|
Den
13-14 september skulle vi ut och träna strömmar och forsar i nedre
Dalälven. När jag anmälde mig trodde jag att det handlade om att ro en
helg så jag fick en smärre chock när jag läste mailet och fick se att
vi skulle ut och bada i en älv på hösten. Men eftersom jag inte hade
varit med tidigare så var enda alternativet att vara med vi nästa
tillfälle i oktober och det lockade inte mer så jag bet ihop.
Vi
från Stockholm skulle träffas kl. 7 för att få skjuts med Håkans bil,
men jag började förstås helgen med att ställa väckarklockan en timme
fel, så de fick komma och hämta mig. Jag klämde in mig med Håkan
Altrock, Tomas Nilsson, Robert Adfeldt och Fritte Vanecek och så gav vi
oss av mot Gysingeforsen i nedre Dalälven. Jag får nog erkänna att jag
var lite nervös. Väl framme mötte vi Magnus Edekling, som hade åkt ända
från Karlskrona för att följa med, och Patrik Eliasson och Jonas
Falander som kom på motorcykel.
Vi kom
fram till båten och började packa. På nåt sätt fick allt plats i båten
trots att det verkade omöjligt när det låg i en stor hög på stranden.
Ungefär när vi var klara dök reportrarna från TV upp. Den här helgen
skulle nämligen vår träning inför expeditionen filmas av TV-team från
Vetenskapens värld. Programmet kommer antagligen sändas någon gång i
november, mer information om det kommer så fort vi vet datum.

Vi
sjösatte båten och efter lite manövrar för att komma igång och ro i
takt och hamla ("ro baklänges") och sånt, tog vi snabbt itu med den
första forsen som låg inom synhåll från båtplatsen. Efter en sekunds
tvekan hoppade jag ner i det midjedjupa vattnet bara för att upptäcka
att jag hade oroat mig i onödan. Det kändes inte alls så kallt som jag
trott. Forsen var kort men det var ganska strömt, och man fick direkt
en känsla av att båten kunde sticka iväg rätt snabbt om man inte såg
upp. Till skillnad från moderna båtar är Himingläva ganska känslig. Om
det kommer en oturlig stöt precis på en svag punkt kan bordläggningen
spricka. Därför är det viktigt att hela tiden försöka undvika kontakt
med stenar på botten. Hela tiden låg en följebåt med kamera en bit
ifrån och filmade våra ansträngningar.
Tanken
var att vi först skulle ta oss nerför tre forsar och sen ro in i en
annan gren av älven och ta oss uppför en annan fors. Vi hann med lite
rodd och en lite större fors till innan det var dags för lunch. Först
nu började jag frysa, innan hade man jobbat så hårt att man inte blev
kall trots vattnet. Det hade varit skönt att få på sig lite varma
kläder, men solen värmde skönt i alla fall.
Efter
lunchen skulle kameran vara med ombord för att få lite bilder på nära
håll dels av när vi tog båten nerför nästa fors, men också när vi
rodde. Det var inte lätt att vara som vanligt med en kamera upptryckt
under näsan. Min plats var längs båtens ena sida och flera gånger
råkade jag titta åt kameran bara för att upptäcka att den var riktad
rakt mot mig. Man försökte förstås låtsas som ingenting…:)
Det
var ganska mycket folk som tittade på oss från vägen, flera som tog
kort. Någon av dem måste ha missuppfattat det hela (en båt på väg ner
för en fors med en massa människor i vattnet, det kan ju inte vara som
det ska) och ringt 112, för plötsligt svängde det ner en ambulans på
parkeringen precis bredvid forsen. Någon minut senare närmade sig
räddningstjänstens båt och undrade hur det gick. Utmärkt svarade vi,
men medan vi tog oss ner för resten av forsen låg motorbåten kvar en
bit bort, och killarna tittade misstroget på oss. När vi en bra stund
senare kom ner, närmade de sig igen och meddelade att från och med nu
fick klara oss själva… de hade ju varit väldigt hjälpsamma dittills…
Allt förevigades av kameran, undrar om det kommer med i slutresultatet.
Nu
rodde vi en ganska lång bit, och med alla tillbaka i båten blev det
lite trångt för den stackars kameramannen. Han gjorde i alla fall sitt
bästa för att vara så lite i vägen som möjligt. I början gick det hur
lätt som helst att ro, vi hade ganska mycket ström med oss, men
plötsligt fick vi strömmen emot oss när vi svängde in på en annan gren
av älven. Då fick vi kämpa desto mer för att komma framåt jämfört med
land. När vi kom fram till dagens sista fors lade vi till en stund vid
land och gick och rekade lite. Det var antagligen svåraste forsen
hittills, det var dels en bilbro över forsen, dels flera gamla
brofundament av sten. Detta gjorde att strömmen blev strid där vattnet
kunde komma fram.
Dessutom skulle vi nu
dra båten mot strömmen. Det innebär hårdare jobb, men samtidigt lite
mer kontroll än när man går med strömmen. Efter att Håkan vandrat flera
gånger fram och tillbaka över bron och stått och grunnat på bästa vägen
satte vi igång. Det gick till så att flera av oss försökte gå så långt
uppströms som möjligt med ett långt rep och hitta en bra sten att ta
spjärn mot. Sen började vi dra båten uppåt medan de andra gick och höll
i för att den inte skulle stöta emot några stenar. Så fort det började
bli mycket rep över tog någon av oss änden och började leta sig vidare
uppåt.
När vi äntligen kom upp
och kunde lägga till var vi helt slut efter dagens äventyr. Det var
otroligt skönt att få torra kläder på sig efter att ha klafsat omkring
i blöta tunga kläder hela dagen. Vi satte upp tälten och började laga
mat, medan Håkan intervjuades nere vid stranden. Det tar lite tid att
koka upp en stor kittel med mat över öppen eld, men det är otroligt vad
gott det blir. Det finns ingenting som går upp emot att sitta runt en
eld och äta och snacka om dagens händelser. Tyvärr upptäckte vi att
även om det nu blivit höst så hade inte myggen fattat det än. Området
är ju känt för att vara bland de myggtätaste i landet, och vi började
förstå varför.
Vi var alla rätt
slut och eftersom det inte fanns ljus nånstans i närheten fanns det
inte så mycket att göra, så vi förberedde oss på att gå och lägga oss
tidigt. Jag stod en stund på den lilla parkeringen och beundrade
stjärnhimlen. Det är inte ofta man är så långt bort från stan att man
kan se stjärnorna så tydligt. Fullmånen gjorde också sitt till för att
förhöja stämningen.
Alla hade hängt upp
sina kläder på tork under natten, men när man kände på dem på morgonen
kändes de om möjligt ännu fuktigare än innan. Det hade varit en riktigt
ruggig natt, och en grå morgon, men när solen steg skingrades molnen
och det såg ut att bli en lika härlig dag som lördagen.
Att
sätta på sig de kalla fuktiga blöta kläderna från dagen innan var inte
skönt, men snart kom vi iväg och då var det nog ingen som tänkte på det
längre. Vi skulle nerför samma ström som vi gick uppför igår, men nu
valde vi en annan väg. Den skulle visa sig svårare än vi trodde. Det
var väldigt strömt och dessutom ganska djupt. Det blev tungt för dem
som skulle hålla emot i repen i aktern och dessutom trasslade det sig
så Fritte och Tomas fick korsa forsen simmande, men de hade inte en
chans att hålla emot strömmen. Som tur var hade de rep att hålla i men
strömmen var så stark att Fritte ibland mer liknade en ubåt…
Under
tiden stod vi andra och höll i båten. När man står i vatten upp till
höften i så stark ström, gäller det att ha fötterna inkilade ordentligt
mot stenarna och att ha kroppen vriden så att det blir minsta möjliga
motstånd. Ett par gånger råkade jag vrida mig lite för mycket åt sidan
och benen drogs omedelbart iväg av strömmen. Det var nog mera båten som
hindrade mig från att flyta iväg än tvärtom. Efter vad som kändes som
en evighet var trasslet med ankarrepen över och vi kunde fortsätta vår
mödosamma färd nedför forsen. Det var en otrolig lättnad när vi började
komma ner mot mindre strömt vatten och man kunde slappna av lite.
Efter
en stunds rodd kom vi fram till platsen där vi skulle dra upp båten och
släpa den tillbaka över land till sin plats. Men först vila!!! Vi åt en
lunch bestående av potatissallad och kalla köttbullar, otroligt gott!
Ombytta och torra satt vi och hade det skönt i solen, men till slut var
vi tvungna att fortsätta. Båten skulle upp på land. Efter att ha lyft
ur allt ur båten hjälptes vi alla åt att dra upp båten. Det gick mycket
lättare än jag trodde, bland annat för att man drar i ett rep som går
igenom ett hål i kölstocken. På så sätt lyfter man samtidigt båten lite
och friktionen mot marken minskas betydligt.
Sedan
skulle båten släpas tillbaka till sin plats, en sträcka på ett par
kilometer. Upp till landsvägen där bilen väntade var vi tvungna att dra
för hand, medan kameramannen stod ute i buskarna bredvid vägen och
försökte få med allt utan att bli överkörd. Vi tog nämligen i allt vi
hade och kom med ganska hög fart. Nu var den här helgens färd nästan
över. Bilen tog hand om resten av dragandet, vi behövde bara gå bredvid
och se till att allt gick bra.
På vägen hem i bilen var vi alla helt slut, men det hade varit en jätterolig - och minnesvärd - helg.
Frida Nilsson
|