Hem arrow Artiklar arrow Arkeologi arrow De Grönländska Nordbornas undergång
May 16 2005
De Grönländska Nordbornas undergång Utskrift E-post
2005-05-15
Image

EN ÖVERSIKTLIG GENOMGÅNG AV FORSKNINGSLÄGET




                                                                                       Författare: Håkan Altrock          
                                                                                        Handledare: Ingmar Jansson     
                                                                                        B-uppsats i Arkeologi                
                                                                                       Stockholms universitet, VT 2005

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING
      
    1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING
    1.2 KÄLLMATERIAL OCH METOD
    1.3 AVGRÄNSNING

2. TIDIGARE FORSKNING

3. PRESENTATION AV MATERIALET
    
   3: 1 VAD HÄNDE
        3: 1: 1 INUITERNA
        3: 1: 2 KLIMATFÖRÄNDRINGAR OCH ÖVEREXPLOATERING
        3: 1: 3 BRISTANDE KONTAKTER MED OMVÄRLDEN
        3: 1: 4 SJÖRÖVARE
        3: 1: 5 ATROFIERING OCH SJUKDOMAR
    
   3: 2 NÄR FÖRSVANN NORDBORNA FRÅN GRÖNLAND
   3: 3 VART TOG DE VÄGEN
        3: 3: 1 FLYTTADE FRÅN LANDET
        3: 3: 2 FÖRDES BORT TILL SLAVERI
        3: 3: 3 ASSIMILERADES MED INUITERNA
        3: 3: 4 DE DOG PÅ GRÖNLAND
   

4. DISKUSSION OCH TOLKNING

5. RESULTAT

6. SAMMANFATTNING
 
   6: 1 VAD HÄNDE
   6: 2 VAR TOG DE VÄGEN

7. REFERENSER


Abstract:
This paper deals with the extinction of the Colony of Norsemen in Greenland. I am trying to get up to date with the issue and to make an own opinion about this century old riddle.

Omslagsbild: Hvalsö kyrkoruin I Österbygden (källa okänd).


1. INLEDNING
Enligt de skriftliga källorna siktas Grönland av Gunnbjörn vid mitten av 900-talet. Erik den Röde, som år 985 blir förvisad från Island under tre år, passar på att undersöka landet som han, i syfte att locka dit folk, döper till Grönland. Han får med sig nybyggare från Island som bosätter sig i landet 988. Erik Röde själv slår ned bopålarna vid den plats som döps till Brattalid. I fjordarna runt om slår sig de andra ned och området som kallas Österbygden etableras. Längre norrut växer Västerbygden fram kring det som är dagens Godthaab. Grönlandskolonin utvecklades och växte. Man antar att ca 3500-5000 människor bodde där som mest under höjdpunkten på 1200-talet. De bedrev en lönande handel med export av bl.a. isbjörnsskinn, valrosskinn samt valross och narvalständer. Det senare såldes dyrt i Europa så som enhörningshorn. I gengäld var man i behov av järn och trä. I början av 1100-talet blev Grönland ett eget biskopsstift och på 1260-talet anslöt man sig, liksom Island, till det Norska Nordatlantiska väldet.
Image
Kolonin torde, under sin största utbredning, ha bestått av ca 300-400 gårdar, 21 kyrkor, två kloster och en domkyrka. De nordiska bosättningarna bestod fram till omkring mitten av 1300-talet då Västerbygden övergavs. Österbygden levde däremot vidare och den sista noteringen är från 1408 då ett bröllop hölls i Hvalsö kyrka och bevistades av vinddrivna islänningar. Dessa islänningar lämnade landet 1410. Inga skriftliga uppgifter finns därefter som berättar hur nordborna på Grönland hade det eller vad som hände med dem.

Intresset för att återuppta kontakten med nordborna på Grönland finns under de efterföljande seklen. 1585-87 gör engelsmannen John Davids tre expeditioner till sydvästra Grönland och möter endast eskimåer. 1607 letar en dansk expedition efter nordborna men finner ingenting på västkusten. De försöker tränga in i packisen som täcker östra Grönland för om möjligt finna spår efter dem där, men förgäves. När dansken Hans Egede under den danska kolonisationen på 1720-talet letar efter dem finner han bara, för länge sedan, öde gårdar och kyrkor.

Vad som har hänt med nordborna vid kristenhetens yttersta ände har debatterats allt sedan 1700- talet. Än idag är det inte klart vad som hände eller varför de försvann så mystiskt.  
 
1: 1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Syftet med uppsatsen är att sammanställa de uppgifter som finns rörande Grönlandskolonins undergångoch bilda mig en egen uppfattning om vad som troligen hände.
Frågan jag ställer mig är
Kan de ledtrådar vi har bekräfta någon teori som mer sannolik än de andra?

1: 2 KÄLLMATERIAL OCH METOD
Källmaterialet består av böcker av Poul Nørlund och K Krogh rörande utgrävningarna på 1920–1960 - talen.
Poul Nørlunds De gamle Nordbobygder ved verdens ende, är en klassisk översikt över nordbornas liv på Grönland.
Den tar upp de arkeologiska utgrävningarna bl.a. på Brattalid och på Herjulfsnes. Knud J Kroghs bok Erik den Rödes Grönland ger också den ett helhetsperspektiv. Bl.a behandlar den utgrävningarna av Tjodhildes kyrka vid Brattalid. Historikern Kirsten .A. Seavers bok The frozen echo – Greenland and the exploration of North America tar upp mycket om senare decenniers teorier om Grönlandskolonins undergång. Hon behandlar bl.a. de engelska handelsmän/pirater som mot den danske kungens monopol bedrev handel på Atlantöarna. Något som annars ofta inte behandlas hos övriga författare. The Arctic Studies Center inom The Smithsonian Institution skriver en del om Grönland och nordborna. Rapporter från DPC (Dansk Polarcenter) utlagda på Internet behandlar bl.a. GUS utgrävningen (se kap.2), samt aktuell debatt i ämnet.  För resultat av isborrningarna på Grönland och den klimatologiska historien har jag använt mig av diverse internetlänkar.
      
Metoden jag använder mig av är att läsa på så mycket som möjligt om både de historiska och arkeologiska forskningsresultaten och ställa dem mot varandra. Då klimatet bör ha spelat en viktig roll för nordborna när det gäller sådana viktiga saker som sjöfart, djurhållning och jakt, måste även klimatologiska källor gås igenom. Svårigheterna att få tag i uppdaterad information i ämnet i litteraturen hänvisar mig till stor del till Internet där en hel del information om ämnet finns. Att hänvisa till källor på Internet är förstås vanskligt emedan det inte finns något som garanterar att källan finns kvar speciellt länge. Därför bör information på internet användas med måtta och kanske snarare tjäna som vägledning för författaren till mer beständiga källskrifter. Jag har dock sett mig nödsakat att använda internet ganska mycket. Tryckt information om Grönland och nordborna kan tas fram men kräver tid som inte finns i samband med en B-uppsats.
  
1: 3 AVGRÄNSNING
Ämnet är förstås väldigt omfattande. Det handlar om att sammanställa fakta och teorier om en av historiens stora mysterier. Att avgränsa det är svårt. Jag har utlämnat de mindre troliga teorierna men ändå inte kunnat gå så djupt i ämnet som jag känner att jag hade behövt för att finna ut något nytt.
2. TIDIGARE FORSKNING
Forskningen om nordborna på Grönland började med Arngrimur Jónssons ”Groenlandia” och Björn Jónssons ”Graenlands Annaler” båda från ca 1600. Därtill skall nämnas Tormod Torfaeus ”Historia Vinlandia antiquae” (1705) och Grønlandia antiqua (1706). Hans verk innehöll en vädjan att man så fort som möjligt borde återuppta kontakten med Grönland.
1721 begav sig dansken Hans Egede till Grönland och kunde konstatera att allt som var kvar av nordbornas kolonier på Västgrönland var ruiner. Han trodde själv att han hade stött på Västerbygden och att det fortfarande kunde finnas nordbor i livet i Österbygden som han placerade på östkusten. Denna teori var livskraftig ända till slutet av 1800-talet även om H.P. Eggers kunde lokalisera Österbygden till dess korrekta plats på sydvästkusten redan så tidigt som 1792.
Image
De arkeologiska undersökningarna av nordbornas boplatser började så sent som 1880, när G. Holm besökte Julianehåb, och 1894 samt 1903 när D. Bruun undersökte Julianehåb respektive Godthåbområdet. Under perioden 1921 till 1931 bedrev P. Nørlund arkeologiska utgrävningar av Herjolfsnes, Gardar och Brattahlid; Under tiden och fram till 1939 undersöktes gården vid Hvalsey, Sandnes samt andra gårdar i Västerbygden av A.a Roussell. Under 2:a världskriget och fram till 1962 var C.L.Vebaek ansvarig för utgrävningar i Österbygden framförallt klostret och gårdar i Vatnahverfi. Från 1962 har K.Krogh haft ansvaret. Hans främsta utgrävning har varit Tjodhildes kyrka vid Brattahlid. De arkeologiska undersökningarna har i äldre tid, oftast inriktat sig på arkitekturen och endast, så att säga, skrapat på ytan. Detta ändrades när man grävde ut GUS (Gården under sanden) i Västerbygden på 90-talet. Den hade varit överlagrad av sand och bokstavligt talat blivit fryst i det förgångna. Här gjordes en mycket noggrann undersökning som gav många intressanta fynd (Internetlänk nr.7).


3. PRESENTATION AV MATERIALET

  3: 1 VAD HÄNDE
3: 1: 1 INUITERNA
Den inuitiske åldermannen som berättade för Niels Egede om piratöverfallet (se kapitel 3:2:1) berättar också att när hans förfäder kom norrifrån ner längs kusten så träffade de på nordborna och några av inuiterna ville bo samman med dem men det gick nordborna inte med på emedan de var rädda för dem ty de hade många ”gåvor”. Dock gick nordborna med på att bedriva handel med dem. Inuiternas muntliga tradition har efterlämnat några få sagor som handlar om dem och de gamla nordborna eller Kavdlunakkerna som de kallades. De nedtecknades under 1800-talet av Hinrich Rink i boken Eskimåiske Eventyr og Sagn, Köbenhavn 1866-71. De tre historier som återges i Knud J Kroghs bok, Erik den Rödes Grönland berättar alla om missförstånd och osämja mellan de två folken. I Historia Norvegiae från början av 1200-talet berättas om det första mötet med inuiterna. Där berättas om att fångstfolk på jakt norröver har träffat på ett kortvuxet folk som de kallar skrälingar. De saknar helt järn och brukar tänderna från valrossar till kastvapen och skarpa stenar till knivar. Det intressanta är att det i berättelsen om detta först och främst meddelas att när de såras av vapen så är såren vita utan att blöda så länge de lever. Men när de dör så är det ingen hejd på blodflödet. Det torde tyda på att mötena mellan nordborna och inuiterna inte alltid var av vänlig art (Nörlund 1934, s. 122). Ytterligare en skriftlig antydan som skulle kunna tyda på problem med inuiterna ger ett brev av kung Magnus Eriksson som med sin norske drots sigill ger Poul Knudsen befallning att som befäl över Grönlandsknarren ge sig av till Grönland med en besättning av kungens handgångne män eller andras svenner. Det heter vidare att ”Vi gøre det i Hæder til Gud og vor sjæls og Forældres Skyld, som udi Grønland haver (stiftet) Kristendommen og opholdt den til denne Dag, og vil end ej lade nederfalde om våre Dage”. (Nørlund 1934, s.128).
Möjligen kan man tolka texten som att det har kommit en begäran från Grönland om hjälp mot inuiterna som bör ha nått ner till Västerbygden vid den här tiden. Hotet från inuiterna framgår också i Ivar Bardssons berättelse om den undsättningsexpedition som han blev utsedd att medfölja av lagmannen på Brattalid i Österbygden. Ivar Bardsson var på Grönland under åren 1341 – 1364 som föreståndare för biskopgården Gardar. Expeditionen har som syfte att utdriva skrälingarna från området. När de nådde Västerbygden såg de inte ett spår av vare sig hedniska eller kristna människor. Kor, getter, hästar och får strövade fritt omkring. De slaktade så många djur de kunde få med sig och lämnade sedan den folktomma bygden. Nu har skrälingarna området helt för sig själv, tillägger han på ett annat ställe i sin berättelse. Det framgår i den fullständiga versionen av texten att Ivar anser att inuiterna har förstört Västerbygden, däremot framgår det inte när resan gjordes, men det finns antydningar om att det skedde före 1349 (Seaver2000, s 104). 1379 omnämns i isländska annaler att 18 män på Grönland blev dräpta i strid med skrälingar och två pojkar blev bortförda som trälar. Detta måste ha skett i Österbygden (Nørlund 1937, s. 130). Det finns överhuvudtaget inga arkeologiska bevis för att inuiterna skulle ligga bakom avfolkningen av nordbornas kolonier (Internetlänk nr 6). Detta grundas, menar källan, på att de bevarade skeletten inte visar spår av massiv krigsföring. Men artikelförfattaren förvånas över frånvaron av inuitiska föremål på nordbornas boplatser även efter det att Thulefolket har tagit över. Det antyder väldigt lite kontakt mellan folken, menar författaren. Däremot har man funnit en hel del föremål, ursprungligen tillhörande nordborna, hos inuiterna. Vilket, författaren tolkar som att dessa har varit och plockat föremålen i de kvarlämnade husresterna efter att nordborna har lämnat ön (Internetlänk nr 6).

3: 1: 2 KLIMATFÖRSÄMRING OCH ÖVEREXPLOATERING
Genom att borra djupa kilometerlånga borrkärnor ur inlandsisen på Grönland kan man studera klimat, luftföroreningar och vindförhållanden 110 000 år tillbaks i tiden. Pollenundersökningar i sjö- och havsbottensediment ger också ledtrådar till hur klimatet ändrades i området.

Isprover
De senaste detaljerade isborrningsproverna (GISP 2 och GRIP) visar på ett dramatiskt kallare klimat under 1300-talet. Efter en värmeperiod med kulmen runt 975 e. Kr. inträffar den så kallade ”Lilla istiden” 1350 – 1850 med de extremaste temperaturerna år 1720 (Internetlänk nr 8). En serie av korta somrar under senare hälften av 1350-talet bör ha gjort det svårt att få höet till boskapen att växa till sig. Flera C14- dateringar av de översta fyndlagren i Västerbygdens nordiska boplatser visar på att dessa upphörde omkring mitten av 1300-talet (Internetlänk nr 2).

Havs sediment
Borrkärnor från havsbotten väster om Island visar dessutom att havet var relativt lugnt med lite havsis under perioden 700 – 1100 e.Kr. Under 1200-talet ökar havsisen undan för undan vilket styrker bilden av en temperaturnedgång som resultaten från inlandsisborrningarna påvisar (Internetlänk nr 6)

Pollen
Pollenanalyser från Österbygden visar att växtligheten först bestod av björk och vide för att under norrön tid främst bestå av gräs och andra betesväxter, en omgivning som upprätthölls av nordbornas betande djur. I mitten av 1400-talet återkommer vide och björk på bekostnad av ängsmarkerna. Detta, menar Keller och McGovern tyder på att bygden avfolkats. De hävdar att nedgången startade i och med den s.k. lilla istiden (se ovan), som var den kallaste perioden sedan tidig postglacial tid. Man kan skönja en omläggning av kosten till att bestå mer av havslevande djur och att husdjursbeståndet sjönk (Internetlänk nr 2).

Insekter
Förutom dessa källor finns det även djur som, på sitt sätt, berättar om kallare klimat. Fynd av löss av typen som lever på människor och av typen som lever på djur finns i bostäderna från 1100-talet och framåt, vilket tycks innebära att djur och människor levde under samma tak, något som för övrigt arkitekturen kan påvisa. Från 1200-talet sker nämligen en ändring från att ha haft boendedelen skild från stallarna till att bygga ihop dessa delar under ett och samma tak. Husen tog sig alltså formen av ett enda komplex med flera rum. Det har tolkats som en reaktion på ett kallare klimat. Människorna kan sköta om djuren utan att behöva gå ut i vinterkylan, samtidigt som de båda drar nytta av den värme de producerar. Vidare finns det två typer av flugor på Grönland. En sort som har anpassat sig till varma miljöer och en som lever i kallare miljöer. I de tidigare boplatslämningarna hittar man endast de värmeanpassade flugorna, medan man i resterna av husen från 1300-1400-talet finner även den till kall miljö anpassade sorten i flertalet rum (Internetlänk nr 6).
Image

En av de forskare som är specialiserad i frågan om nordbornas försvinnande, Dr Thomas McGovern från City University of New York, lägger fram följande teorier: Nordborna anpassade sig inte till miljöns förutsättningar såsom inuiterna. Främst, menar Thomas McGovern, visas detta i att de inte lärde sig inuiternas ringsäljaktsteknik med bojar från kajak eller vid hål i isen. Inga fynd visar nämligen på detta. Dessutom, menar McGovern, verkar det som om nordborna var dåliga bönder eftersom utgrävningar gjorda i Österbygden antyder att nordborna drabbades av jorderosion på grund av allt för intensivt betesbruk av marken. Som väntat ser man i pollendiagrammen från tiden för nordbornas kolonisation en kraftig nedgång av de träd som växer här, vide och al. De bör ha haft en strykande åtgång som bränsle i nordbornas blygsamma järnframställning samt förstås också som ved för uppvärmning av bostäder och mat (Internetlänk nr7) Liknande överexploatering av betesmarken skedde också på Färöarna och på Island och resulterade i ett ökat beroende av handeln med torkad fisk (Internetlänk nr 6).
Dr. Charles Sweigert har dock en avvikande uppfattning. Sweigert är antropolog vid Universitetet i Alberta och som specialist i arktisk paleoekologi och geoarkeologi deltog han i de arkeologiska utgrävningarna av ”Gården under sanden” (GUS) 1991-96. Fynden från GUS visar en helt ny sida av nordborna. Tidigare utgrävningar på Grönland hade framförallt gjorts i Österbygden och aldrig gått riktigt på djupet därför att man främst var intresserad av arkitekturen och byggnaderna. Det finns inga bevis på att nordborna förstörde sina marker, tvärtom menar Sweigert, de förbättrade dem. Tvärsnitt av markerna vid GUS visar på en första fas med avbränning av buskar för att skapa ängsmark. De nästföljande 300-400 åren kan man iaktta en stadig ökad näringsmängd i marken, som motsäger McGoverns teorier om att nordborna skulle vara dåliga bönder (Internetlänk nr 7). Det framgår dessutom av det arkeologiska materialet att det tidigare skedet av kolonin tedde sig mycket som tillvaron i övrigt på de nordiska boplatserna på Atlantöarna och i Norge. Eftersom klimatet försämrades  kan man se en ökning av sälens betydelse i kosthållet (Internetlänk nr 6).

3: 1: 3 BRISTANDE KONTAKTER MED OMVÄRLDEN
Skulle frånvaron av viktiga varor så som järn och trä från Europa kunna ligga bakom försvinnandet? Det står klart att efter det att den sista officiella grönlandsknarren förliste 1367 eller 1369 brydde sig inte de norska myndigheterna om att sända fler. En bidragande orsak var att issituationen förvärrats genom det försämrade klimatet. Kan man ha varit så beroende av varor utifrån att man helt enkelt gick under utan dem? Det är knappast troligt emedan nordborna var självförsörjande (Nørlund 1934, s. 135 f). Trä och järn gick att få tag i borta i de nyupptäckta länderna i väster. Mycket talar dessutom för att de hade kontakt med engelska handelsmän och fiskare under 1400-talet (Seaver 2000, s.225 ff.).

3: 1: 4 SJÖRÖVARE
Kan pirater ha tagit med sig nordborna som slavar. Enligt Per Lillieström så var det så (se kap. 3:2:2)
Den främsta bakgrunden till piratteorin är väl i första hand Påven Nikolaus V:s brev från 1448 om nordborna på Grönland som han lite felunderrättad antar har varit kristna i 600 år och skött sina kristliga plikter; ”..until thirty years ago when barbaric pagans came by the sea from the neighbouring coasts and invaded the country, bringing down all the people established in this island with their bloody aggression, devastating their native land and its sacred edifices by fire and the sword until there was nothing left in this land (which is said to be very extensive) but nine parish churches difficult of access to the raiders because of the steepness of the mountains. The unfortunate indigenous people, men and women, particularly those who looked strong and fit enough to withstand the yoke of slavery, were deported into captivity in their own regions, as if they were under the sway of this tyrannical power” (Seaver 2000, s 174 ff.). Många forskare har tolkat dessa barbariska hedningar som inuiter. En annan tolkning skulle kunna vara européer, och då främst engelsmän. Omständigheter kring brevet har dock fått vissa forskare att tvivla på riktigheten i dess innehåll (Seaver 2000, s 174 ff.).

3: 1: 5 ATROFIERING OCH SJUKDOMAR
En teori som framkom efter undersökningarna av gravarna på Herjulfsnes handlade om att nordborna skulle ha blivit atrofierade i sin isolation och att detta var en orsak till deras undergång (Hansen 1924, s 518 ff.). Detta blev en accepterad teori på sin tid och vidhölls bl.a. av Poul Nørlund (Nørlund 1934, s.140ff). Nuförtiden är skelettmaterialet från Herjulfsnes undersökt på nytt och forskarna menar idag att det sammantagna materialet på Grönland inte uppvisar några spår av atrofiering eller bristsjukdomar, utan att människorna tycks vara lika friska som vid kolonins tidiga skede (Internetlänk 6). Kan digerdöden ha drabbat Grönländarna? Island drabbades 1402 varvid en tredjedel av befolkningen strök med. Sjukdomens härjningar i Norge var omfattande. Att man drabbades på Grönland är inte otroligt, men ingenting talar för det annat än sannolikheten att det kan ha skett.
3: 2 NÄR FÖRSVANN NORDBORNA FRÅN GRÖNLAND
 Enligt de historiska källorna låg Västerbygden öde vid mitten av 1300-talet. De arkeologiska  
 undersökningarna sätter tidpunkten till någon gång mellan 1360-1400 (Seaver 2000, s 104). När   
 den större Österbygden gick under är svårare att få grepp om. De historiska källorna tiger. De
 arkeologiska undersökningarna talar för att, åtminstone delar av, Österbygden låg öde runt
 mitten av 1400-talet. Det bekräftas även av pollenundersökningar. Forskare som Per
 Lillieström och Tor Heyerdahl är dock av en annan åsikt och menar att nedfall från
 vulkanutbrott på Island kan ha förskjutit C14- dateringarna. De anser att det fanns folk kvar vid
 början av 1500-talet (Internetlänk nr.3). De fantastiska klädfynden från gravarna på Herjulfsnes
 daterades tidigare stilhistoriskt till början av 1500-talet vilket alltså skulle ha tytt på att kolonin
 levde vid den tiden. Nyare undersökningar visar emellertid att den typen av kläder användes i
 början av 1400-talet och därför inte behöver vara senare än 1450 (Internetlänk nr 9).

 3: 3 VART TOG DE VÄGEN
 
3: 3: 1 FLYTTADE FRÅN LANDET
När Hans Egede, som var en av de danskar som koloniserade Grönland på 1700-talet, frågade ”de vilda” om de hade ödelagt kyrkan i Anavik, Västerbygden, uppges de ha sagt att nordborna själv gjorde det då de drog från landet (Krogh 1967, s.118).

Hans son Niels Egede, som växte upp på Grönland, förde en dagbok i vilken finns en berättelse av en inuitisk ålderman från Unartoq. Det berättas att det kom tre små skepp från sydväst och plundrade och dödade en del av nordborna i österbygden som hade vunnit inuiternas vänskap. Till sist lyckades nordborna driva bort dem och överta ett av sjörövarnas skepp. Året efter drog en hel flotta fram och plundrade. De som överlevde packade in det de hade kvar i båtarna och seglade sydvart. De efterlämnade några med inuiterna som lovade att ta hand om dem ifall något skulle hända. Året därpå återkom sjörövarna varpå inuiterna tog med sig några kvinnor och barn och flydde in i landet. Då de framåt hösten återvände visade det sig att allt var plundrat och nedbränt och ingen levande stod att återfinna (Krogh 1967, s 121f).

Kanske var det andra nordbor som i interna fejder, kanske delvis framkallade av hunger, anfaller ett rivaliserande område. Eller handlar detta om utländska sjörövare? Man vet att Island och Färöarna var utsatta för ständiga plundringar av engelska och tyska pirater under 1400-talet. Att valfångare, rörde sig i vattnen utanför Grönland redan vid den här tiden kan vi anta. Engelsmännen hade ett genuint intresse för handeln med torkad fisk och engelska fiskare fiskade i området runt Island och Grönland (Seaver 2000, s 160 ff.) Kan de ha passat på att proviantera med våld bland nordborna och bl.a. hämtat slavar på ön som vi vet att de stundom gjorde bl.a. på Island (Seaver 2000, s 179 ff.)? Var avseglingen efter det andra överfallet en hämndexpedition på det egna folket eller en utflyttning till Österbygden, Island eller rent av Nordamerika?

Kan de ha flyttat tillbaks till Island?
Digerdöden härjade Island svårt 1402-1404 och utraderade en stor del av befolkningen. Detta bör ha resulterat i många nya arbetstillfällen för grönlänningar som återvände. Island borde dessutom ha representerat mer invanda trakter än områdena i Nordamerika. Man har hävdat att en återemigration till Island borde ha avspeglats i de skriftliga källorna. Mot detta kan invändas att tiden efter digerdöden på Island överhuvudtaget är mycket fattig på skriftliga dokument jämfört med tiden före (Seaver 2000, s159). Dessutom kan återemigrationen ha skett sporadiskt under en längre tid.

Kan de ha flyttat till Nordamerika?
Det ligger onekligen nära till hands att tro att de skulle ha emigrerat till Nordamerika. Helluland, Markland och Vinland levde med största sannolikhet kvar i folks medvetande på Grönland. Det är troligt att resor gjordes dit under kolonins hela levnad. Utmärkt virke stod att uppbringa i Markland och järn förekom också i en helt annan utsträckning. 1347 meddelar isländska annaler om ett grönländskt skepp som hade blivit vinddrivet till Island efter att ha varit i Markland (Krogh 1967, s.112).
Den grönländska biskopen Erik Gnupsson uppges i Gottskálks annaler ha lämnat Grönland för att leta efter Vinland år 1121. Teorierna varför han begav sig dit är olika. En idé som bland annat tas upp av Kirsten Seaver går ut på att biskopen  beger sig till en koloni av nordbor som alltså skulle finnas i Vinland vid den här tiden (Seaver 2000, s 32 ff.). Övriga antydningar att nordborna skulle ha valt att flyttat till Nordamerika är vaga och det gäller att gå fram med försiktighet i, den av falska spår infekterade, Vinlandsforskningen. Vissa indianstammar har utpekats som möjliga ättlingar till nordborna, främst Mandanerna som många å andra sidan istället vill koppla samman med en walesisk 1300-talsexpedition (Internetlänk nr 4). För en avvikande åsikt i den frågan se Internetlänk nr 5.

3: 3: 2 FÖRDES BORT TILL SLAVERI
Teorin att nordborna fördes bort i slaveri har sina mest kända förkämpar i den svenske kartografen Per Lillieström och Tor Heyerdahl. Kärnan i deras teori är att påven Alexander VI, genom att utfärda ett brev 1492 där han förklarade att grönlänningarna hade avfallit från den kristna tron, gjorde det legitimt för portugiserna att föra bort nordborna som slavar. Lillieström stöder sig på Cantinokartan från 1502 som utvisar den demarkationslinje som påven Alexander VI Borgia drog upp för att fördela den nya världens länder mellan spanjorerna och portugiserna. Kartan visar Grönland med den portugisiska flaggan utmålad på Västerbygden samt på Österbygden och Grönland skulle alltså tillföras Portugal. De menar sig kunna påvisa
att en stor del av dem användes på Teneriffas sockerplantage och att de blandades med guancherna som av portugiserna beskrivs som ljushyllta, långa och blåögda. Drakhuvuden som användes i takrännornas vattenutkast i det område på Teneriffa där sockerplantagen fanns visar också tydlig likhet med fynd från Härjulfsnäs utan några spanskportugisiska stilanknytningar (Internetlänk nr 1).
     Image

Invändningar mot denna teori har bl.a. kommit ifrån Christian Keller, professor i arkeologi vid Universitet i Oslo, och Thomas McGovern, dito på Hunter College, City University of New York. De kritiserar Lillieström och Heyerdahl bl.a. när det gäller tidpunkten för Österbygdens undergång. McGovern och Keller hävdar att det inte var många kvar av nordborna vid slutet av 1400-talet (Internetlänk nr 2). Lillieström svarar på detta i en artikel i Aftenposten i juni 1997. Nedfallande vulkanisk aska efter vulkanutbrott på Island, speciellt Heklas stora utbrott 1510 kan ge felslag på C14-dateringarna och påvisa ett äldre värde menar Lillieström (Internetlänk nr 3).

3: 3: 3 ASSIMILERADES MED INUITERNA
Detta är en teori som har varit på tapeten länge. Bl.a. lades den fram av Fridtjof Nansen efter hans expedition över Grönlands inlandsis. Ett steg längre i dessa tankegångar gick Tryggvi Oleson i sin bok ”Early Voyages and Norden Approaches” 1963. I boken lägger han fram tesen att nordborna assimilerades med den inuitiska befolkningen och därigenom bildade det unika Thulefolket. Teorin har dock inte accepterats av forskarvärlden.
Några spår av uppblandning med inuiterna har inte kunnat påvisas i skelettmaterialet. Berättelser om blonda eskimåer finns men måste tas med en nypa salt då uppgiftslämnaren inte anses som helt trovärdig. Ett projekt där inuiternas DNA undersöks just i jakt på medeltida nordisk inblandning har utförts av Gisli Palsson på Islands universitet i Reykjavik 2003. Vad resultatet blev har jag inte lyckats finna ut. Dock kan man misstänka att senare tiders umgänge mellan inuiter och skandinaver försvårar uppgiften.

3: 3: 4 DE DOG PÅ GRÖNLAND
Kan de flesta av kolonins invånare helt enkelt ha dött på Grönland t.ex. i någon form av farsot.
Man har hävdat att frånvaron av massgravar talar emot det. Att man har hittat alla skelett på Grönland i vanliga gravar menar man tydligen också talar emot epidemiska sjukdomar av katastrofal omfattning. Att utläsa digerdödens härjningar, eller någon annan epidemisk sjukdom i skelettmaterialet går inte (Krogh 1967, s.42).

4. DISKUSSION OCH TOLKNING
Följande scenarium tycker jag verkar sannolikt:
Inuiterna flyttade söderut från Diskobukten och kolliderade med nordbornas bosättningar i Västerbygden och sedermera Österbygden.  Båda folken torde ha varit krigiska till sin natur och konflikter bör ha varit vanliga (Nørlund 1934, s.123 och internetlänk nr 6). Detta kan bl.a. utläsas i de få av inuiternas egna berättelser om möten med nordborna som sentida kolonister har nedtecknat. Vi kan läsa om våldsamma möten mellan vinlandsfararna och skrälingarna i Nordamerika. Nordborna hade en kristen åskådning vilket innebär en generell svårighet att acceptera andra trosuppfattningar, t.ex inuiternas naturreligion. Den vite mannens möten med naturfolk har alltid präglats av förtryck och våld från den förstnämndes sida. Här har vi den enastående situationen att styrkeförhållandena är omvända. Segraren skriver som bekant historien. Men om segraren inte använder skriftspråk så blir skeendet till ett mysterium för eftervärlden. Av alla orsaker till konflikt mellan två kulturer menar jag att man också måste lägga in konkurrens om bytesdjuren. Nordborna tycks mer och mer ha förlitat sig på samma bytesdjur som inuiterna. Även om GUS-utgrävningen antyder att nordborna inte jagade vikarsälen som var favoritbytet för inuiterna så jagade de allt annat, precis som inuiterna bör ha gjort. Att arkeologiska bevis för brända boplatser eller andra spår av strider inte har hittats tror jag kan bero på att man endast har gjort noggranna undersökningar av mycket få platser. Bristen på massgravar i det glesbyggda Grönland behöver inte heller visa på att det inte har förekommit omfattande strider.
Jag menar att konflikter med inuiter var orsaken till Västerbygdens fall. De kvarvarande emigrerade till Nordamerika; ett område jag hävdar att man har haft fortlöpande kontakt med allt sedan upptäckten av länderna i väst. Österbygden bör också ha haft problem med inuiterna men möjligen också med europeiska pirater av främst engelsk, men även baskisk och portugisisk härkomst. Det tycks troligt att engelsmännen fiskade torsk i vattnen runt Grönland och bedrev omfattande handel i torrfisk med de isländska stormännen. Kanske handlade de också med de grönländska nordborna och inuiterna. Om detta var kända vatten för engelska fiskare och handelsmän ligger det nära till hands att tro att även engelska pirater kom dit och härjade liksom de gjorde på de övriga Atlantöarna. Gränsen mellan att vara handelsman och vara sjörövare var nog så svävande under medeltiden. Vi har Påven Nikolaus V: s brev (se kapitel 3: 1: 4) som Seavert med, enligt min mening svaga argument, dömer ut som en ej trovärdig källa. Bakom detta hänger en tredje orsak likt en kuliss. Klimatet gjorde livet svårare för nordborna. Anpassningen till inuiternas liv, speciellt i den svagare Västerbygden, med jakt på havsdäggdjur, ”kastade bränsle” på konflikten med inuiterna. Även om undersökningen av GUS motsäger jorderosion på grund av överutnyttjande av markerna så visar undersökningar från Österbygden på motsatsen. Även idag, med invånarnas blygsamma djurhållning, finns erosionsproblemen. Kortare somrar innebär problem med vinterfodrets tillväxt vilket bör ha decimerat djurbestånden. Jag menar att sjörövare slog Österbygden i spillror. Dessa spillror, ansatta som de var av både engelsmän och inuiter, valde därefter att lämna landet och flytta tillbaka till Island och Norge där digerdödens härjningar vid det här laget hade skapat behov av arbetskraft.

5. SLUTSATS
Att försöka sammanställa olika teorier kring de grönländska nordbornas öde i en B-uppsats är inte lätt på grund av den stora omfattningen av materialet. Jag kan konstatera att jag, som väntat, inte har funnit någon självklar anledning till det som skedde. Beläggen är helt enkelt för svaga. Fortsatta efterforskningar i arkiven, speciellt rörande engelsmännens och baskernas verksamhet i de grönländska farvattnen under medeltiden kan nog avslöja en del. Men framför allt ligger framtidens svar på gåtan i arkeologens grävschakt. De grönländska fyndplatserna och fynden ligger till stora delar kvar där de övergavs. Ingen markexploatering har skett som har förstört dem. Fortsatta arkeologiska och marinarkeologiska (Grönlands landmassa sjunker, vilket har lagt många fyndplatser under vattnet) undersökningar på de många ännu inte undersökta boplatserna med nyutvecklade metoder och instrument som t.ex. mikrovågsscanner, torde absolut kunna avslöja fler ledtrådar och så småningom, om än inte lösa gåtan, så åtminstone urskilja en till visshet gränsande sannolikhet.

6. SAMMANFATTNING
I denna uppsats har jag försökt sammanställa olika teorier om vad som hände nordborna på Grönland i slutet av 1400-talet. Jag har sammanställt följande teorier:

6: 1 VAD HÄNDE
Inuiterna var orsaken – Både inuiternas egna sagor (om än av inte helt tillförlitligt källvärde) och många skriftliga dokument (med skiftande källvärde) talar för att inuiterna utgjorde ett stort hot mot nordborna och var orsaken till deras försvinnande. De arkeologiska bevisen för detta saknas emellertid nästan helt.

Klimatförändringen och överexploatering var orsaken – Samtliga naturvetenskapliga källor och även de arkeologiska fynden talar för att det inträffade en kraftig temperaturförändring (den så kallade ”Lilla Istiden”) vid mitten av 1300-talet. Det innebar ett förvärrat isläge som försvårade sjöfarten samt sannolikt också orsakade problem med att få tillräckligt med foder åt djuren. Ett resultat torde sannolikt ha blivit för hård exploatering av betesmarken med jorderosion till följd.  

Sjörövare var orsaken – I en av inuiternas berättelse beskrivs ett anfall av vad som troligen är utländska sjörövare. Engelska och tyska sjörövare härjade Färöarna och Island under 1400-talet. Att engelsmännen kände till Grönland får anses som troligt. Påven Nicholas V: s brev från 1448 talar om att sjörövare har härjat på Grönland. De arkeologiska bevisen för omfattande anfall på nordborna saknas emellertid.

Bristande kontakter med omvärlden var orsaken – Den officiella handeln på Grönland upphörde under andra halvan av1300-talet vilket skulle ha inneburit brist på importvaror så som järn och trä som behövdes på Grönland. Det finns emellertid starka indicier som tyder på att engelsmännen, trots att norska staten och senare den danska unionskungen  förbjöd utländsk handel med öarna i Nordatlanten, tog sig till ön i sin handel med torkad fisk. Dessutom torde bristande kontakt med omvärlden inte ensamt ha kunnat ödelägga nordbobygderna.

Atrofiering och sjukdomar var orsaken – En teori som fastställdes efter undersökningarna av skelettmaterialet från gravarna på Härjulfsnäs. Dagens arkeologiska forskning har dömt ut dessa undersökningar som missvisande och konstaterar att befolkningen överlag hade en god hälsostatus.

6: 2 VART TOG DE VÄGEN
De flyttade från landet – Situationen på ön blev stadigt värre. Det är därför frestande att tro att de valde att flytta därifrån under senare hälften av 1300-talet. För folket i Västerbygden borde Nordamerika vara närliggande. Vi har skriftliga belägg för en resa till Markland vid mitten av seklet, vilket tyder på att kontakt med den nordamerikanska kontinenten fanns vid den tiden. För Österbygden föreställer jag mig att Island eller Norge med sin av digerdöden utökade arbetsmarknad har tett sig lockande. Bristen på skriftliga källor på Island under 1400-talet kan vara orsaken till att en eventuell omfattande invandring inte har registrerats i annalerna. Eller så var inte invandringen av grönländare så uppseendeväckande därför att de var så få eller att det skedde under loppet av flera år.

De fördes bort som slavar – Per Lillieström lägger fram teorin att nordborna fördes till Teneriffa som slavar av portugiserna vid slutet av 1400-talet. Detta är en teori som motsägs av Christian Keller, och Thomas McGovern. De kritiserar Lillieström och Heyerdahl framför allt när det gäller tidpunkten för Österbygdens undergång. McGovern och Keller hävdar att det inte var många kvar av nordborna vid utgången av 1400-talet.

De blandades med inuiterna –Vissa delar av inuiternas egna berättelser kan tyda på att en del av nordborna levde med dem. Berättelser om blonda och blåögda eskimåer skall man ta med en nypa salt. Arkeologiska eller antropologiska bevis saknas.

De dog på ön – Frånvaron av massgravar skulle tyda på att befolkningen inte drabbades av digerdöden eller annan farsot. Emellertid kan det inte uteslutas.

TRYCKTA KÄLLOR

Hansen, C.C. 1924. Anthropologia Medico-Historica Groenlandiae Antiquae 1.
                             Herjolfsnes.  I Meddelser om Grönland Band 47. Köpenhamn
Jónsson, Arngrimur ca 1600, Groenlandia, Reykarvik?
Jónsson, Björn ca 1600 Graenlands Annaler. Reykarvik?
Seaver, A Kirsten 2000, The frozen echo – Greenland and the Exploration of North America,
                                   ca A.D. 1000-1500. Stanford, California.
Krogh, J Knud 1967, Erik den Rödes Grönland. Odense.
Nørlund, Poul 1934, De gamle nordbobygder ved verdens ende. Köbenhavn.
Oleson, Tryggvi 1963, Early Voyages and Norden approaches. Toronto
Torfaeus, Tormod 1705, Historia Vinlandia antiquae. Köbenhavn.
Torfaeus, Tormod 1706, Gronlandia antiqua. Köbenhavn.


INTERNET LÄNKAR

Nr 1
http://tekst.aftenposten.no/tekstcgi/tekst.cgi?stdsok=atekst&base=AFT95&q1=AFT9506270091

Nr 2
http://www.skepsis.no/tema/historie/gronland1.html

Nr 3
http://tux1.aftenposten.no/nyheter/uriks/d12713.htm

Nr 4
http://freepages.family.rootsweb.com/~bowen/mandans.html

Nr 5
http://www.native-languages.org/iaq10.htm

Nr 6
http://www.mnh.si.edu/vikings/start.html

Nr 7
http://www.expressnews.ualberta.ca/print.cfm?id=776

Nr 8
http://thule.oulu.fi/narp/Projects/c_living/Mikkelsen.htm

Nr 9
http://www.archaeology.org/online/features/greenland/

Nr 10
http://www.europhysicsnews.com/full/15/article1/article1.html

 
< Föregående   Nästa >