en ekonomiskt och kulturellt stark stat, med centrum i Bagdad. Förhållandet till kazarerna blev också bättre. Det medförde ett ekonomiskt uppsving i både kalifatet och kazarriket. Detta ökade köpkraften och efterfrågan på exotiska lyxvaror som pälsverk hos båda folken. Staraja Ladoga etablerades runt mitten på 700-talet, och bl.a. W. Duczko anser att staden var en handelsplats som stöttade skandinaviska jägare och pälshandlare, men fullt så enkelt är det inte då också finsk-ugriska folk som t.ex. vepserna var engagerade i pälsjakt och pälshandel. Staden bör alltså också ses som en mötesplats mellan de två folkgrupperna.

     Min teori är att skandinaver kom till Östeuropa lockade av silvret och gav sig in i den blomstrande pälshandeln. Några blev pälsjägare/pälshandlare och bosatte sig i de områden där pälsjakten var bra, i t.ex Jaroslavl´-området, där det under andra halvan av 800-talet växte fram flera nya bosättningar med både meriska och skandinaviska element. Kanske var några av dessa åländska jägare som förde med sig sin begravningsrit med lertassar. Andra skandinaver blev furstar och krigare åt furstar i ett nytt rike som växte fram med en befolkning av olika ursprung (skandinaviskt, slaviskt och finsk-ugriskt). Furstarna krävde in skatter och tributer i form av pälsverk av befolkningen och grannfolken och enligt Nestorskrönikan så skedde det redan innan riket grundades.

     Från 900-talet var furstemakten koncentrerad till Kiev, men vid tillfällen kunde bröder strida om makten och då från olika städer bekämpa varandra. Enligt Nestorskrönikan ska 1015 Jaroslav i Novgorod krigat om makten mot sin bror Svjatopolk i Kiev. Jaroslav hade bl.a. varjager (skandinaver) till sin hjälp och Svjatopolk hade ruser, polacker och petjeneger. Jaroslav samlade in pälsverk och pengar för att kunna betala ännu fler varjager och med deras hjälp segrade han och satte sig i Kiev 1020. Detta får symbolisera Novgorods närmare kontakt med Skandinavien och Kievs närmare kontakt med petjenegerna som var ett stäppfolk norr om Svarta havet. Det får också symbolisera vilken oerhörd betydelse pälsverk hade, som ju bidrog till Jaroslavs seger.

     Inte bara ruserna samlade in skatter och/eller tributer i pälsverk utan också nordborna, volgabulgarerna och kazarerna. Enligt arabiska källor tog också volgabulgarerna, kazarerna och Bysans tionde (tull) av passerande köpmän och volgabulgarerna när köpmän skulle handla vid Bulgar. Pälsverk gavs också i gåvor vid fredsavtal bl.a. mellan rusena och Bysans. Pälsverk var också betalningsmedel och ”årre” betyder på pitesamiska både ekorre och pengar. Abu Hamid beskriver hur slaver handlade med gamla värdelösa ekorrskinn i buntar som var plomberade. ”Bela” beyder på ryska också både ekorre och pengar. I det samiska fallet är det fråga om nya dyrbara skinn och i det andra fallet gamla uttjänta (alltså en slags ”sedlar”).

5 Sammanfattning 

En av lyxvarorna som bara fanns i den nordligaste delen av världen var de allra finaste pälsverken. Ju längre norrut, desto finare pälsverk. De flesta pälsdjuren jagades på vintern då pälsen var finast, tätast och i flera fall vit eller ljus. Svarträv och sobel eftertraktades istället för sin mörka, nästan svarta färg. Ekorrens grå vinterpäls (gråverk) var det vanligaste pälsverket under medeltiden. På medeltiden räknades ekorrskinnen som fördes ut från Novgorod i tunnor, med 1200 skinn i varje tunna. Den organiserade pälshandeln nådde där sin höjdpunkt.                                

     Nordbor bosatte sig i norra Östeuropa redan under 800-talet, i Staraja Ladoga ännu tidigare. Under andra halvan av 800-talet växer tre nya bosättningar fram i Jaroslavl´-området. Bosättningarna har både meriska och skandinaviska element. Många av dem ägnade sig sannolikt åt pälsjakt och/eller pälshandel. Kanske var en del åländska bäverjägare som tog med sig dit sin ritual att begrava med lertassar. Området sydöst om Ladogasjön anses ha blivit rikt på pälshandel. Där finns många gravhögar, huvudsakligen från 900-talet med både finsk-ugriska och skandinaviska element. Området var vepsiskt. På 1000-talet blev vepserna hårt trängda av Novgorod och Rostov-Suzdal´, vilket medförde en migration av vepser åt nord och nordväst. På 900-talet utvecklade volgabulgarerna en stor pälsmarknad vid staden Bulgar. Vepser och ruser var stora leverantörer av pälsverk till Bulgar. För att vepserna skulle kunna fortsätta handla ostört med Bulgar öppnade de på 1100-talet en ny handelsrutt som helt rundade Rostov-Suzdal´.

     Pälshandel, tribut och skatter i form av pälsverk är sannolikt huvudanledningen till alla de inblandade folkens ekonomiska uppsving under vikingatiden och i vissa fall redan långt tidigare. Redan på 800-talet blev norska stormän som Ottar rika på de skatter i form av pälsverk som de tog ut av samerna. Senare var skatterna en förutsättning för de norska kungarnas makt och välstånd. Under medeltiden kom stora delar av Novgorods inkomster från skatter, tributer och hyra i pälsverk, andra pälsverk handlade man sig till.

     Ett av de tydligaste spåren efter pälsjakt är trubbiga pilar (klumppilar, kolvar, ekorrpilar). Annars är fynd av ben från pälsdjur den viktigaste informationskällan. Pälsberedningen i Birka går att upptäcka i benmaterialet, eftersom tassar och svans satt kvar på små djur när de kom till staden. När pälsverken var beredda skars tassar och svans av och hamnade i avfallet. Ben från små djurs tassar och svans dominerar totalt i Birka. Många pälsverk som kom till Birka var sannolikt redan mer eller mindre färdigberedda och speciellt pälsverk från större djur saknade därför helt ben (många skinn kom sannolikt från samer som var skickliga pälsberedare). Ben från större djur och ben från andra delar än tassar och svans på små djur bör därför i de flesta fall ses som kommande från djur som jagats i närheten av staden, och man har valt att flå djuren hemma. Många östeuropeiska boplatser låg vid floder där det fanns bäver. Därför är det vanligt med bäverben på dessa boplatser. I gravar på Björkö har man också identifierat pälsdjur i form av hår eller ben (klor), från ekorre, räv, mård, björn och lodjur och bäver. När det gäller björn och lodjur är det fråga om klor från fällar som troligen varit underlag för den döda vid både jordning och bränning.

     Att Novgorod var Europas pälshandelscentrum utan betydande mängder ben från vilda djur visar att det är pälsjakt och pälsberedning som syns i benmaterialet och inte pälshandel. Detta gäller även t.ex. Birka. Birkas pälshandel kan alltså ha varit mycket större än vad benmaterialet visar.

6  Referenser 

Andreeva, E. G. 1963. Fauna Jaroslavskogo Povolž´ja po kostnym ostatkam iz kurganych pogrebenij X-XI vv. Jaroslavskoe Povolžé X-XI vv. Red. A. P. Smirnov. Moskva 1963.

Birkeland, H. 1954. Nordens historie i middelalderen etter arabiske kilder. Det norske videnskapsakademi i Oslo, Skrifter 1954:2.

Calkin, V.I. 1956. Materialy dlja istorii skotovodstva i ochoty v. Drevnej Rusi. Materialy i issledovanija po archeologii. SSSR 51. Moskva 1956.  

Callmer, J. 1994. The Clay Paw Burial Rite of the Åland Islands and Central Russia: A Symbol in Action. Current Swedish Archaeology, 2.

Creutz, K. 2003. Tension and Tradition. A study of Late Iron Age spearheads around the Baltic Sea. Theses and Papers in Archaeology N.S. A 8. Stockholm.

Dahlman, L. 1983. Näverbrev från Novgorod. Specialarbete för påbyggnadskurs i ryska HT 1983, Institutionen för slaviska och baltiska språk, Stockholms universitet.

Duczko, W. 2004. Viking Rus. Leiden-Boston.  

Ericson, P. G. P. Iregren, E. Vretemark, M. 1988. Animal exploitation at Birka – a preliminary report. Fornvännen, 83, 1988. Stockholm

Eriksson, M. 2002. Djuren i Ruriks Holmgård. Arkeoosteologisk undersökning av ett djurbensmaterial från Rjurik Gorodišče. CD-uppsats i arkeologi HT 2001 & VT 2002, Högskolan på Gotland, Visby.

Gallén, J. 1993. Erämarkerna. Faktaruta i Finlands historia 1 av T. Edgren & L. Törnblom.

Hagberg, U. E. 2000. Offren i Skedemosse på Öland och handeln med romarriket. Faktaruta i Arkeologi i Norden. 2. Red. G. Burenhult. Stockholm.

Hellichius, S. 1986. Yrkesbeteckningar inom hud-, skinn- och läderhantverken i Sverige. En ordhistorisk undersökning. Uppsala Universitet. Lund.

Howard-Johnston, J. Trading in Fur, from Classical Antiquity to the Early Middle Ages. Leather and Fur.Aspects of Early Medieval Trade and Technology. Red. E. Cameron. London.

Hårdh, B. 1999. Fjärrkontakter för tusen år sedan. Attende tværfaglige vikingesymposium. Red. G. Fellows-Jensen & N. Lund. Københavns Universitet 1999.

Jansson, I. 1997. Warfare, Trade or Colonisation? Some general remarks on the eastern expansion of the Scandinavians in the viking period. The Rural Viking in Russia and Sweden. Red. P. Hansson. Örebro.

Jonsson, L. 1989. Massfångst av sjöfågel och pälsdjursjakt. Avstamp – för en ny Sigtunaforskning. 18 forskare om Sigtuna. Kommitén för Sigtunaforskning. Sigtuna Museer.

Kasparov, A. K. 1997. Ostatki životnych iz gorodišča Staraja Ladoga (predvaritel´nye itogi). Drevnosti Povolchov´je. Red. A. K. Kirpičnikov & E. N. Nosov. Sankt-Peterburg.

KLNM = Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Från vikingatid till reformationstid. Malmö 1956-1978.

Larsson, M. G. 1997. Rusernas rike. Nordborna och Rysslands födelse. Vikingar i Österled. Stockholm. 

Lund, N. 1983. Ottar og Wulfstan to rejsebeskrivelser fra vikingetiden. Oversat og kommenteret af N. Lund. Vikingeskibshallen i Roskilde.

Maltby, M. & Hamilton-Dyer, S. 2001. Animal Bone Studies in Novgorod and its Hinterland. The archaeology of a Russian Medieval city and its hinterland. The British Museum Occasional Papers. Red. M. Brisbane & D. Gaimster. London.

Martin, J. 1986. Treasure of the Land of Darkness. The fur trade and its significance for medieval Russia. Cambridge.

Nestorskrönikan se Oxenstierna. 1998.

Noonan, T. S. 1998. The Islamic World, Russia and the Vikings, 750-900. The Numismatic Evidence. Aldershot, Hampshire.

Nosov, E. N. 1992. Ryurik Gorodishche and the Settlements to the North of lake Ilmen. The Archaeology of Novgorod, Russia. Red. R. Huggins, M. A. Brisbane, K. Judelson, The Society for Medieval Archaeology Monograph Series: no 13. Lincoln.

Oxenstierna, G. 1998. Nestorskrönikan. Översättning. Stockholm.

Palm, R. 2004. Vikingarnas färder. Vikingarnas språk. 750-1100. Stockholm.

Petré, B. 1980. Björnfällen i begravningsritualen – statusobjekt speglande regional skinnhandel? Fornvännen, 75, 1980. Stockholm.  

Porphyrogenitus, C. 1993. De Administrando Imperio. Översättning. Red. G. Moravcsik & R. J. H. Jenkins, Harvard.

Rybina, E. A. 2001. The Birch-Bark Letters: the Domestic Economy of Medieval Novgorod. The archaeology of a Russian Medieval city and its hinterland. The British Museum Occasional Papers. Red. M. Brisbane & D. Gaimster, London.

Sawyer, P. 1983. Ottar og vikingetidens handel. I: Ottar og Wulfstan. Red. N. Lund, Vikingeskibshallen i Roskilde.

Sindbæk, S. 2004. Ruter og rutinisering. Strukturationen af fjernudveksling i Nordeuropa ca 700-1000. Ph. d.- afhandling i arkæologi. Institut for antropologi arkæologi og lingvistik. Aarhus universitet, maj 2004. 

Spriggs, J. A. 1998. The British Beaver – Fur, Fact and Fantasy. Leather and Fur. Aspects of Early Medieval Trade and Technology. Red. E. Cameron, London.

Stang, H. 1990. Fra Novaja Zemlja og Varanger til verdens hjerte. Hellas og Norge. Kontakt, Komparasjon, Kontrast. Red. Ø. Andersen & T. Hägg, Bergen.

Steckzén, B. 1964. Skinnhandeln i Ryssland och Amerika. Kap 7. Birkarlar och Lappar. Stockholm.

Sturlason. S. 1961. Konungasagor, Olav den heliges saga (1015-1030). Översättning Å. Ohlmarks.

Södermanlands runinskrifter granskade och tolkade av E. Brate & E. Wessén. Stocholm 1924-1936.

Upplands runinskrifter 1-4 granskade och tolkade av E. Wessén & S. B. F. Jansson. Stockholm 1940-1958.

Wigh, B. 1998. Animal Bones from the Viking Town of Birka, Sweden. Leather and Fur. Aspects of Early Medieval Trade and Technology. Red. E. Cameron, London.

Wigh, B. 2001. Animal Husbandry in the Viking Age Town of Birka and its Hinterland. Excavations in the Black Earth 1990-95. Stockholm.

Wikander, S. 1978. Araber vikingar väringar. Lund.

Zachrisson, I. 1997. Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien. Statens historiska museum, Stockholm.

Zachrisson, I. 1996. Pelsverk fra Nord – hardvaluta i Europa. Spor: fortidsnytt fra midt-norge. (11:1) Museet, universitetet i Trondheim.

Ågren, T. 1995. (a) Fur in Birka. An examination of hair residue on penannular brooches. Laborativ Arkeologi 8. Journal of Nordic Archaeological Sience. Arkeologiska laboratoriet Stockholms universitet.

Ågren, T. 1995. (b) Ett bäverskinn var mer värt än en hel björnfäll. Populär arkeologi, nr 1 1995, Malmö.