|
Pressfoto från http://www.havhingsten.dk/
Några Intryck från Danmark
Så har jag då - efter tio års erfarenhet inom att segla olika slags,
mer eller mindre autentiska kopior av Vikingatida och Medeltida
råseglare - gått så långt man kan komma idag inom det hela, och också
fått tillbringa en helg ombord på Havhingsten från Glendalough,
Roskilde-muséets senaste rekonstruktion och nyskapelse. Hittills är hon
- med sina 29,4 meter i längd och 3,8 meter i bredd - det största som
någonsin byggts eller rekonstruerats, om än inte det största långskepp
som hittats eller omtalats, eftersom stapelbäddar och andra spår efter
skepp i Norge tyder på ännu större längder, och Sagorna vet att omnämna
skepp med ända upp till 64 årpar. Jag har hittills seglat Helga Holm,
Tälja, Stefnir, Himinggläva, Blanka, Findir, Vidfamne, Regin och kanske
några båtar till av mindre format. Två gånger har jag tagit mig över
Östersjön för egen kraft, enbart under åror och segel ombord på Tälja,
förutom mitt deltagande i expedition Vittfarne till Ukraina för två år
sedan, men seglingen med Havhingsten är ändå helt annorlunda än något
av det jag gjort hittills, och står som upplevelse i en klass för sig,
ty som skepp och projekt kan Havhingsten inte jämföras med något
annat, lika litet som Vikingaskeppscentret i Roskilde självt, ty trots
andra centra som Fosen och Sandefjord i Norge, förblir detta något helt
unikt och ojämförligt störst i hela Norden, hur man än må beräkna eller
beskriva det.
Här skall jag nu kort nedskriva något om mina
egna, personliga erfarenheter av en helg med övningsseglingar och en
sk. "VIP-segling" under helgen 2 - 4 Juni. Jag börjar med ett kort
referat av själva händelseförloppet, innan jag går in på det
seglingstekniska och skeppets egna för- och nackdelar. Vidpass klockan
1300 om fredagen var jag framme i Roskilde, och genomförde en kort och
snabb marsch genom stan med min egen packning - en smula för grovt
tilltagen med extra tält och egen väst samt räddningsmaterial för
säkerhets skull - i Ukraina klarade jag i stort sett 18 dagar med samma
vikt och volym, dvs ca 70 liter. Så kom jag ned över brinken, genom en
större park och så till sist fram till Roskilde Vikingaskeppsmuseum med
sin nu berömda hamn för museibåtar, och där låg Havhingsten redan vid
kaj, med merparten av sin cirka 70 man starka besättning ombord.
Efter
att ha fått på mig en av Havhingstens egna Solas-västar och att ha
hälsat på Toke Morell Neve - förman i Halsrummet - samt Carsten Hvid -
ende skeppare ombord och i hög grad ansvarig för projektet mötte jag i
förbigående också Preben Rather Sörensen, ansvarig bl.a. för
Havhingstens fina hemsida (http://www.havhingsten.dk/),
vilken i hög grad rekommenderas för ett besök. Men så avtog till sist
flytvästarnas påsättande och ordnandet med personlig utrustning ombord.
Årorna sattes an i Havhingstens fint utformade och med förslutbara
ventiler försedda århål - ty sådana är nödvändiga, trots hennes låga
fribord - och det befanns, att hon i sin slutliga rekonstruktion fått
trettio par åror, vilet verkar väldigt mycket, av skäl som jag skall
komma till nedan. Journalister från Ritzau, National Geographic, Ekstra
Bladet, Berlingske Tidende, Roskilde Avis, Roskilde Dagblad, Polfoto
och turistorganisationen Visit Denmark hade av Havhingstens PR-grupp
inbjudits till seglatsen, och utöver den stora skara, som utgjorde
besättning ombord kunde man se en hel del personer med reportage-block
och kameror. Enligt Havingstens officiella källor resulterade
PR-seglingen sedermera i bland annat en helsida i Berlingske Tidene
samt två sidor i Roskilde Dagblad plus en hel del övrig PR, och
betecknades därför som mycket lyckad.
Vi rodde ut på fjorden och
började så i ett svagt regnväder slå och vända med skeppet, efter det
att det enorma seglet på 116 kvadratmeter satts, med alla rev fullt
utslagna. Den intresserade besättningsmedlemmen för om masten (det var
där jag stod) kunde notera hur skeppet genast och utan den minsta
svårighet accelererade upp i åtta-nio knop även i en styv bris, och
senare under helgen skulle vi nå ännu högre farter. Trots allt seglar
Havhingsten i sitt nuvarande utförande helt utan någon ballast, och
enbart med besättningen ombord som utjämnande faktor. Man har försett
sig med ett par utomordentligt väl konstruerade och noga inpassade
skvättbord, som kan tappas in i relingarna, men utöver detta finns få
eller inga skydd emot vädrets makter. På ett liknande sätt som de
flesta Gokstad-kopior och även Helga Holm från Sverige för Havhingsten
skeppstält, som normalt kan vikas samman och stuvas ned under durkarna,
men dessa kan inte sättas när hon seglar, och demonstrerades heller
inte under VIP-seglingen.
Efter några fartfyllda timmar på
fjorden var vi åter i hamn, och muséet hade här ordnat det trevliga
initiativet att bjuda alla de församlade på en ovanligt stor och
välsmakande brunch eller aftonvard, bestående av det bästa av vad ett
danskt smörgåsbord kan erbjuda, samtidigt som Tina Damgård Sörensen,
museidirektris över Vikingeskipmuséet höll ett stort och uppskattat
tal, som klarlade förutsättningarna för att på frivillig väg och med en
"gratis" arbetande besättning - till vilken det fortfarande finns chans
att anmäla sig - ta sig till Dublin och Irland nästa år i Juli, och så
segla hem nästa år, vilket blir kronan på verket i utvärderingen av den
nordens största vikingaskeppsrekonstruktion, man nu egenhändigt och
hantverksmässigt tillverkat.
Solveig - en av nyckelpersonerna i
besättningen - hade varit vänlig nog att ställa en gemensamhetslokal i
ett gammalt tegelhus till förfogande som uppehållsrum och övernattning
för alla de i besättningen som inte hade någonstans att bo, och för
alla de danskar som kommit utombys, en kanadensare, en irländare, en
holländare, en engelsman och så också jag (106 anmälda medlemmar med
aspirantstatus eller mer finns i projektet, men av dem är bara 3
svenska råseglare - en häpnadsväckande låg andel) fanns här en enormt
billig och bra övernattningsmöjlighet, vilken också var ganska
nödvändig, eftersom även ett Vandrarhem i trakten av Roskilde kostar
minst 300 danska kronor. I Solveigs sällskap vandrade jag så i den
tilltagande kvällen bort en halv kilometer genom stadens fridfulla
gator, och konstaterade inombords att Havhingsten, sånär som på kanske
10 - 15 personer med annan härkomst, helt och hållet är ett danskt
projekt, där den absoluta merparten av besättningen också kommer från
just Roskilde, Själland eller Storköpenhamn. Få, eller ens någon av
besättningen har icke-nordisk härkomst, utan alla (nästan helt utan
undantag) verkar också ha Nordiskt ursprung på det ena eller andra
sättet, vilket också det kan betecknas som ganska unikt, och annorlunda
än vad som skulle vara fallet, ifall Havhingsten till exempel hade
varit ett svenskt projekt.
Nästa dag och resten av helgen bjöd
på strålande sol, samt lätta moln och stadig vind, alltså helt
idealiska omständigheter för att segla. Vi övade roddexcersis med alla
de trettio årparen ute på fjorden efter en snabb, närande frukost i
Solveigs tegelhus, utspisade ombord, vände och kryssade, stundom
verkligen över stag, men alltsom oftast med kovändningar. Besättningen
på Havhingsten är ingalunda helt färdigutbildad ännu, och har
säkerligen mycket kvar att lära innan den ger sig ut över Nordsjön
eller i hårt väder, i alla fall enligt min anspråkslösa bedömning, men
den stora fördelen är den härliga gemenskap och entusiasm som finns
ombord. Stämningen är nämligen oföränderligt god, och allt sker med
danskt gemyt, om än kanske inte lika snabbt som skulle varit fallet
ombord på ett väl inseglat norskt skepp, ty man ska minnas, att
Norrmännen (och inte svenskarna!) enligt min erfarenhet är Nordens
bästa råseglare. Att få ut kommandona från aktern - även under rodd -
går ibland en smula trögt, mest för det att hela besättningen inte
omtar eller upprepar roddkommandona som i Sverige, och det därför -
trots två utsedda "mellonropare" eller mellanropare midskepps i
mastrummet - går att höra alla kommandon i förskeppet. Årornas
klargöring, samt de två kommandona "Ro vaek !" ("Ro ut!") samt "Skod
vaek" (Hamla eller Stryk!) på svenska sker däremot alldeles som hos
oss, och så är också fallet med stagvändning respektive kovändning, och
hanterandet av riggen, även om segelföringen ombord på Havhingsten är
mycket mer komplicerad än på svenska skepp, givet dess storlek.
Skeppets
besättning är indelad i två vakter, och inte tre, som det vanligen
brukar vara till sjöss. Man räknar ju åtta glas, om en timme vardera,
och har av hävd 3 vakter om åtta timmar vardera, görande tillsammans
24, men tilläggas bör att jag ännu inte sett Havhingsten på någon
längre resa, och kanske man håller ett omväxlande åtta timmars schema.
Hursomhelst finns förutom den ensamme skepparen två rorgängare, två
styrmän, två mellanropare och 2 skeppskockar, liksom 12 förmän, varav
det kommer sex på var vakt. Skeppets indelning i olika rum verkar fritt
vald, och skiljer sig litet från den mer lätt urskiljbara indelning i
rum man kan läsa om i exempelvis Olav Saga Tryggvasonar, där man har en
förlig lyftning eller ett förskepp, ett fördäck, en sax (där
bågskyttarna sitter före anfallet) en förskans (för den del av
besättningen i förskeppet som har frivakt, och kan vila) samt ett antal
rum före masten (med stamboarna eller förskeppsbesättningen, som
räknades som de bästa krigarna ombord - att segla för om masten räknas
ju än idag som en hedersbevisning) och sedan "smårummen" midskepps,
varefter följde krapparummet (med nedhalet till seglet) och så den
aktre skansen, kistrummet (där skepparen sov och den stora vapenkistan
förvarades - se om svolderslaget i Olav Saga Tryggvasons) och så till
sist den aktre lyftningen. Ombord på Havhingsten räknar man istället
med en Lyfting akterut, och eftersom man fyllt på hela skeppet med
årplatser - se vidare nedan om roddegenskaperna - sitter här två extra
roddare. Sen kommer akterskeppet, vilket förutsätts rymma hela 14
personer under seglats, eller sju årpar, så dragrummet eller nedhalet
med fem årpar, sedan mittskeppet med sju årpar, och så till sist
halsrum och förskepp med hela fem årpar vardera.
Detta ger hela
trettio årpar, och hur man kommit fram till detta antal vet jag inte,
eftersom jag inte kan påminna mig någon enda källa som säger, att ett
skepp kan vara just en trettio-sessa eller ett trettio bänkars skepp. I
danska medeltidslagar om ledungen, som var påbjuden av de danska
kungarna likasom hos oss i Svea Rike omnämnes 12-sessor och 24-sessor,
och i Heimskringla omnämns, att bara skepp från 32 bänkar och framåt
kan räknas som "Drakar", så något riktigt drakskepp kan Havhingsten
inte sägas vara, sin storlek till trots. Om man så undersöker alla
skeppsfynd som hittats, från Hjortspringbåten via Nydamskeppet och
vidare framåt, skall man finna att de allesammans håller 16 eller åtta
bänkar, där åtta bänkar alltid varit det vanligaste antalet (jämför med
fullt moderna "åttamannafar" från Färeöarna) eller i vart fall jämna
multiplar av fyra eller åtta, vilket talet 30 inte är. Flera erkända
forskare, så t ex Fleming Kaul i den danska boken "Då Vapnen Tab" (om
Hjortspring-fyndet) bekänner sig ännu - liksom jag som intresserad
amatör - till den gamla teori om ledungen, som sätter den i samband med
hundrade- eller centuria-systemet på kontinental botten (germanerna
spred detta system söderut emot rom, inte tvärtom) där ett "bänkalag"
om två personer eller ett ledungshamna om åtta gånger två är den minsta
enheten, och hur grupper om åtta - eller "aettir" (alldeles som i de
bägge runraderna - ni har väl märkt att den äldre runraden har 24,
liksom den yngre 16 runor -avvikelser från åtta-talet förekommer inte!)
sedan bygger upp enheter i stil med centuria eller kompani, om cirka 80
man, eller ett storhundrade = tio dussin eller 120 man, vilket alltså
är 1,5 gånger 80. Vidare räknar man inte bara åtta glas, utan fyra
vädersträck och fyra kardinaler (sydväst, sydöst, nordöst, nordväst) på
sjön också, och så gjorde säkert vikingarna, liksom vi gör det än idag.
Nästan alla arméer, sedan det gamla Rom och framåt, har förresten
funnit just talet åtta vara en alldeles ypperlig gruppstorlek, och
talet återkommer både i de danska härlägren eller trelleborgarna,
inklusive i den svenska trelleborgen i Trelleborg, liksom i Fyrkat, i
alla fall om vi mäter dåtida, dvs vikingatida alnar.
Läser man
äldre källor om vraket Skulderlev 2, efter vilket Havhingsten är byggd,
så finner man, att man där angivit skeppets antal åror till "cirka 25
par" (så var fallet i "Vikingarnas Skepp" utgivet av Det Danske
Kulturinstitut 1993, och så även i katalogen till den stora Viking och
Hvidekrist-utställningen samma år) och visstnog inte 30. Varför
skeppets rekonstruktörer senare fastnat just för trettio årpar, och
gått upp till så många åror är mig ej begripligt, och jag förstår inte
anledningen därtill, allrahelst som det också visade sig vid
"sommartogten" eller de första provseglingarna år 2005 att
besättningens flytvästar hakade i varandra, eftersom det var alldeles
för dåligt med utrymme mellan roddarbänkarna, vilket begränsar årornas
användbarhet, och även fart. Man skall komma ihåg, att de flesta
arkeologer numera tror, att vikingarna till sin kroppslängd inte var
mycket kortare än dagens Nordbor (medan däremot medeltidsmänniskorna,
efter kristendomens, feodalismens och träldomens införande hade det
mycket mer knapert, och därför var kortare i kroppslängd) och att den
tunga läderutrustning - ringbrynjor ombord på Havhingsten "i orginal"
kan vi knappast tänka oss i något större antal, eftersom de var mycket
dyra och därför endast förbehållna stormännen - som den normale
besättningsmannen haft att ro i under originalets tid på havet - från
sådär 1042 till 1080 - måste varit ännu mer utrymmeskrävande och
obekvämare att ro i än blott och bart en flytväst.
På dagens
Havhingst kan man - efter det intryck jag fick - endast ro "knyckrodd"
eller huvudsakligen med armarna, och har svårt att använda benen och
ryggen, varför man inte kan ta i, och hur det blir att försöka ro
skeppet emot grov sjö, har man ännu inte prövat. Den enda svåra
invändning jag har emot skeppets konstruktion, gäller just rodden och
hur den samordnas, för man ror inte med några fristående bredare säten
placerade på tofterna, som är fallet exempelvis på Helge Ask eller den
svenska Regin (löstagbara sådana är bäst, ty de kan stuvas undan under
plattningen eller däcket vid gång) utan endast på en cirka tjugo
centimeter bred toft, för var besättningsman, och det är sedan tänkt
att man skall kunna sova ovanpå årorna nattetid, och inte på däcket,
vilket vore naturligare. Med skvättbord monterade, ser huvuddelen av
besättningen inte sina årblad i vattnet, utan ror som i blindo, enbart
följande taktåran, och att då ha så många som trettio årpar till ett
skepp som är något mindre än trettio meter långt, ter sig mest som
onödigt pynt. Visserligen kan här någon invända, att det i vändningar
kan vara en extra fördel med att ha några årpar långt fram eller långt
bak i skeppet, på det att man lättare skall kunna vända det om man
vänder fel eller har problem med avdrift, men på det svarar jag, att en
övad besättning säkerligen kunde beräkna avdriften och att man - väl
övade - om besättningen inte är riktigt klar med det i dagsläget - inte
behöver kovända och stödro lika ofta som nu.
Också
rekonstruktionen av Helge Ask har av en del intresserade svenskar - så
tex. i Värmland, där "Skulderlev 5" eller "femmern" Glad nu seglar
dömts ut som varande ohistorisk, då rekonstruktionen visar henne med 13
årpar, vilket borde vara ett undantag från de 12 årpar som sannolikt är
det för ledungen riktiga antalet. Man ska komma ihåg, att där
Gokstad-skeppet och svenska, senare skepp som Helga Holm kan ha en hel
meter, åttio centimeter eller i extremfallet (Helga Holms förskepp, som
är beräknat för handkanoner och tungt skytte - det kommer ju från
1300-talet) en och tjugo mellan århålen, är det betydligt lättare inte
bara att ro, utan också att slåss och skjuta än på dagens Havhingst och
en del danska rekonstruktioner, där det i värsta fall kan vara så
trångt som 45 - 47 cm mellan håarna (extremfallet Helge Ask med 13
årpar, vilket enligt min uppfattning ej varit verklighet - skeppet bör
ha 12 årpar, inget annat). Mäter vi rekonstruktionsteckningen i dagens
publikation "Vikingeskibsmuseets både" (2002) skall vi finna, att
nästan 30 % av skeppets längd av förklarliga skäl måste tas upp av
förstäv och akterstäv, och där kan det inte finnas några åror. Så
återstår då 70% av skrovlängden till utplacering av årorna, vilket
betyder ungefär 20,58 meter, och i fall vi verkligen skulle vilja sätta
trettio årpar här - jag rekommenderar det som sagt inte - skulle det
betyda enbart 68 cm mellan varje åra.
Tänker man sig istället 24
årpar, vilket jag anser är det historiskt korrekta (vi måste komma ihåg
att bara ca 20 % av originalskrovet är kvar, och att man inte kan veta
helt säkert var originalårorna suttit) skulle vi få en siffra på 85 cm
istället, vilket är betydligt rymligare, och svarar mycket bättre emot
andra bevarade vikingatida skepp, som till exempel Oseberg eller
Gokstad. Ifrån en sådan position kan varje roddare slåss, och bruka
vapen som spjut eller pil och båge, vilket inte låter sig göras, från
dagens Havhingst. Dessutom visar erfarenheten, att man inte helt kan
överföra det gamla beräkningsvärdet "varje roddare gör en halv knop" på
större skepp. Även med 24 roddare skulle detta betyda en toppfart på 12
knop vid rodd, men så mycket kommer nog Havhingsten inte upp i. En
anslagen genomsnittsfart av fem knop, även vid långa sjöresor, är fullt
realistiskt då varje roddare får mer utrymme, och dessutom kan bytas av
lättare, än vad som är fallet om alla skall sitta och trängas, som i
dagens kopia.
Så några kommentarer till segelföringen. I äldre
källor har jag sett skulderlev 2 avbildat med 134 kvadrameter segel,
medan dagens kopia visar 116 kvadratmeter, samt en lägre mast, och inte
en lika fullt hög rigg, som under de första rekonstruktionsskisserna.
Jag skulle här tro - trots att jag inte är någon expert på ämnet
råsegel - att ballasten i båten är avgörande, liksom tillgången på
vind, samt besättningens förmåga att balansera hela båten, segla, vända
och slå ut rev, i vilket dagens besättning helt säkert kräver mera
träning än vad deras förfäder, som ständigt seglade och var praktiskt
taget uppvuxna på sjön, kunde prestera. Visserligen får Havhingstens
nuvarande besättning räknas som mycket god och entusiastisk för vår
tid, men helt "tidsäkta" eller lika så bra som våra förfäder är den nog
inte än, och detta bör framhållas som en väsentlig faktor i
sammanhanget. Dock är den rigg som båten nu för mycket väl avpassad
till besättningens skicklighet, och jag såg både under lördagen och
söndagen hur Havhingsten helt lätt och utan minsta svårighet
accelererade upp till tio knop under gång och tolv knop i byarna,
vilket var en underbar upplevelse och en ren fröjd att se, särskilt på
Roskilde-fjordens vackra, men dock grunda vatten.
Seglet föres
här med en man för brassarna, och två för skoten, efter vad det ser ut.
Tillsammans med rorsman och skeppare - styrmannen får väl tänkas brassa
- kommer där så två frambärare, att bära fram seglets hals när man
vänder, eller kaja ut rån när seglet sätts. Så finns där mellanroparen,
och minst tre man i mittskeppet för det system av hanfötter och
gårdingar samt pria eller mittskot (uppdelat i tre) som tillstöter, då
volymen på seglet är ännu större än vad som hittills varit vanligt på
alla seglande kopior av vikingatida skepp. Enbart detta är en hel
vetenskap, och inget jag själv i tillräcklig mån satt mig in i ännu.
Halsningen är också ett kapitel för sig. Havhingsten tillgriper ett
system med betås, och inte en fast halspunkt inne i skeppet, vilken ju
lätt kunde överbelastas med tanke på de enorma krafter, som 116
kvadratmeter råsegel kan utöva.
Till betåsen behövs en
avläggare, som lossar den "gamla" halsen, så snart en ny styrbords
eller babords hals ska sättas. Så är där de två frambärarna från
mittskeppet, en fastläggare - vänd förut - och så "chefen halsning"
(som i och för sig inte behöver vara identisk med den i halsrummet
avdelade förmannen, om denne har frivakt) som sörjer för att halsen
blir lagd fast om betåsens knap. Samtidigt med att halsen fästs har en
extra man dragit ned signaten eller en extra talja, fäst med järnkrok,
som ytterligare säkring i seglets förlik, och så finns där också en
bolin, som givetvis går till förskeppet. Allt detta gör 4 man, bara för
att hantera betås och hals - betåsen består av ett cirka tjugofem
centimeter och tre meter långt rundhult, som står nedstucket mot ena
låringen i två urtag, och sedan säkras åt vindsidan med två enorma
vantnålar i järnringar - trots det kan hela anordningen lyfta från
relingen - och man undrar, om detta arrangemang eller de minst åtta -
tio man som krävs för att sköta hela seglet kunde minskas något,
särskilt på långa resor. Ett rimligt antagande är, att det i halsrummet
ändå behövs upp till tolv personer, och att det är väderläget som
avgör, hur många som kan ha frivakt eller inte.
Om den gamla
ledungens indelning, eller tjugofyra roddpar med 48 roddare totalt är
det riktiga, borde Havhingsten i sitt originalutförande haft en
tredjedel av detta antal, eller 16 man extra till seglet, om vi jämför
med det vanliga på större svenska eller norska fartyg "från tiden". Det
skulle göra 64 man totalt, eller åtta aettir om åtta man vardera,
vilket ändå blir en aktningsvärd styrka, och något som gör henne i
stånd att väl försvara sin plats ibland en stor ledung, som den
verkligen måste ha sett ut, en gång i tiden. Jag skriver här nu inte
mera om detta, men även utrymmesmässigt tror jag att dagens besättning,
med stundtals åttio personer - det är lite samma känsla som att segla
en myrstack - är något för stor, och att man med dåtidens matförråd,
kokmöjligheter, samt utrymme ombord för personlig utrustning och vapen
omöjligen kan tänka sig Havhingsten i original med så mycket som 100
eller 120 krigare, vilket danska guidebäcker envist fasthåller vid.
Möjligen gällde detta endast undantagsvis eller mellan de danska öarna,
men på längre tåg över Nordsjön, tror jag nog ett så stort antal faller
på sin egen orimlighet, och sätter 64 man till en stor nog styrka.
Under
söndagskvällen hölls så en alldeles lysande presentation om behovet av
personlig utrustning, samt hur sådan packas och införskaffas av - bland
andra - Louise Kaempe Henriksen - som tillika blev mycket
underhållande, och tillika en lång "eftersläckning" med öl och väl mera
på "tunet" framför museets skeppsvarv. Mycket skulle jag kunna skriva -
inte minst om de nyfunna vänner som var tillkomna, både här och
tidigare under denna härliga helg under en strålande försommarhimmel,
men allt kan måhända inte fästas på papper. Så här slutar jag - med den
lilla uppmaningen: "Hördu Perikles, när Kovänder egentlig Havhingsten
bäst ? - Hvergang !"
- Holger "Hildisvin" Eliasson
|
Artiklar