Hem arrow Artiklar arrow Arkeologi arrow Vägen mellan Vaden
May 04 2006
Vägen mellan Vaden Utskrift E-post
2006-05-04
Image

Image

Författare: Lina Söderberg          
Handledare: Anders Carlsson     
D-uppsats i Arkeologi                
Stockholms Universitet, VT 2006



 

Innehåll  

1 Introduktion 

1:1 B-uppsats
1:2 C-uppsats
1:3 Vandringsleden - syfte och frågor 
 

2 Vad är en väg? 

2:1 Olika sorters vägar
2:2 Datering av vägar
2:3 Monument vid vägar
 

3 Runstenar 

3:1 Runstenar i Mälardalen
3:2 Runstenar vid väg och tingsplats
 

4 Beskrivning av Ängebyvadstället 

4:1 Raä 91 - ett ovanligt praktfullt gravfält
4:2 Ängeby vadställe
 

5 Från vad till vad 

5:1 Markim 

6 Beskrivning av vadstället vid Granby 

6:1 Raä: 47
6:2 Raä: 48
6:3 Raä: 46
6:4 En jämförelse
 

7 Folklandstingstad i Lunda 

7:1 Folklandstingstad
7:2 Fornlämningar i området
 

8 En närmare beskrivning av Sättraring 

8:1 Raä: 85
8:2 Kontexten kring Sättraring
 

9 Slutsats

10 Sammanfattning 

Referenslista

 

Omslagsbild: Runstenen U 338, fotograferad av författaren

 

Abstract:

Between the parishes Lunda and Markim a road for wanderers went along during the iron age. This road has left significant trails even unto our days in the form of two similar monuments for crossing the water, about 9 km apart from one another. They are so like each other as to their architecture that it is easy to come to the conclusion that they might belong together. This essay is looking into the possible connections between these two monuments for crossing the waters, and what may have been so important about this stretch of a road, that the ancient people decided to build monuments for it.


1 Introduktion

1:1 B-uppsats

Jag har i mina B- och C-uppsatser skrivit om olika fornlämningar inom ett ganska litet område, Markim, Orkesta och Frösunda socknar i Vallentuna kommun. Dessa gränsar till varandra.

I min B-uppsats undersökte jag en hägnad i sten som ligger mestadels i Frösunda, men alldeles på gränsen mot Lunda socken i Sigtuna kommun, varför en av fornlämningens stensträngar sträcker sig in i Lunda. Anläggningen har i folktraditionen kallats för Sätterringen eller Sättraring, eftersom man trodde att den hade använts som djurfålla. En av orsakerna till det kan vara att den ligger väldigt avsides; i ett skogsområde mitt emellan bygderna och utan några andra närliggande fornlämningar. Det verkar alltså som om de som byggde Sättraring medvetet valde den här platsen i utmarken, i ingenmansland.

Mitt i hägnaden har man tagit 14C-prov i en härd som man har funnit där, och det har gett härden en datering i tidig vikingatid. Jag har valt att tolka den här märkliga platsen som ett slags samlingsplats för folket i de närliggande bygderna, där man kunde mötas på neutral mark. Man kan tänka sig att det funnits något slags motsättningar i området som har krävt att man gjorde den här insatsen och byggde en fredad plats, kanske för ting och/eller kultutövning.

Konstruktionen har till utseendet en mycket ålderdomlig prägel med vikingatida mått mätt, eftersom den är omgiven av stensträngar som strålar ut från hägnaden som armar och liksom fångar upp människor som rör sig i området. Stensträngar anses ha byggts under yngre romersk järnålder och folkvandringstid, (Cassel 1998: 95) och jag anser att de i allmänhet är äldre än stensträngarna kring Sättraring. Jag tror att Sättrarings stensträngar är ett exempel på att man har använt sig av ett äldre slags arkitektur än den normala samtida, just därför att man har velat ge sitt monument tyngd och kraft, och en känsla av att det är väl förankrat i ens egen förhistoria. Stensträngar som är byggda i stensträngstid, ca 200 - 500 e Kr, är vanligen belägna mitt i odlingsbygden, eller som en gräns mellan bygd och utmark, men sällan som Sättrarings stensträngar i utmarken. Bra exempel på ”riktiga” stensträngsområden finns nämligen alldeles i närheten, och under vikingatid torde det ursprungliga stensträngs-byggandet ännu vara i mannaminne, även om det var ett antal generationer senare, och jag tror att man har använt stensträngarna som en stark sammanbindande symbol.

Image
Fig.1: Karta som i lite större perspektiv visar hela det område som berörs i den här uppsatsen. Längst ned i bilden ligger Granby, där jag har markerat vadstället med tre resta stenar. Ett stycke norr om Granby ligger Vaxtuna och Kööhögen markerat med en hög. Sättraring är beläget i bildens mitt och är markerat med en fyrkant. I den övre delen av bilden ligger vadstället vid Lunda, också det markerat med resta stenar.(Lantmäteriets terrängkarta, skala 1: 50 000) 

1:2 C-uppsats 

I min C-uppsats flyttade jag mig ett stycke söderut på kartan och hamnade i Markim/Orkesta. Det är två socknar som topografiskt hänger ihop väldigt väl. De delar på samma lerslätt, och är i princip inringade av en stensträngsmur. Det syns tydligast i den västra skogskanten i Markim, där stensträngen än idag är i princip obruten från norr till söder. I öster och på de odlingsbara delarna av marken har de flesta stensträngar förmodligen försvunnit, även om man kan hitta många även här. Jag tycker att det är troligt att inspirationen till Sättraring mycket väl kan ha kommit härifrån.

Image
Fig.2: Bilden visar Markims socken, den närmaste bygden söderut från Sättraring. De kraftiga svarta linjerna markerar var stensträngar ligger ännu idag. Under yngre järnålder var de många fler, men de har tyvärr blivit bortodlade. (Höglin uå:27)

Ämnet för min C-uppsats var inte stensträngar, utan istället Kööhögen, en storhög, 35 meter i diameter och 5 meter hög, som är placerad precis på gränsen mellan Markim och Orkesta. Den ligger där, vid en första anblick ensam och utan sammanhang, men när man tittar närmare på området finner man att så inte är fallet. Alldeles bredvid högen ligger till exempel gårdarna Vaxtuna och Viby, och ca 50 meter norr om Kööhögen ligger ett stort gravfält med 150 synliga gravar på ett tidsspann som sträcker sig från bronsålder till vikingatid.

Kööhögen har faktiskt blivit utgrävd. Det skedde år 1724 av L.V. Schantz och ett antal soldater ur Upplands infanteriregemente. Man grävde en djup grop ned i högen, som syns än idag, och man väntade sig nog lite halvt om halvt, att det skulle ligga en stor skatt i den magnifika högen. Istället hittade man en krossad urna innehållande brända ben och några välvda spelbrickor. Då lät man sig nöja, men grävningen gav i alla fall brickorna, och tack vare dem har man kunnat datera högen till 500-600-tal.

Om man vill besöka Kööhögen, kommer man körande längs en grusväg som går förbi alldeles vid Kööhögens fot, och fortsätter fram till Vaxtuna gård. Den här vägen är speciell, för den kan vara mycket gammal. Vid Vaxtuna fortsätter nämligen i vägens riktning, en hålväg vidare norrut. Den går upp i skogen där bygden tar slut och skär där genom ännu ett stort gravfält från äldre järnålder, raä 90, som innehåller ett antal av 200 gravar. Från detta gravfält finns också en arm av hålvägssystemet som går tillbaka söderut till gården Viby.

Ca 1,5 km söderut, där den nutida grusvägen slutar i en T-korsning, ligger ännu ett intressant område. Även här ligger ett stort äldre järnåldersgravfält, raä 53, i och omkring vägkorsningen. Gravfältet liksom vägen ligger på en ås, som slutar en bit söder om raä 53. Där åsen slutar har det en gång runnit vatten, och de som vandrade längs leden har måst ta sig över detta vatten på något sätt, till andra sidan där Granby gård ligger. Detta har lämnat spår ända till våra dagar, i form av ett monument vid vadstället. Det består av ett antal resta stenar, ställda bredvid varandra på ena sidan om vattendraget, med bredsidorna vända mot vattnet. Vadställemonumentet står där än idag, fast vattnet numera endast består utav ett dike, och vattnet bara strömmar förbi under vårfloden. 

1:3 Vandringsleden - syfte och frågor 

Den här gamla vägsträckningen började intressera mig mer och mer medan jag höll på att skriva om Kööhögen och området Markim/ Orkesta, och därför tänker jag nu i min D-uppsats titta närmare på den.

Vägar och vandringsleder har alltid haft en lockelse på mig. Dels för det sätt som livet saktar ned och klarnar när man vandrar till fots; tankar kommer och går, man blir av med sin rastlöshet. Man både gör något och befinner sig i fullständig mental vila. Sällsynt för nutidsmänniskan. Och jag funderar på hur världen tedde sig för folk förr, i en annan tid när apostlahästarna kanske var det enda färdmedel som var tillgängligt. Hur ofta lämnade man sin egen bygd för att möta andra platser och människor? Hur viktig var en vandringsled och vilka anlände på den?

Jag tänkte alltså se närmare på en del av just den här vandringsleden för att se vad den kan berätta för mig. Och viktig tycks den ha varit, för någon har ju låtit uppföra ståtliga monument längs med den. I Lunda socken, ca 9 km norr om vadställemonumentet vid Granby, finns en liknande fornlämning. Också här handlar det om att korsa vatten, för här har det funnits en bro. Monumentet ligger i norra delen av ett stort järnåldersgravfält, raä 91. De här två monumenten påminner mycket om varandra, till exempel har de varsin runsten knutna till sig, och de är båda utformade som en vägg emot vattnet. Och man undrar, vad är symboliken i det? Att när man har tagit sig över vadet, eller är på väg ned mot vattnet, mötas av en vägg? Är det någon form av hot, eller ska mellanrummen mellan de väldiga stenarna ses som portar?

Det nordliga monumentet, det i Lunda, står på den södra sidan om vattendraget, medan det södra monumentet, det vid Granby, står på den norra sidan om vattnet. Det får mig att tänka på dem som väktare av landområdet däremellan, och det är den delen av vägen som löper mellan vaden, som jag ska försöka hålla mig till här.

Syftet med uppsatsen är att öka förståelsen för vadställemonumenten vid Granby och Lunda, och vägen som en gång löpte mellan dem.

Frågor:

1: Varför byggde man vadställemonument på de här platserna ?
2: Hur såg vägens sträckning ut mellan vadställemonumenten?
3: Varför låg vägen där den låg?


2 Vad är en väg? 

2:1 Olika sorters vägar 

Vägar, leder och stigar är något som alltid måste ha funnits i människors värld. Varhelst det har bott folk har man behövt röra sig mellan olika destinationer. I vissa tider och i vissa områden har man valt att förflytta sig på vatten eller is, man har gått till fots, eller till häst, burit eller dragit vagnar. Här håller jag mig främst till landvägen, och de märken som människor har avsatt i sin omgivning när de byggt eller färdats på väg mellan olika punkter i landskapet. En del av dessa ”resmål” har varit för ren överlevnad, som t.ex. att kunna ta sig fram till sin åker och bärga säd, att komma ned till havet för att kunna fiska eller till skogen för att hämta ved. För att transportera mat och material av olika slag har man behövt kunna lasta på kärror, och dessa behövde bättre vägar för att komma fram. Kalle Måhl menar att man kan urskilja tre olika funktionella nivåer till olika vägsystem.

Nivå ett är det ovan nämnda vägsystem som människor använder för att kunna forsla timmer och annat från de egna ägorna och hem till gården.

Nivå två är de vägar som binder samman en mindre bygd, de går i princip från gård till gård, och dessa vägar används gemensamt.

Nivå tre är de regionala vägarna, som binder samman ett stort område och kopplar ihop skilda bygder med varandra. (Måhl 2003: 17)

De olika nivåernas vägar sammanfaller till viss del med varandra, t.ex. en del av en gårds brukningsväg kan också vara den lokala bygdevägen, och bygdevägen övergå i regional väg ut ur bygden.

Forntidens vandringsstråk har anpassats efter naturen och topografin. Man har förstås försökt undvika svårframkomliga områden som är sumpiga eller alltför ojämna. Ofta är vandringslederna lagda på åsarna, som är lättdränerade och förhållandevis jämna. Det syns tydligast där man har gått upp eller ned från åsen, för där har det bildats fåror i marken: hålvägar. Dessa kan breda ut sig i solfjädersform, vilket tolkas som att man har gått i samma fåra tills den har blivit alltför nött och djup, och man har då börjat göra en ny väg bredvid den gamla. Sådana solfjädersformar ligger ofta i anslutning till ett vadställe. (Vinberg 1983: 9)

Vägar av skilda slag har använts som maktdemonstrationer och statussymboler. Och här visar sig speciellt broarna vara viktiga under vikingatid. I Vallentuna och Täby, i Lundas närhet, finns flera exempel på sådana. En av de mer kända är Jarlabankes bro i Täby.

Tydligen är passagen över vatten något som man kunde ta fasta på, något som krävde att uppmärksammas med monument och minnesstenar av olika slag, och hit hör också de runstenar som rests vid såväl vadställemonumentet i Lunda, som det vid Granby.

2:2 Datering av vägar 

Tack vare runstensmonumenten är det lite lättare att datera vägar och broövergångar. Visserligen säger inte stenarnas omnämnande av vägen något om när sträckningen började användas, eller ens när det första bro- och vägbygget på platsen ägde rum, men man får en fingervisning om att vägen vid runstenen har brukats aktivt i alla fall när runstenen restes. Om man inte har en runsten att gå efter när man ska datera en väg kan det vara svårare.

Image

Fig.3: Bilden visar ett exempel på hur en vägsträckning ofta skär genom gravfält från äldre järnålder. De svarta, fyllda områdena är gravfält från äldre järnålder, den svarta, streckade linjen visar en del av vandringsleden som uppsatsen undersöker. Vadstället vid Granby syns i nedre delen av bilden, se pil. Bilden är kraftigt beskuren. (Höglin uå: 35) 

För att göra en kol 14-datering krävs exempelvis att man hittar någon form av träkonstruktion som direkt kan knytas till vägen, och inte heller då kan man vara säker på att träet kommer från tiden då konstruktionen anlades. Det kan ju ha tillkommit långt senare, i en ombyggnation eller lagning. Likaså kan vägsträckningen ha använts i olika omgångar och legat öde däremellan.

Ett annat sätt att försöka gissa sig till en vägs ålder, är att söka ledtrådar i dess omgivning. Hur ser bebyggelsen ut där den drar fram? Hur är gravfälten placerade? Om vägen går rakt igenom ett gravfält från äldre järnålder är det lätt att se sambandet, men det kan vara svårare att förstå hur de förhåller sig till varandra, om man lade vägen genom ett äldre gravfält för att ge den dignitet, eller om man lade gravfältet vid en gammal väg av praktiska eller symboliska skäl.

Överhuvudtaget får man använda omkringliggande fornlämningar för att försöka få en så rik bild som möjligt av vägsträckningen. De kan inte bara hjälpa till att datera, utan också visa på vad det är för en slags väg det är fråga om. Vägen i sig är ofta osynlig idag, och det kanske bara är monumenten kvar, som visar var den en gång gick. Ibland kan man hitta daterbara fornlämningar som ligger under eller har blivit byggda ovanpå vägen, och då ser man ju i alla fall om vägen är äldre eller yngre än lämningen.

2:3 Monument vid vägar 

Ett monument som ligger i direkt anslutning till bebyggelse och ägogränser kan tänkas fungera som en port för den besökande, ett budskap från jordägaren: nu befinner du dig på min mark, här är det jag som bestämmer. Det är kanske inte ett mål i sig, utan vidarebefordrar snarare information om de boende i området till besökaren.

Vad jag menar är att om man hittar byggnationer på en plats som ligger öde och inte direkt kan knytas till bebyggelse, kan det finnas orsak att fundera på hur vägnätet har sett ut i området. Järnålderns bebyggelse i Mälardalen tycks för det mesta ha varit ordnad i mindre, väl sammanhållna bygder, som till sin uppbyggnad har följt en sinsemellan likartad struktur, och skilts åt från varandra av större eller mindre skogsområden. (Brink 1996: 242) För att inte bli isolerade i sin bygd, är det självfallet viktigt att binda ihop bygderna med leder, och dessa är enligt Måhls modell de regionala vägarna, nivå tre. Detta är vägarna som långresernärerna använder, de i bygden utomstående. Kanske tillhör dessa resenärer oftare de högre samhälls-skikten, och man kan lätt föreställa sig att man lokalt bygger upp monument som en kraft-demonstration att visa upp för de långresande.

Stora monument som inte direkt relaterar till bebyggelse, utan kanske tvärtom ligger avsides, måste ha en klart annorlunda funktion än som informationstavla. Liksom de stora gravfälten från äldre järnålder, där vägen ofta drar rätt igenom gravfältet tror jag att det varit meningen att de ska ses och besökas, men till skillnad från ägogränsmarkeringarna vid väg kan de även ha varit ett mål i sig. Dvs. de kan ha haft ett egenvärde, en funktion. Till skillnad från ägogränsmarkeringarna, som placerats på sin plats för att vägen drar fram här, och är sekundära till denna väg, kan vägen ha kommit att få en viss sträckning på grund av att ett viktigt monument byggs där, och vägen blir då sekundär till monumentet. Jag tycker att det är en viktig skillnad, för det kan påverka hur man färdas i landskapet och varför. Det påverkar också hur man ser på den speciella vägen, dvs. att vägar kan ha mycket olika betydelse och kanske helgd om de leder till en viktig kultplats istället för hem till grannen. Som ett senare exempel kan man se kyrkvägen. Man kan se det i tre olika steg: först byggs det primära monumentet / skapas den speciella platsen. I steg två dras en äldre vägsträckning om till platsen, eller skapas det helt enkelt en ny färdväg. Denna sträcka får helgd av den viktiga platsen. I steg tre bygger man nya monument längs med vandringsleden för att ytterligare märka ut dess särskilda betydelse.

När kristnandet kom till Norden och varje bygd behövde sin egen kyrka, valde man naturligt nog oftast att bygga kyrkan i mitten av bygden, helst invid en gammal vägkorsning där flera av bygdens vägar möts. Detta för att försöka åstadkomma så rättvisa avstånd som möjligt för gårdarnas folk som skulle ta sig in till kyrkan. Denna gynnsamma placering sammanfaller ofta med den äldre kult- och samlingsplatsen i området; tinget. (Måhl 2003:157 ff) 


3 Runstenar 

3:1 Runstenar i Mälardalen 

Eftersom båda vadställemonumenten inkluderar runstenar, tänkte jag titta lite på hur man har rest runstenar i området. Till att börja med är Vallentuna ett ovanligt runstenstätt område med många exempel på märkliga runstensmonument. Inom Vallentuna kommun finns ca 165 kända runristningar. (Gustavson 1991:5)

Runstenar anses ha rests i Mälardalen mellan ca år 1000 och 1130. (Zachrisson 1998: 123 ff) Det är en lång tidsperiod, och både runstenarnas utformning som orsaken till att man lät resa dem har varierat över tiden. Runstenarna är alla kristna, de har ofta ett kristet budskap där det framgår att runstenen har rests för någons själ.

Det finns en mängd olika stilar bland runstenarna, och man kan urskilja en kronologisk följd dem emellan. Den äldsta formen av runstenar är oornerad, dvs den saknar rundjur, och textraden är det enda som syns. I de följande stilarna syns först runormen i fågelperspektiv, för att sedan ses från sidan. Då kan man titta på rundjurets huvud, för det får en alltmer avsmalnande nos och ett mer utdraget uttryck, ju närmare slutet av 1000- talet man kommer. Hela ormkroppen blir också alltmer komplicerad, med djärvare slingor och mönster. Texten däremot går från mer komplex till enklare, mera formelartad. Det är som om ornamentiken tar över symbolkraften. (Zachrisson 1998: 124 ff)

Det kristna centrat i Mälardalen under 1000-talet var troligen Sigtuna. Det var här man höll gudstjänst för stormännen, och de tog med sig det kristna budskapet hem till gården där de reste runstenar. Den första typen av runstenar höggs av amatörer, dvs den som lät rista stenen var också den som högg den. I Mälardalen kan man urskilja två vågor av runstensresande, och i den andra vågen, som uppträder under 1000-talets andra hälft uppträder professionella runristare som Åsmund Kåresson, Visäte och Öpir. Under denna andra våg reses de flesta runstenarna i Mälardalen. (Zachrisson 1998: 126 ff)

Troligen har betydelsen av runstensresandet ändrats något mellan den första och den andra vågen. I den första omgången reses stenarna av de redan kristna stormännen som inspirerats av den kristna gemenskapen i Sigtuna, där de också har en stadstomt. Den andra vågen kan ses mer som en kristen mission, och dessa runstenar vänder sig även till dem som ännu inte är omvända, med sitt traditionella bildspråk. (Zachrisson 1998: 129 ff)

Efter 1130 är de flesta redan kristna och seden att resa runstenar, liksom den i grunden hedniska ornamentiken, anses föråldrad. Runstensresandet upphör, och ersätts av kyrkobyggen och den romanska stilen. (Zachrisson 1998: 159 ff) 

3:2 Runstenar vid väg och tingsplats 

Man har rest runstenar och ristat runor för sin eller sina släktingars själar. Ett av de bästa exemplen av runstenar vid väg är Jarlabankes bro i Täby, strax söder om Vallentuna. Jarlabanke var en storman som under tusentalet byggde en bro för sin egen själ medan han ännu levde, och detta står omnämnt på flera av runstenarna vid hans monument. Runstenstexten på hans runstenar är väldigt lika varandra, och med det tror man att han ville åstadkomma monumentalitet genom upprepning och likformighet. Som exempel runstenen U 164 som bär texten:

”Jarlabanke lät resa dessa stenar efter sig, medan han ännu levde, och han gjorde denna bro för sin själ, och ensam ägde han hela Täby. Gud hjälpe hans själ.” (Gustavson och Selinge 1988:78)

Image

Fig.4: Bilden visar Jarlabankes bro, en teckning av Johan Peringskiöld. (Upplands runinskrifter, 1940: 245)

Den vägsträckning som Jarlabankes bro är byggd på, är förövrigt samma som Lundas och Granbys vadställemonument, Jarlabankes bro ligger ca 1,5 mil söder om Granby.

En av de runstenar som Jarlabanke reste över sig själv har blivit mycket omdiskuterad. Det är U 212, där han på ena sidan påstår sig äga hela Täby, och på den andra sidan att han äger hela hundaret. Det är ovanligt med runstenar som bär runtext på både fram och baksidan, vilken som nu kan anses vara vilken. Runstenen står numera på Vallentuna kyrkas kyrkogård, men har antagligen blivit flyttad flera gånger. Det är möjligt att den först varit tänkt att stå vid Jarlabankes bro, men att den sedan har flyttats när Jarlabanke beslöt sig för att bygga en tingsplats, och att det är då som den får en inskrift även på baksidan.

Var denna tingsplats anlades diskuteras av Gustavson och Selinge, och man tror att den kan ha legat vid nuvarande Rosendal, ca 1,7 km nordväst om kyrkan. Här ska finnas en tradition om namnet Tingsvåll, och 1949 tog man bort en platt kvadratisk stensättning här, för att kunna använda marken till sandtäkt. Man tror att U 212 har stått här en tid för att senare ha flyttats till Vallentuna kyrka. (Gustavson och Selinge 1988: 38)

Som förebild till sin tingsplats kan Jarlabanke ha haft den något äldre tingsplatsen vid Vallentunasjön, som idag nämns som Arkils tingstad. Här finns också en fyrkantig stenkrets jämte två runstenar. Det är U 225 och U 226, och på dem står det:

Ulvkell och Arnkell och Gye de gjorde här tingsplats…

Ej skall en minnesvård
Bliva större
Än den Ulfs söner
Gjorde efter honom,
Raska svenner åt sin fader
De reste stenarna
Och även staven därovan
Den stora
Till hederstecken
Också Gyrid
Älskade sin make
Därför i sorgekväde
Skall han besjungas

Gunnar högg stenen.

(Gustavson 1991:69 ff)

Image 

Fig.5: Bilden är en teckning av Arkils tingstad, ritad av Johan Peringskiöld mot slutet av 1600- talet. (Upplands runinskrifter, 1940-43: 348)

En runsten som tydligt knyter an till både tingsplats och bro, är U 327 vid Husby i Markim. Här står att läsa:

Sigröd lät resa dessa stenar två efter Sven, sin son och gjorde bron för hans själ. Han bjöd stå där…(ständigt sten på tingsstället, medan människor leva)

Den del av texten som står inom parentes är mera osäker. (Zachrisson 1998: 170 f)

Kritiska punkter i gårdslandskapet tycks vara kärnan i runstenarnas placering. Dessa är ofta gränser som broar och vadställen, gränser som kanske förr har vaktats av gårdens döda i form av gravar, men som i och med kristnandet också får sällskap av runstenar. Eftersom gravar, vägar och runstenar ofta sammanfaller är det svårt att säga om runstenarna egentligen knyter an till gravarna eller vägen. Om de hör ihop med gravarna, kan man se det som att man velat kristna sina hedniska förfäder med hjälp av den kristna runstenen. Man kan också se det som att både runstenen och gravarna kan kopplas till vägen och egentligen inte hör ihop med varandra. (Zachrisson 1998:165 f)

 


4 En beskrivning av Ängebyvadstället vid Lunda 

4:1 Raä: 91: ett ovanligt praktfullt gravfält. 

Hämtat ur fornminnesregistret:

Gravfältet är beläget på ömse sidor om en modern väg, och är i sydöst och sydväst begränsat av åker. Det ligger i sluttningen av en moränhöjd, med skogsmark i nordöst. Gravfältet upptar en yta av ca 530 gånger 300 meter, och består av ca 250 fornlämningar. Av dessa är 19 st högar med en diameter på 5 till 8 meter, 172 st är runda stensättningar och 3 är kvadratiska stensättningar. Vidare finns det 5 rektangulära stensättningar, 1 triangulär stensättning samt två kvadratiska stenkretsar. Det finns även 4 rektangulära stenkretsar, 43 resta stenar och en runsten.

Image
 
Fig.6: Karta över gravfältet raä 91, där Ängebyvadstället är beläget i den norra delen. Bilden är hämtad ur ATA.

 

En av högarna har en sten på krönet som är 1,3 gånger 0,8 meter och har en tjocklek på två decimeter. Den kan tidigare ha varit rest. En annan hög har en krönsten med en storlek på 4 decimeter i diameter, medan två av högarna har resta stenar i sydvästra respektive nordöstra hörnet. 7 av högarna har en grop i mitten, vars storlek varierar mellan 1 till 7 meter. Högarna är belägna i den sydöstra delen av gravfältet. De runda stensättningarna är 3 till 17 meter i diameter, av dessa är det 26 som har en diameter på 10 till 17 meter. Stensättningarna finns nästan bara i den södra och sydöstra delen utav gravfältet. Den triangulära stensättningen har sidor på ca 6 meter, och en mittsten som troligtvis ursprungligen har varit rest men som nu är övertorvad. Stensättningen ligger i gravfältets sydvästra del.

 

4:2 Ängeby vadställe­ 

Om själva vadställemonumentet skriver fornminnesinventeraren:

 

”De resta stenarna är 0,25 till 2,35 m höga och 0,25–1 m breda”…”9 stenar är 1–2,35 m höga, 0,4–0,8 m breda och 0,3-0,5 m tjocka. De övriga stenarna är 0,3-0,8 m höga, 0,3-1 m breda och 0,15-0,6 m tjocka. Flera resta stenar är klumpstenar” Fornminnesregistret nämner kort att nordvästra delen av gravfältet skulle vara utgångspunkt för ett övergångsställe över Lundaån.

Den enda runstenen är gjord i grå gnejsgranit och den har en storlek på 2,2 meters höjd och 0,9 meters bredd, och den är en halv meter tjock. Själva ristningen vetter mot sydväst, ut mot vattnet. (Fornminnesregistret)

Texten på runstenen lyder: ”Ragnfrid lät resa denna sten efter Björn, hennes och Kättilmunds son. Gud hjälpe hans ande och Guds moder. Han föll i Virland. Och Åsmund ristade.” (Ambrosiani 1985)

Image

Fig.7: Foto av de två stora resta stenar som står till höger om runstenen, vid Ängebyvadställe. Fotot är taget av författaren.

Enligt Ambrosiani är detta ett monument över vadstället, de stora resta stenarna som nämns i fornminnesregistret tillhör inte det äldre järnåldersgravfält som de ligger på, utan är en självständig lämning som relaterar närmare till ån än till gravfältet. Det kan vara svårt att förstå vilka stenar som hör till gravarna och vilka som hör till monumentet, eftersom det står en hel del resta stenar på platsen, i olika storlekar. Om man går ut på åkern, och alltså står där den vadande forntidsmänniskan måste ha stått, så ser monumentet idag ut såhär: I mitten står runstenen med runslingan tydligt ut mot vattnet. Ca 12 m åt vardera sidorna om runstenen står ett par stora resta stenar. Hittills alltså 4 resta stenar och en runsten. Strax bakom och mellan stenparet till vänster syns ännu en stor rest sten, som bryter ordningen en smula. Det är i första hand dessa 6 stora resta stenar som jag ser som vadställemonumentet. Bakom dessa 6 står ytterligare 5 mindre resta stenar, men dessa har en rundare form och är, som sagt avsevärt mindre. 1948 gjordes en utgrävning på platsen, och man fann då att ingen av de resta stenarna vid åövergången var gravmonument, vilket skulle kunna betyda att de alla tillhör vadstället, och inte gravfältet. (Ekholm 1949- 51: 131)

 

Runstenen i mitten har ornering, två ormar ställda i halvbågar mot varandra, med korsade huvuden och svansarna hopfästade med ett iriskt koppel. I mitten syns ett stort och tydligt kors. Jag skulle säga att runstenens ornering tillhör stilgruppen pr 3 och ha tillkommit någonstans i mitten på 1000- talet. (Zachrisson 1998: 123 ff)

Man bör tänka på att monumentet kan ha förändrats mycket sedan yngre järnålder, stenar kan ha förkommit eller flyttats. Allt sådant gör det svårare att se mönster och att tolka platsen. 


5 Från vad till vad

5:1 Markim 

Nästa spår av leden vidare mot söder hittar man först vid gränsen mellan Lunda socken och Markims socken. Det finns alltså ett glapp i fornminnesbilden vad gäller ledens sträckning, från Ängebyvadstället och till strax norr om Markim. Här finns ett par hålvägar som sträcker sig söderut in på gården Vibys mark, där det äldre järnåldersgravfältet raä nr 90 är beläget. Därifrån fortsätter den som en sämre körväg ned mot Vaxtuna. Den här senare sträckan kallas för Vasavägen efter de risvasar som förr lades till grund för vägar som gick över sank mark. (Ambrosiani 1985)

Den här delen av vägen har raä nummer 91, och beskrivs i fornlämningsregistret som ca 900 meter lång och nu bestående av två delar. Den ena är en 400 meter lång hålväg, 3 till 8 meter bred och 0,2 till 0,7 meter djup. Det är den vägen som går mot Viby. Ca 100 meter söder om den ligger vägen som går tätt förbi Vaxtuna. Den är 500 meter lång och 4 till 6 meter bred. De båda partierna har enligt fornminnesinventeraren utan tvekan ett samband.

Vasavägen går fram till den nutida grusväg som följer en grusås och i nord-sydlig riktning kopplar ihop Vaxtuna och Viby med den öst-västligt belägna Markim-Orkestavägen. De möts här i en T-korsning, mitt på den upphöjning som utgörs av grusåsen och denna korsning tycks vara av mycket gammalt datum. Dels finns ett par hålvägar på Borrestas mark, som är parallella med den nord-sydliga vägsträckningen. Dels kommer ett par djupa hålvägar upp ifrån väster och ansluter till åsvägen, strax norr om den nutida korsningen.

På södra sidan om vägkorsningen fortsätter åsvägen söderut och övergår i ett område med flera parallella hålvägar som leder fram till nästa vadställe: Granbyvadstället. (Ambrosiani 1985)

Image
 
Fig.8:  Karta över vandringsled från Folklandstingstad och ned till Mälaren. Aktuellt här är den norra delen, mellan siffrorna 1(Ängeby vadställe) till och med 7(Granby vadställe). Siffran 9 visar platsen för Jarlabankes bro. (Ambrosiani 1985)

 


6 En beskrivning av vadstället vid Granby 

6:1 Raä 47 

Detta är, enligt fornminnesregistret, ett litet gravfält bestående av 16 fornlämningar på en yta av ca 50 gånger 40 meter, och är beläget alldeles invid en grusväg. Fornlämningarna utgörs av 6 runda stensättningar som är 4 till 18 meter i diameter. Den största, den som är 18 meter i diameter, har en vall kring kanten. De övriga är 1 triangulär stensättning och 9 stycken resta stenar.

Liksom i Lunda är det svårt att avgöra vad som är rest sten och vad som är monument, då även detta vadställemonument ligger på ett gravfält. Om man kommer från ån ser man idag tre stora resta stenar på rad med bredsidorna mot sig. Två står ganska tätt bredvid varandra, med endast någon meters mellanrum, medan en står ett antal meter åt höger sida. 20 meter bakom dessa tre står ytterligare en stor sten. Det känns osäkert om den också tillhör monumentet, även om den har liknande proportioner som de andra. Men den kan ju ha flyttats från sin ursprungliga plats. Det är ju svårt att säga idag hur det såg ut för tusen år sedan, stenar kan ju också ha forslats bort och försvunnit, som ofta är fallet med runstenar.

6:2 Raä 48 

Detta är ännu ett litet gravfält, beläget ungefär ett 40-tal meter från gravfältet Raä: Orkesta 47. Det består av en hög, 18 runda stensättningar och en rektangulär stensättning.

Högen  är 10 meter i diameter och 0,7 meter hög, och den har en synlig kantkedja. De runda stensättningarna är 5 till 8 meter i diameter och minst 3 av dem har kantkedja. Den rektangulära stensättningen är 9 gånger 8 meter, med ett rundat block nordväst om mitten.

Image 

Fig.9: Runstenen U 338 som står vid Granby-vadstället. Fotot är taget av författaren. 

6:3 Raä 46

Raä 46 är en runsten, U 338, som står invid samma byväg som de två föregående små gravfälten. Den är i ljusgrå granit, 1,75 meter hög och närmast triangulärt formad med en bas på 4 till 7 decimeter och avsmalnande topp. På nordöstra och nordvästra sidorna finns en oornerad runslinga i två respektive tre rader. Stilen på runstenen antyder att den är äldre än runstenen vid Lundavadstället.

Texten på runstenen är: ”Torsten och Ragnfrid, de reste denna sten efter Björn i Granby, Kalvs broder. Honom dräpte Vigmund. Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade. (Ambrosiani 1985)

Det har hittats spår efter ännu en runsten som skulle ha stått här och bildat ett par med U 338. Den heter U339 och är nu försvunnen. På de fragment som hittades av den kunde man bara uttyda:

Tova (ellerTove) och…hjälpe anden…(Gustavson 1991:156)

6:4 En jämförelse 

Lägg här märke till hur de båda vadställenas runstenar liknar varandra. Båda runstenarna är resta av en kvinna med namnet Ragnfrid, och de är båda resta över en mansperson som heter Björn. Både Ragnfrid och Björn kan ju tänkas ha varit vanligt förekommande namn, men jag tycker ändå att möjligheten bör beaktas att det kan röra sig om samma personer. Det som talar emot att det skulle vara samma personer är att runstenarna tycks vara ristade i olika tidsperioder, om man ska se till de olika stilar som de tillhör. Detta kompliceras dock ytterligare av att Kalv, som nämns vara bror till Björn i Granby, även är omnämnd på den stora runristning i fast häll, som ligger vid Granbys vikingatida gårdsplan, U 337.(Gustavson, 1991: 152 f) Denna ristning är enligt stilkronologin av ett senare datum. Om det är samma Kalv som står omskriven på båda runstenarna innebär det att U 338 kan vara medvetet huggen för att verka äldre än vad den är. Men vadställemonumenten har många andra saker gemensamt. De ligger båda på äldre gravfält i närheten av vatten och väg, och framförallt så har de en väldigt likartad arkitektur.

 


7 Folklandstingstad i Lunda 

7:1 Folklandstingstad 

Just Lunda är intressant på många sätt vad gäller järnåldern. Här ska nämligen tingsplatsen för hela Attundaland ha varit belägen, ända till 1350, när Magnus Erikssons landslag ersatte landskapslagarna. Folklandstingstad ska ha legat i närheten av Lunda kyrka. Området väster om kyrkan kallas ännu idag för tingsängarna, och dessa omfattas av mark som tillhör Mörby, Lilla Söderby och Ängeby gårdar.(Callissendorff 1966: 244)

Men vad var egentligen Folklandstingstad? Förutom att ha fungerat som tingsplats så tycks det också ha blivit någon form av stadssamhälle, eller åtminstone en handelsplats. Invånarna i Folklandstingstad blev 1310 ålagda att betala en årlig avgift till Lunda kyrka, och 5 år senare utfärdades ett påbud för de hantverkare och köpmän som bedrev förbjudna näringar såsom handel, skrädderi och skomakeri att flytta till Stockholm, Sigtuna, eller annan ort som innehade stadsprivilegier.(Calissendorff 1966: 244)

Image

Fig.10: Bilden visar Uppland med de tre folklanden; Tiundaland, Fjädrundaland och Attundaland. Folklandstingstad var en gång den gemensamma tingsplatsen för hela Attundaland.

(Nerman 1960:162)

Handeln tycks ha förekommit i en sådan omfattning att invånarna i Sigtuna, två mil bort, kände sig hotade av den och framförde klagomål till kungen gång på gång. Till slut beslöts att tinget skulle flyttas till Sigtuna, där det hölls varje måndag. Men två gånger om året, på hösten och vintern, skulle ting och marknad få hållas på den gamla platsen. Från 1385 blev Folklandstingstad istället en tingsplats för Seminghundra härad. Häradstinget hölls ända fram till slutet av 1600-talet.(Calissendorff 1966: 244)

Image

Fig.11: Visar det vattensystem som idag benämns Långhundraleden. Det var en forntida vattenled som ledde från Trälhavet i Östersjön ända fram till Uppsala. Kartan är ritad så som vattennivån bör ha legat i slutet av vikingatiden, ungefär år 1000 e Kr, då nivån var ca 5 meter högre än idag. Lunda syns i bildens mittparti. (Sundqvist, 1993: 172 f)

Vattennivån har tack vare landhöjningen, sjunkit stadigt i Stockholmsområdet, ca 5 meter på 1000 år. Det innebär att Lunda såg annorlunda ut och låg annorlunda till under vikingatid än idag. Som exempel nådde sjön ända fram till den plats där kyrkan nu ligger, och man kunde från Lunda ta sig med båt både till Uppsala och ända ut i Östersjön. Det gör platsen både central och lättillgänglig, en egenskap som Lunda förlorade århundradena senare när vattnet drog sig undan. Det här förhållandet gör att Folklandstingstads lokalisering hit till Lunda blir fullt logisk, närheten till Långhundraleden har gjort området mycket praktiskt både som tingsplats och som marknadsplats.

Trots närheten i tid och de många skriftliga omnämnandena av Folklandstingstad vet man fortfarande inte var den exakta platsen för den ligger. Sune Lindqvist tyckte att den självklara platsen måste ha varit på det stora gravfältet Raä 91 vid Ängebyvadstället, då han besökte platsen under en fornminnesresa. (Lindqvist 1949-51:140ff)

Man har sökt efter platsen, som antagits skulle vara något i stil med Svarta jorden på Birka, dvs ett område med mycket rika kulturlager. Man har då gjort fosfatanalyser på några ställen. Tingsängarna gav negativt resultat, medan Kyrkbacken gav höga värden. Det är dock inte ovanligt att få höga fosfatvärden vid kyrkor, men det är ändå fullt möjligt att Folklandstingstad med hantverkare och handel har hållit till just på Kyrkbacken. (Calissendorff 1966: 244)

Image

Fig.12: Ekonomiska kartan över Lunda. Bilden visar Ängebyvadstället till höger om bilvägen och området mellan Odenslund och Lunda kyrka som ligger till vänster.

Namnet Lunda i sig kan säga något om området, och kanske om åldern på Lunda som samlingsplats och knutpunkt. Namnet Lunda kommer av ”den heliga lunden”, och har förmodligen varit en hednisk kultplats, kanske långt innan den började fungera som tingsplats. (Svenskt ortnamnslexikon, 2003: 199)

7:2 Fornlämningar i området 

Jag tycker att området mellan kyrkan och gården med namnet Odenslund känns intressant. På gården Odenslunds gårdsplan ligger två gravfält. (Uppgifterna är hämtade ur Fornminnesregistret) Det ena har raä nummer 18 och har ett antal av ca 80 gravar, på en yta av 200 gånger 110 meter. Dessa består av 77 runda stensättningar, en kvadratisk stensättning på 5 gånger 5 meter och en rektangulär stensättning samt två resta stenar.

Det andra gravfältet är raä nummer 19, och det har ca 15 fornlämningar. Dessa är två högar på 7 till 11 meter i diameter och en höjd på upp till 1,2 meter. De övriga gravarna är17 runda stensättningar och en osäker kvadratisk stensättning på 2,5 gånger2,5 meter.

Här ligger även raä 29, en förmodad plats för Folklandstingstad. Platsen undersöktes 1947 av professor A Tuulse, och gav då ett negativt resultat.

Alldeles nordväst om kyrkan ligger det område som kallas för tingsängarna, även det en kandidat till platsen för Folklandstingstad. Även här gav fosfatanalysen negativa värden. Men uppe i skogen, söder om tingsängarna ligger ett antal fornlämningar av intresse. Dels är det ett litet gravfält, raä 20, bestående av ca 20 fornlämningar, på en yta av 60 gånger 45 meter. Det är en hög, 10 meter i diameter och 1,2 meter hög, och 19 runda stensättningar, varav en har klotformig mittsten. Strax nordväst om gravfältet är en källa.

Dels är det ett stensträngssystem, raä 200, som ansluter till raä 20. Systemet har en sammanlagd längd av 650 meter. Huvudsträngen är 450 meter lång, och den sitter längst i väster ihop med en halvcirkelformad stensträng som är 200 meter lång. Huvudsträngen är en till treradig och enskiktad. Den är mellan en och tre meter bred och upp till 3 decimeter hög. Den består mestadels av 0,1 till 1 meter stora stenar, och vissa block på upp till 1,5 meter. Den halvcirkelformade strängen är likaledes en till tre radig, upp till 3 meter bred och något högre än huvudsträngen. Stensträngarna är delvis övertorvade och har i vissa sanka partier sjunkit ned i marken. Fornlämningen har en ålderdomlig karaktär och är helt fossil.

Vid den östra armen av anläggningens stensträng ligger ett antal stensättningar, raä 24. De är låga och ca 4 till 8 meter i diameter. Intill ligger också raä 21, en hög. Den är 10 meter i diameter och 1,6 meter hög, och den har en stor grop i mitten. Något söder om den östra stensträngen ligger raä 301, också den en stensättning, kvadratisk till formen och 9 meter i diameter.

Även om området uppvisar många intressanta platser, så är det svårt att lokalisera den troliga tingsplatsen. Hela ”myten” om Folklandstingstad tycks vara en gåta: man vet inte var det låg och inte heller med säkerhet vart det sedermera flyttades när Sigtunaborna fick sin vilja igenom och Folklandstingstad i Lunda förbjöds. Det finns teorier om att man skulle ha flyttat verksamheten till Närtunaån i form av en handelsplats, när Folklandstingstad inte längre var aktuell som rättsinstans för Attundaland, och denna skulle ha varit belägen på Mjölkholmen. (Calissendorff 1966: 244 ff)

Frågan är var Folklandstingstad har sitt ursprung. En så stor och central maktkoncentration som tingsplatsen för hela Attundaland borde ha en historia som lämnat spår, men i området kring kyrkan finns inga sådana spår. Det måste finnas en orsak till att tingsplatsen har hamnat just här, men utan arkeologiskt fyndmaterial är det svårt att få en förståelse för Folklands-tingstad, och så blir även vägen med sina vadställemonument svår att förstå sig på. För att söka efter gåtans lösning ska jag ge en närmare beskrivning av en annan monumental anläggning, som är belägen bara ett par km ifrån Lunda kyrka: Sättraring.

 


8 En närmare beskrivning av Sättraring 

8:1 Raä 85 

Beskrivningen är mestadels min egen ögonvittnesskildring, men en del uppgifter är hämtade ur fornminnesregistret.

Sättraring, eller raä 85 ligger till största delen i Frösunda socken. Den är ett stensträngssystem med en längd av sammanlagt 1055 meter. En av stensträngarna utgör en inhängnad på ungefär 60 till 70 meter i diameter, och de övriga stensträngarna är tre till antalet, med vissa öppningar, och de tycks förhålla sig på ett eller annat sätt till det inhägnade området. Muren i hägnaden är mycket högre, bredare och kraftigare än de omgivande stensträngarna. På vissa partier kan man se att den har varit kallmurad, och är där nästan meterhög. Hägnaden har en enda öppning, som vetter mot öster.

Alldeles utanför öppningen, men ändå inte helt ansluten till muren, börjar en av stensträngarna. Den är mycket tunn, bara en enkel rad av stenar, och på vissa ställen därför svår att se där den sjunkit ned i den sanka marken. Den leder österut från hägnaden och i en vid båge ned mot söder.

Nästa stensträng ansluter till hägnadsmurens nordvästra hörn, och löper därifrån i en rak linje rätt mot väster. Den går ända ned till den lilla grusväg som man kommer på då man ska besöka Sättraring, och fungerar som en vägvisare för besökare till fornlämningen eftersom man bara behöver följa stensträngen upp i skogen för att finna det man söker. Hägnaden skulle annars vara svår att hitta, väl gömd uppe i oländig skog som den ligger. En av mina funderingar vad beträffar Sättraring med dess stensträngar, är om den forntida arkitekten också tänkte ut att stensträngarna skulle fungera på detta vis, som tentakler som leder vandraren till sig.

Image

Fig.13: Bilden visar Sättrarings centrala del; hägnaden. Stensträngarna fortsätter utanför bilden. Kartan är hämtad ur ATA och är ritad i samband med att man tog fosfatprover i anläggningen.

Den sista stensträngen ligger norr om hägnaden. Den är byggd som en vinkel, där en arm ligger i öst-västlig riktning, och sedan vänder och sticker iväg rakt mot norr. Den öst-västliga armen har ett par öppningar i sig. Jag tänker mig att människor som kommer norr ifrån, stöter på den nordliga armen och följer den söderut. När de sedan passerar armen genom dess öppningar, så har de nått fram till målet; Sättraring.

Här kan man diskutera länge vad stensträngar egentligen betyder. De är så låga att man numera knappt kan skönja dem, och inte heller under forntiden kan de ha varit speciellt mycket högre. Man måste ha kunnat ta ett kliv över dem med lätthet. Ändå lämnade man tydliga öppningar i dem, som ger mig känslan av portar eller i alla fall grindöppningar. Det måste tyda på att de har haft en annan betydelse än den rent praktiska. Jag tänker mig att de kan ha fungerat som vägvisare, kanske till och med magiska linjer i landskapet. 

8:2 Kontexten kring Sättraring 

Hela anläggningen är placerad i en svag södersluttning, men annars bara i oländig terräng i ett svåråtkomligt skogsområde, avsides på alla sätt. Väster om Sättraring ligger ett sumpigt område som på kartan kallas Söderbysjön. Här har alltså varit en sjö. Ett par hundra meter norr om syns på kartan namnet Tingsbrokärret. Det betyder att det här inte bara har legat en bro över kärret, utan faktiskt just tingsbron, en bro som leder till tinget. Läget på anläggningen är annars underligt. Den ligger ganska långt från andra fornlämningar, långt från gravfält, och jag tror att det finns en tanke med det. Jag tror att Sättraring är byggd på neutral mark just därför att det gör det så mycket lättare för människor att mötas. Människor från olika gårdar, till och med olika byggder, kan mötas i Sättraring, stråla samman längs de olika stensträngslederna och mötas i dess mitt.

Image

Fig.14: Bilden visar ekonomiska kartan med gränsen mellan Lunda och Frösunda. Här ligger Sättraring i bildens mitt, och i övre delen av bilden syns namnet ”Tingsbrokärret. Kartan är hämtad ur Fornminnesregistret.

Det finns en del uppgifter om Sättraring i ATA. 1981 lät Riksantikvarieämbetet i samarbete med Långhundragruppen ta kol-14 prover inne i hägnaden. Man hade funnit ett kollager, och fick ur det fram ett värde på 845 e Kr, +-110 år. Det betyder visserligen bara att någon har eldat i ringen under vikingatid, och säger egentligen inte mycket om när den byggdes, men det kan ju ändå ses som en ledtråd; under vikingatiden var människor i Sättraring och uträttade saker.

I ATA finns det även en fosfatanalys från hägnaden. Den visar på höga fosfathalter, även det ett bevis på att Sättraring verkligen kan ha nyttjats av människor. Tyvärr finns ju också möjligheten att den i senare tid har använts som boskapsfålla, vilket namnet antyder. Ordet sätter har med kreatur och betesmark att göra, så namnet Sättraring kan antingen komma av att man har trott att den varit en forntida djurfålla, eller så har man själv använt den som sådan i trakten. 


9 Slutsats 

Syftet med den här uppsatsen var att försöka öka förståelsen för den väg som löpte mellan vadstället i Lunda och motsvarande vadställe vid Granby. Båda vadställena utmärks av monument som påminner om varandra så pass mycket att man måste anta att de på något vis hör ihop. Jag tror att deras gemensamma nämnare är dels själva vägen, och dels den plats som vägen för till.

Vadställemonumenten som vid båda vaden består av stora resta stenar ställda på rad, i nära anslutning till såväl äldre gravar som kristna runstenar, visar enligt min åsikt att leden emellan dem är mycket speciell, då den har krävt att man uppfört sådana monument.

Nästa fråga är hur vägens sträckning såg ut under vikingatid. Dagens vägsträckning är troligen inte densamma som den var då, emedan spåren av den gamla vägen idag går norrut förbi Viby för att sedan försvinna mystiskt i skogen. Följdfrågan är förstås varför vägens dragning ändrades. Jag tror att orsaken till att forntidens vandringsled mot Lunda idag ligger öde är att den speciella plats som varit orsaken till ledens dragning, upphörde att användas.

Den speciella platsen var föregångaren till det senare Folklandstingstad i Lunda. Den ligger idag ensligt i skogen som en muromgärdad plats i en stensträngsformation med namnet Sättraring. Jag tror att vandringsleden under tidig vikingatid gick långt öster om dagens sträckning, den gick på östra sidan om det sumpiga område som var Söderbysjön, och strök alldeles förbi Sättraring.

Tingsplatsen kan sedan ha flyttats i samma veva som den forna seden övergavs till förmån för kristendomen. Kanske var den gamla tingsplatsen alltför starkt förknippad med den gamla kulten för att man skulle kunna fortsätta att använda den i den nya tiden som följde. Man valde då att flytta tingsplatsen till Lunda där senare en kyrka byggdes. Exakt var den nya tingsplatsen, Folklandstingstad var belägen vet man inte idag.

Själva vadställemonumenten tror jag byggdes för att uppmärksamma den viktiga vägen till tings- och kultplatsen Sättraring. Det är möjligt att ett stort område använde sig av platsen som sin tingsplats, och att det var viktigt att alla skulle hitta och förstå att detta var just tingsvägen.

Skapelseberättelsen kring de här platserna tror jag gick till så här: först valde man att bygga den monumentala Sättraring i skogen mitt mellan olika rika bygder på utägomark. Jag kan tänka mig att platsen inte var någon traditionell mötesplats utan varit i princip oanvänd innan tingsplatsen byggdes där. Detta betydde att platsen blev neutral och att människor från olika områden mera friktionsfritt kunde mötas där. Det är också orsaken till att man valde att bygga in platsen i stensträngar; stensträngarna står för ett äldre visuellt språk och de gav platsen den historiska och traditionella förankring som den saknade. Sedan man nu skapat ett rättsligt och kulturellt centrum i området, dit människor regelbundet färdades både norr och söderifrån, kom också den nord-sydliga vägen i området att gå förbi här.

Image

Fig.15: Bilden visar Seminghundra härad med sin fornlämningsbild. Cirklar markerar gravfält, stjärnor fornborgar, svart fyrkant markerar bebyggelse och svart halvmåneform markerar kungshög. Jag har markerat Sättraring med en sol. Lägg märke till hur ensam solen ligger; det finns inga andra fornlämningar i dess närhet. Ändå är den centralt belägen på det viset att bygderna ligger precis runt omkring på alla sidor och att det är ungefär lika långt till alla omgivande bygder.( Hyenstrand 1974, kartbild nr 20)

Vägen sågs som mycket speciell och man uppförde monument i anslutning till vattenövergångar norr och söder om tingsplatsen. Själva vägsträckningen är mycket längre än den sträcka som har redogjorts för här, men jag tror att det var den sträcka som löpte mellan de utmärkta vaden som sågs som speciell, kanske helig. Jag tror att vadställemonumenten kan ha byggts i minst två omgångar. De resta stenarna på rad byggdes troligen ganska snart efter att tingsplatsen Sättraring började användas, och stod där och fungerade som de var tänkta under tingsplatsens användningstid.

Ting och kult tycks ha varit starkt sammanblandade under den tid som den forna seden rådde. Det kan därför ha tett sig som en omöjlighet för de kristna att hålla ting vid platsen, och man skapade en ny, kristen tingsplats vid Lunda som sedermera tog över Sättrarings roll. Men den gamla tingsvägen kan fortfarande ha setts som hednisk och kraftfull, och man fick behov av att besvärja, eller kristna vägen. Detta gjordes genom att man reste runstenar vid de gamla vadställemonumenten, och tog på så vis över deras betydelse.

En djärv tanke skulle kunna vara att även namnet flyttades, när tingsplatsen flyttade till nuvarande Lunda. Det skulle betyda att dagens Sättraring i själva verket är den forntida och ursprungliga kultplatsen Lunda

 


10 Sammanfattning 

I Seminghundra härad finns bland många andra märkliga fornlämningar, två vadställemonument belägna inte alltför långtifrån varandra, närmare bestämt ca 9 km. Det ena är Ängeby vadställe i Lunda, och det andra är vadstället vid Granby i Orkesta. Dessa två monument liknar varandra på många sätt, men mest i arkitekturen. De består båda av stora, resta stenar på rad, med bredsidorna mot vattnet. De binds samman av sina likheter, men också av den vägsträcka som löper mellan dem.

Vägar har människorna använt på olika sätt. Man kan dela upp dem i tre nivåer:

Den lokala nivån, mellan gården och åkern tex.
Bygdenivån, vägen som leder mellan gårdarna i bygdegemenskapen.
Den regionala nivån, vägarna som binder samman olika bygder, och det är det som det är fråga om här.

Vadställemonumenten har också det gemensamt att det ingår runstenar i dem. Runstenar har rests i Mälardalen mellan ca år1000 e Kr och år 1130 e Kr, och de är alla kristna. Under dessa ca 130 år som man har huggit runsten, har stilen på ornamentiken ändrats en del och man kan därför utläsa en kronologisk följd mellan runstenar om man jämför deras ornamentik.

I vadställemonumentens närhet finns det många exempel på att man rest runsten i samband med bro och vattenövergångar, men också med tingsplatser. Ett exempel är Jarlabankes bro i Täby. Här har bron kantats både av stora resta stenar och huggna runstenar.

Någonstans i närheten av vadställemonumentet i Lunda har en gång tingsplatsen för hela Attundaland legat ända fram till 1350: Folklandstingstad. Men idag är det ingen som vet exakt var den låg.

Jag tror att lösningen på gåtan med de två vadställena står att finna någonstans i området emellan dem. Att de står som portar in till en speciell och viktig plats. Den platsen skulle kunna vara Sättraring. Sättraring är en fornlämning i skogen, i form av en stenmur som hägnar en rund plats på 60-70 meter i diameter, och den är omgiven av stensträngar.

Strax norr om Sättraring ligger tingsbrokärret, och jag menar att namnet antyder att en tingsbro har legat här, en tingsbro i nära anslutning till tingsplatsen vid Sättraring. Jag tror att vägen mellan vaden under yngre järnålder hade en annan sträckning än vad den har idag.  Den ledde fram till och förbi Sättraring, och vadställemonumenten byggdes för att märka ut den viktiga vägen. 

Referenslista:  

Ambrosiani, Björn, 1985, Vattendelar- eller Attundalandsvägen, Runor och runinskrifter, Konferenser/ Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitets akademien

Arbetsgruppen Långhundraleden, 1993, Långhundraleden - en seglats i tid och rum, Uppsala 

Brink, Stefan, 1996, Political and Social Structures in Early Scandinavia, TOR 28, Uppsala

Brink, Stefan, 1997, Political and Social Structures in Early Scandinavia 2, TOR 29, Uppsala

Calissendorff, Karin, 1966, Folklandstingstad och en gammal färdled, Fornvännen

Carlsson, Anders, 1989, Granby- Hyppinge i Orkesta, Arkeologiska iakttagelser kring ett gårdskomplex från järnålder, vikingatid och tidig medeltid i Uppland, Stockholm

Cassel, Kerstin, 1998, Från grav till gård, Stockholm

Ekholm, Gunnar, 1949-1951, Lunda fornminnesområde- en vägknut i Attundaland, TOR

Gustavson, Helmer och Selinge, Klas-Göran, 1988, Jarlabanke och hundaret. Ett arkeologiskt/runologiskt bidrag till lösningen av ett historiskt tolkningsproblem, Namn och bygd, Tidskrift för nordisk ortnamnsforskning

Gustavson, Helmer, 1991, Runstenar i Vallentuna, Bjästa

Hyenstrand, Åke, 1974, Centralbygd- Randbygd, Stockholm

Höglin, Stefan, uå, Gårdar och gärdesgårdar i Markim, Stockholm

Lindqvist, Sune 1949-1951, Var låg Folklandstingstad?, TOR

Måhl, Kalle, 2003, Vägval- vägar och samhälle på Gotland under 1500 år, Oskarshamn

Nerman, Birger, 1960, Centrum i Attundalands småkungadöme, Fornvännen

Svenskt ortnamnslexikon, 2003, Språk och folkminnesinstitutet, Uppsala

Upplands runinskrifter, 1940- 43, sjätte bandet, första delen, Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitets akademien, Stockholm

Vinberg, Ann, 1983, Hålvägar i Össeby-garns sn, Uppland, inventering, undersökning och analys. Uppsats i påbyggnadskurs vid Stockholms Universitet

Zachrisson, Torun, 1998, Gård, gräns, gravfält, Stockholm

Antikvarisk-Topografiska Arkivet, förkortat ATA

Fornminnesregistret

Lantmäteriets terrängkarta, skala 1: 50 000 

 
< Föregående