Det var den 6 september. Efter en tidig avgång från Stockholm vid sjutiden, med mig själv, Håkan Altrock, Tomas och Jonas i Håkans bil, styrde vi kosan norrut förbi Uppsala och de myggrika trakterna av Dalälven vid Gysinge, och Färnebofjärdens nationalpark. Lyckligtvis var det lagom varmt i luften, och inga mygg ville visa sig, i alla fall inte alls i sådana stora mängder som brukar vara det vanliga för denna vackra trakt, sommartid.

Ungefär klockan tio var vi på plats vid Viksbåten Täljas trailer och Dragholmen, en liten ö i närheten av den naturhamn där vi låg. Namnet tyder kanske på att här har varit ett gammalt dragställe i trakten - det är dock ovisst hur gammalt det är. Här mötte vi också Mats G Larsson och Rune Edberg, samt Johan, som kommit åkande på sin motorcykel. Dagen var klar, solig och vacker, och allt artade sig till en mycket bra och väl genomförd övning. Vi fick ganska snabbt båten i vattnet, och efter ett rek, utfört av Håkan, valde vi att lämna kvar seglet och istället ro runt Mattön, en triangelformad ö av cirka tre och en halv kilometers längd, som ligger just där Färnebofjärdens nationalpark slutar.

Sjöforsen, en inte alltför lång och strid fors, utgjorde vårt första övningsmål för dagen. Vi lade oss på en holme ovan forsnacken, och åt där vår medhavda pastalunch. Sedan gick vi över till holmens andra sida, och började rekognoscera ifrån land. Även en ganska lätt fors kräver, att en eller flera man kliver av båten, och sedan vandrar till fots eller simmar
genom forsen för att se var den bästa vägen eller genaste fåran går. Detta är inte det lättaste, och kräver vana simmare. Lyckligtvis är Håkan Altrock, vår kapten, mycket bra på att simma, och det var bara vid ett tillfälle, senare under dagen, som man såg honom flyta iväg nedströms med stor hastighet, som längst kanske ett hundratal meter framför Himingläva.

Något annat, som vållade oss problem, var avsaknaden av riktiga skodon för forsbruk. Visserligen kan man gå barfota genom en strid fors, men den som en gång gjort detta (själv gjorde jag det i Svartån vid Örebro för ett antal år sen, men det är en annan historia) vet nog, hur kallt forsvattnet kan bli, och hur lätt det är att fötterna domnar och ger "fel information", särskilt med tanke på att de flesta forsar är ganska mörka, och helt omöjliga att överblicka, när man står upp till bröstvårtorna i vatten och strävar på genom klippblock och sten. Håkan föredrog dykarskor av lätt gummi, och Tomas sandaler med ardborreknäppning, men inga av dessa skodon visade sig helt idealiska. Särskilt sandaler är av föga eller inget värde i en strid fors, eftersom de kan lossna, och slitas av fötterna. Själv klarade jag mig ganska bra genom att använda Arméns gamla "bondeförbundare" eller "gumäderskor" av femtiotalsmodell - dessa stadiga, gummerade läderkängor vattenfylls, och
blir blytunga sen man väl satt foten i vattnet, och därför står man också ganska stadigt med dem, och slipper slå sig alltför mycket - en klar risk med att gå barfota genom en fors. Hur våra förfäder egentligen gjorde förmäler inte historien - man har inte hittat några andra skodon än lätta läderstövlar från vikingatid, men om man träskodde ett par sådana, eller
försåg sig med broddar, kanske man kunde gå genom forsnackar med samma teknik, som vi nu prövat.

Med Håkan simmande i förväg, två eller stundtals fyra man stående i forsen, runt båten ochTomas som ett tungt ankare i ändan på en trettio meter lång lina - och det övriga manskapet stakande - egentligen handlade det mer om att bromsa och skjuta ifrån plötsligt uppdykande block och stenar - man lärde sig fort känna igen hur stenarna låg framför och ovan vattenvirvlarna - kunde vi så växelvis fira ned oss genom ungefär 200 meter fors, och sedan
en kortare, på låt oss säga 80 m. Sedan var det värsta av forsfärden över, men än var inte övningen slut.

Framemot klockan två rodde vi in genom den stilla Åsbyån - ett smalt och svart vatten, som fick Mats G och Håkan att entusiastiskt minnas många opåverkade och orörda floder i Ryssland, medan jag själv tänkte vidare på Svartåns övre lopp, och så småningom nalkades vi Åsbyvallen, ett litet sommarstugeområde mitt inne i skogen, där det en gång legat en kvarn och vår framfart följaktligen spärrades av en liten, outsatt kvarndamm. Vi lastade ur våra kanske 200 kg packning, bar denna genom skogen ungefär 100 meter och drog sedan upp det ca 4-500 kg tunga skrov, som är Himingläva olastad - tyvärr var det dock endast möjligt att göra det genom att snedda över en villagräsmatta, men det hela gick bra nog, och blev en bra övning i lyft- och dragteknik. Efter några koppar av Johans kokkaffe fortsatte vi längs ån till en vid och stor "fit" eller strandäng, bevuxen med vass och gräs. Här drog vi provisoriskt upp vår båt, klafsade in till en vägbank alldeles i kanten på nationalparken, fraktade oss ned till Rune Edbergs tomt igen med tre man, och började fälla en vidpass 9 m lång och 30-40 cm grov björk. Denna kapade vi behändigt till 7 meter redan samma kväll, kvistade, planhögg på ena sidan, och högg sedan till ett spår för kölen i den andra, för att göra en stor "släpa" eller "båtsläde", allt enligt Mats G Larssons och Håkans teorier.

Själv har jag aldrig varit svag för denna metod, utan föredragit de vagnsaxlar, placerade under båtens tyngdpunkt, och de kärrhjulen Tälja Med flera använt vid sina resor i Österled, men jag måste erkänna, att våra övningar om Söndagen - efter en lugn natts övernattning i tält - några eldposter och vakter behövde vi inte ha utsatta - vi var ju på hemma plan
och inte i Ryssland ännu - gick alldeles över förväntan bra. Någon har sagt, att vagnsaxel och hjul kräver vägliknande anordningar eller vägliknande underlag, men oaktat detta, tror jag nu nästan, att vi lyckats bevisa, att en släpa fungerar bäst genom terräng. Vi hade tur med underlaget - det mjuka gräset och vassen hindrade båten från att sjunka ner och suga fast i leran, och trots väldiga töjningar (minst trettio centimeter, kändes det som) på våra medhavda rep, fick vi ändå upp kölen genom gräset. Genom att bygga en vidpass meterhög, sluttande ramp av ris, döda kvistar och några murkna stockar som vi hittade intill vägkanten kunde vi komma upp på vägbanken med båten utan att behöva lyfta den, och sedan vi väl fått den placerad ovanpå släpan, visade det sig, att det gick mycket lättare än vi trott att dra båten kanske 3,5 km på väg, tillbaka till utgångspunkten för Lördagens övningar. Själv hade jag nästan trott, att denna nya metod skulle visa sig omöjlig - men släpan slets inte mycket, och visade sig hålla kvar båten, trots                                                                                   spår i den asfalt och över det grus vi drog fram Himingläva på.

Vi återkom trötta, men lyckliga, bogserandes på Täljas moderna, specialsvetsade trailer (hittills den enda i landet!) vidpass klockan sex, och var färdiga med allt intill åtta, då Karin - nu gravid i nionde månaden tillstött, och endast med milt våld kunde förmås avstå ifrån jobbet med att baxa "Tälja" tillbaka upp på trailern, med hjälp av modern vinsch - något
annat vi också provade på. Och apropå vinschning - har det sista ordet beträffande tvåskurna eller treskurna block på vikingatiden någonsin blivit sagt, egentligen? Block av påfallande modern konstruktion fanns ju redan under antiken i medelhavsländerna - varför behöver man då egentligen förutsätta, att de Nordiska folken inte skulle ha känt till dem eller inte kunde uppfinna dem själva, utan yttre påverkan?

Svarven var ju känd i Nordeuropa, och svarva hjul, skålar och sländtrissor kunde man ju, likaväl som man kunde montera upp drejskivor. Steget därifrån till ett block, eller något som håller kvar en snurrande träskiva, är väl inte särskilt långt, och att ett rep ger starkare kraft om man lägger det runt en trädstam eller genom ett förborrat hål hade man helt säkert reda på. Bara för att man hittills inte gjort några fynd av block i stående rigg till båtar, är det långtifrån bevisat att block, taljor och lyftdon inte fanns. För övrigt - redan frankiska källor på 800-talet säger att Vikingarna t.o.m. kunde belägra Paris med kastmaskiner - som av allt att döma var lika avancerade som frankernas egna - och till dessa apparater, MÅSTE helt enkelt block, vindspel och vinschar, om än inte hela kranar ha använts.

Så - än är inte sista ordet sagt, ifråga om experimentell lyft- och
dragteknik, antar jag!

- H "Hildisvin" Eliasson