På lördagsmorgonen den 18/10 samlades vi vid Gullmarsplan för gemensam färd till Gysinge, där ytterligare några morgonpigga besättningsmän väntade. Det var totalt 8 personer som tagit chansen att vara med på den sista övningshelgen inför expeditionen. Torbjörn Skånberg, Ann Bergelind, Gustav Duell, Martin Lindahl, Tommy Spets, Håkan Altrock, Jonas Fahlander, samt undertecknad. För de fem förstnämnda var det den första bekantskapen med Himingläva. Vädret ingav inte några större förhoppningar. Det var mulet och ruggigt ute, men kylan hade i alla fall jagat bort de i detta område så fruktade myggen. Planen var att göra en lite längre tur denna gång och målet för dagen var en liten raststuga belägen vid slutet av den trånga Alderbäcken. Efter en kort genomgång gav vi oss iväg vid 11-tiden.

Det var rodd som gällde denna helg och efter ett kort försök med sex åror beslutades att vi skulle använda oss av fyra åror under denna färd. Framåt lunchtid hade vi jobbat oss fram till den lilla Karlholmen där vi gjorde ett strandhugg för att äta. På den lilla holmen fanns ett vindskydd med torr ved. Familjen Altrock hade stått för matförberedelserna och tack vare det kunde vi njuta av en rejäl gryta med chili con carne. Efter en välbehövlig måltid var det så dags att ta plats vid årorna igen.

Manskapet hade nu börjat vänja sig vid årorna som är av varierande kvalitet med högst olika egenskaper. Nästa avbrott blev för att släppa av en av deltagarna. Han var sjuk och ville därför inte riskera en förmodad kylig övernattning. Ett klokt beslut skulle det visa sig…

Solen tittade fram en kort stund och humöret blev genast bättre. Med en man kort blev vi tvungna att turas om med att ta dubbla pass vid årorna för att hålla båten igång. Med undantag för en odramatisk grundstötning gick färden som den skulle i lätt motström och vi kom så småningom fram till Tiån. Som namnet antyder är den inte den största och mest dramatiska passage som Färnebofjärden och Dalälven har att erbjuda. Anledningen till att den valts ut för dagens övningar var att den ska ha sin motsvarighet i österled. En föraning om vad som komma skall således.

Tiån visade sig vara rejält igenvuxen med vass och på många ställen var det för trångt för rodd och vi blev tvungna att staka oss fram. Efter en del slit hade vi tagit oss fram till Tisjön som var så igenvuxen att det knappt märktes att vi lämnat en å för en sjö. I sjöns andra ände tog Alderbäcken vid och det var inte mindre med vass där. Mörkret ryckte allt närmare och försöket att ta oss fram till den raststuga som kartan utlovade vid bäckens slut fick avbrytas, eftersom bäcken helt enkelt försvann i vassen och inte längre var farbar eller ens möjlig att upptäcka. Efter ett kort skeppsråd, där vi diskuterade möjligheten att ta oss till stugan till fots, fattades beslut om att slå läger vid stranden.

Några slog upp tälten och vi andra samlade ved till elden. När allt var på plats blev det samkväm runt den värmande elden och puttrande grytan som lockade med varm mat. Korv och rotfruktsgryta stod på menyn och det värmde gott i magen efter dagens övningar. Det var en vacker och rofylld plats vi hamnat på och stjärnorna glittrade på natthimlen. Undertecknad gick tidigt och la sig efter maten och gick därför miste om ett storslaget norrsken som de andra glatt berättade om nästa morgon. Väl på plats i sovsäcken märktes det snabbt att hösten var långt gången och det var en minst sagt kall natt som väntade.

Det var uppstigning vid halv sju som gällde för att vi skulle kunna komma i väg klockan åtta som planerat. Det var en fantastisk morgon som väntade. Frosten hade lagt sig över vassen och denna dag bjöd på sol och vackert väder. Frukostyoghurten hade kylts ner under natten och smakade mer som glass. Med banan i var det bara chokladsåsen som saknades för en banana split. Det fina vädret gjorde underverk för humöret och det var inte utan entusiasm som vi klev ombord. Under den kalla natten hade det dock frusit på ordentligt och Himingläva låg infrusen i isen. Vi blev alltså tvungna att agera isbrytare. Nog för att isbrytarna har fornnordiskt klingande namn men det var ingen idealisk situation som hade uppstått. Isen riskerade att slita hårt på Himingläva och efter en hel del slit började vi bli oroliga över att det skulle var fruset hela vägen ut till Dalälven. Möjligheten att dra båten från land diskuterades och det slutade med att Håkan helt sonika hoppade i vattnet och vadade i land för att rekognosera. Han återkom efter en stund med det glädjande beskedet att ån låg öppen längre fram.

I det vackra vädret kämpade vi oss vidare och lyckades så småningom lämna vassen och isen bakom oss. För att klara av tidsschemat beslutades att vi inte skulle gå i land för att äta lunch. Eftersom det var kalla köttbullar och potatissallad som skulle avnjutas gick det utmärkt att äta i skift ombord. Det märktes tydligt att deltagarna började få upp rutinen vid årorna och det gick snabbare än förväntat att ta sig tillbaka.

Höstens sista färd gick som den första - genom sol och is - och därmed var cirkeln sluten. Nästa gång är det avfärd från Gammalsvenskby och det stora äventyret väntar!