Håkan Altrock berättar om bygget av Himingläva

1992 for jag ut på min första vikingaresa i österled. Det var en norsk vetenskaplig expedition med 16,5 m vikingaskeppet Havörn. Även om jag bara deltog under 1,5 månader från Riga i Lettland till Kiev i Ukraina så blev det en upplevelse som förändrade mitt sätt att se på livet och mina medmänniskor. Dessa sex veckor var fyllda med hård rodd, slit i forsar och landuppdragningar. De uppfylldes även av möten med härliga människor och en gammaldags kultur längs floderna samt tillfredsställelsen att tillsammans med intressanta människor kämpa mot ett gemensamt mål. Man kan lugnt säga att jag blev biten!

1994 var det dags igen. Föreningen runt vikingabåtsrekonstruktionen Aifur skulle iväg på en expedition från Sigtuna till Novgorod. På ett informationsmöte som avhölls på Viks slott träffade jag historikern Mats G Larsson som tidigare hade skrivit boken "Ett ödesdigert vikingatåg" om Ingvar den Vittfarnes resa österut. Vi kom att prata om hans idé att med Aifur testa de praktiska förutsättningarna för en färd med vikingatida farkost genom Transkaukasien.

Aifur-expeditionen varade sex veckor 1994, och fortsatte under 14 veckor 1996, denna gång sträckan Novgorod-Svarta Havet. Mats och jag deltog under båda dessa etapper och kunde konstatera att även Aifur skulle vara något för klumpig för att ta sig fram i de Georgiska floderna. Detta bekräftades då Mats och jag åkte till Georgien för att rekognosera. Ingvar den Vittfarne måste ha använt sig av mycket lätta båtar.

Då mitt intresse för gamla tekniker och båtar är minst sagt stort så beslöt jag mig för att försöka bygga en egen vikingabåt lämplig för denna expedition. Valet av förlaga var ganska lätt.

1880 grävde man ut en gravhög vid Gokstad i Norge. I högen fann man ett mycket välbevarat skepp på 23 m. Kungen som begravts i högen tycktes ha trivts på sjön, ty bland hans gravgåvor fanns det tre mindre båtar. Den längsta av dem, och den minsta, har kunnats rekonstrueras och finns utställda i Vikingskipshuset på Bygdö i Oslo. Båda båtarna är bland det vackraste och skickligaste vikingatida hantverket som jag har sett! Den största av dem syntes uppfylla de krav som jag ställer på en flodfarare och ändå kunna klara av seglingar i någotsånär kustnära vatten. Båten som går under namnet Sexäringen (den har sex åror) är 9,75 m lång och 1,86 m bred.

När jag satte igång att bygga båten så hade jag ingen tidigare praktisk erfarenhet av båtbygge. Teoretiskt inläst var jag emellertid sedan flera år tillbaka och hantverkskunnig därtill.

I början undersökte jag möjligheten att anlita en kompis på s k ALU basis, men slog snart det ur hågen och grep mig an verket själv med sporadiska hjälpinsatser av kompisar och flickvän. Finansieringen stod jag själv för. Mats G Larsson bidrog även. Fem stora furor samt ett tiotal krokvuxna småträd sponsrades av Upplandsstiftelsen som förvaltar Härjarö naturreservat där kölen skulle sträckas.

Den 16/12-1997 föll så den noggrant utvalda furan som skulle huggas till båtens köl. Efter grovhuggning på plats ute i skogen släpade jag det nedbantade, mer än sju meter långa, kölämnet till skeppsbädden som jag röjt mark för bakom min stuga. Kölen liknar i genomskärning ett T i mitten varpå brättet minskar ju längre mot ändarna man kommer. Till brättets undersida nitar och spikar man sedan fast den första bordgången. Finhuggningsarbetet med kölen handlade främst om att få till vinkeln på denna anläggningsyta som ju varierar efter kölens hela längd. Efter att kölstocken till slut fått sitt slutgiltiga utseende penslades den, liksom övriga trädetaljer, med sillake mot sprickbildning, och jag kunde ta mig an stävarna.

Redan innan kölstammen fälldes hade jag börjat göra långa promenader i skogarna i naturreservatet på jakt efter träd och rötter som växt sig krokiga. Varje krokig stam som tycktes ha den enligt ritningen rätta formen att passa som stävar eller spant fick hjärtat att slå lite snabbare. Jag plockade fram spantkurvorna utritade på overheadpapper, mätte ut ungefärligt rätt avstånd och syftade över trädet. De här promenaderna tog tid. Ofta fann man ingen krokvuxen form som passade, men hur det än var så hade jag till slut funnit två dugliga stammar som skulle få se främmande länder såsom stävar på min båt. Det blev ett drygt jobb att släpa hem dessa tunga stockar men så småningom låg de där, färdighuggna och formade, redo att laskas ihop med kölens båda ändar. Det var inte utan viss stolthet man till slut beskådade sitt verk, även om jag inte kommit längre än till stävresningen. Med de båda stävarna fastnitade och hela härligheten tjärad fick man en härlig känsla av båtens framtida proportioner.

Letandet efter handsmidda spikar att nita ihop båten med löpte vid sidan av stävresningen. Priset var skyhögt bland smeder såväl i Sverige som i Baltikum och att göra dem själv ville jag gärna slippa. Vid den här tiden jobbade jag tre dagar i veckan i Stockholm med byggandet av världens största, seglande vikingaskepp, 24 m långa, Skidbladner. Där använde vi oss av en speciell såkallad båtspik från Mustafors. Spiken var maskintillverkad men såg handsmidd ut. Då priset låg vida under smedernas priser beställde jag alla spik därifrån.

Nu kunde äntligen arbetet med bordläggningen, båtens hud, börja. De fem jättetallar jag hade valt ut i Härjarös skogar fälldes och transporterades till bondsågen där de 60 cm kraftiga stockarna sågades upp till lämpliga brädor. Det första bordet, sambordet, är ganska kraftigt vridet. Från en kraftigt liggande vinkel strax för om midskepp reser det sig nästan vertikalt vid stävarna där de skall infogas i en huggen spunningsränna. Med hjälp av stenar som tyngder och s k bordvridare böjdes plankorna till rätt vinklar mot kölbrättet, sågades och höggs till rätt form. Efter ett flertal upp och nedsättningar satt det där. En kort s k bordhals vid vardera stäven samt, två längre mellanliggande bordplankor på var sida. Skarvarna mellan borden var bladlaskar och tätades med tjärindränkt vadmal precis som mellan bordgångarna.

Vid det här laget hade jag fått erbjudande om båtbyggarjobb i Björkvik, mellan Katrineholm och Nyköping. Det var ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till, då något mer arbete på Härjarö inte kunde skönjas. Bygget med allt virke fick flyttas ned till båtbyggeriet i Södermanland där Björkviks Allmänna service AB vänligen upplät byggplats och verkstad kostnadsfritt.

Den blivande båten hade klarat transporten bra och arbetet var snart igång igen. Det andra bordvarvet sattes upp och sedan var det dags att ta sig en funderare. De tre kvarvarande bordgångarnas sammanstrålning i stävarna på båda sidorna var gjorda i ett enda stycke. Liksom en plogformad huv av trä som skulle passas in vid stävarna och på vilken de tre bordens sammanstrålande linjer skulle huggas in. Det gällde således att finna två krokvuxna rotstycken och börja skulptera. Jag tvekade lite innan jag beslöt mig för att inte förenkla detta svåra moment medelst fusk. Rickard var till god hjälp vid framgrävandet av rotstyckena som inte var någon sinekur vill jag lova. Efter många inpassningar och försiktig tillyxning och puts så satt stävtopparna där. Linjespelet var godkänt och jag kunde pusta ut. När så den extra kraftiga tredje bordgången, vattenlinjebordet (Meginhufr), var på plats var det dags för intimmret, i detta fall bottenstockarna. Av de krokar jag funnit på Härjarö var det bara två stycken som visade sig användbara. Antingen var formen inte tillfredställande trots koll med mallar ute i skogen, eller så var de dåliga på grund av röta i materialet som främst var av gran och som ruttnar inifrån. Det blev till att ge sig ut i grannskapets skogar för att leta. Här hade jag tur. Skogsägaren hade, i mina ögon, skött sin skog bra genom att inte gallra bort krokvuxna träd och jag fick tillåtelse att plocka vad jag behövde. När jag väl hade hittat och fått hem materialet var det en förhållandevis smal sak att passa in de sex bottenstockarna som sträckte sig från överkant av tredje bordet till motsvarande kant på andra sidan.

Nu visade det sig, att mitt kvarvarande bordmaterial inte dög till de två kvarvarande bordgångarna. Det var bara att ge sig ut och leta tall med stor diameter, ty det fjärde bordet var ett av det bredaste. Jag fann tre fina tallar till de två bordgångarna som sågades upp till prima bord. Den sista bordgången bjöd på problem ty det innefattade en utsparad profilerad relingsförtjockning som medförde att det krävdes stora krafter att böja det på plats för en person. Men trägen vinner som bekant och så småningom satt översta bordgången på plats och båtens slutgiltiga former kunde avnjutas. Nu återstod en massa detaljer. I för och akter sitter de stamkrafterna som är massiva, krokvuxna skott/spant. Det i aktern skulle dessutom vara utbyggt och förstärkt för att tjäna som förstärkning och fäste för styråran. Att hitta dessa ämnen medförde omfattande skogsvandringar utan framgång. Det slutade med att jag fick ut stamkrafterna ur två alar som visserligen inte var av idealisk beskaffenhet men som fick duga tills jag kunde byta ut dem mot bättre.

Som förlängning av bottenstockarna, som ju bara sträcker sig upp till tredje bordgången, skulle upplängor tillverkas och nitas fast. Upplängorna sträckte sig från tredje bordets nederkant till relingen och tillverkades snabbt. Över den fjärde bottenstocken passades en tvärbalk in efter intensivt letande i skogarna. Så återstod durkar och tofter, styråra, åror och rigg. Mastämnet hade rotbarkats vid byggets början och stått och torkat på rot i ett halvår för att suga upp tjära i stammen. Därefter fälldes den, ringbarkades och fick torka tills det var dags att göra mast av den. Med ämnet till rån, som skulle bära det 16 kvadratmeter stora seglet, förfors på samma sätt.

Medan båtbygget gick in i sin slutfas höll min dåvarande flickvän Carina på med det omfattande arbetet att handsy råseglet i grovt lintyg. Efter att jag hade hjälpt till med tillskärningen och instruktioner sydde hon tålmodigt och mäkta ordentligt ett alldeles utmärkt segel. När reparbetet var klart impregnerades det sedan med en blandning av fårtalg, tjära och linolja. Riggen splitsades snabbt ihop och så stod hon äntligen där, riggad och tjärglänsande, efter tre och ett halvt års bygge. Drömmen om fjärran färder i vikingarnas spår på egen köl var plötsligt gripbar.

Håkan Altrock